Snusk och självplågeri

Man kan eventuellt få intrycket att jag är lite besatt av städning, men jag kan verkligen försäkra er om att så inte är fallet. Däremot tänker jag väldigt mycket på städning och speciellt på slutresultatet, men kommer liksom sällan till skott med själva arbetet.

Häromdagen snavade jag över en artikel i den pålitliga och vetenskapliga tidskriften Hemmets Veckotidning med rubriken Så här ofta ska du städa – se hela listan. Den som inte gillar självplågeri ska gärna lämna listan oläst, men jag som har lite masochistiska drag klickade naturligtvis genast upp den. Och insåg – som alltid då jag läser städrekommendationer – att vi lever och bor i en svinstia! Svabbar ni verkligen golven med vått en gång i veckan? Eller torkar duschen varje dag? Och tvättar fönster en gång per månad? Jag har svårt att hinna torka ur alla skåp en gång per år då det är julstädning – hur i hela vida världen hinner någon göra det varje månad?

I dagens värld med en massa nyhjälplösa människor som inte har blivit introducerade i städningens ädla konst i unga år är det bra att det finns listor att googla fram också på städning. Men det kunde gärna vara listor som är rimliga och användbara. Tills dess fortsätter vi att leva i smuts och elände för jag kommer inte att sopa köksgolvet varje dag år 2019 heller. I morgon har Maken lovat dammsuga.


Hopptornet

God fortsättning! Hoppas ni alla har haft en fin jul med god mat och klappar. Eller kanske en stillsam jul med en god bok eller två. Eller kanske en jul på resande fot. Vad vet jag, huvudsaken är att du är nöjd.

Vi har ätit och druckit och skrattat och promenerat och spelat sällskapsspel och ätit lite till och druckit lite till och haft frågesport och, ja, ätit lite till igen. Igår vegeterade jag en stund i soffan och försökte varva ner inför de två kommande arbetsdagarna och slötittade på en härlig kortfilm om hur svårt det kan vara att våga hoppa ner från tio meters höjd. Investera gärna 16 minuter av ditt hektiska liv för att kolla på Hopptornet.

En annan kväll roade jag mig med systersonen Halvans kvarglömda dinosaurie. Var får jag alla goda idéer ifrån egentligen? 





Det måste inte vara full rulle hela tiden. En dokumentärfilm eller en ensam dinosaurie kan vara oväntat avkopplande.  







Gödkalvar och vintersolstånd

Nu börjar dom droppa in. En efter en. De förlorade sönerna. Trean idag, Tvåan i morgon och Ettan på söndag. Kylskåpet måste fyllas på och den gödda kalven slaktas. På söndag tar vi in julgranen och badar julbastu. Nu packar jag in den absolut sista julklappen och dricker ett glas vin. Och ser fram emot fem dagar julledigt. Grattis på vintersolståndets dag!



Landsvägens riddare

Jag och bilen rör oss som bekant en hel del på landsvägarna i Nyland. Förutom att krocka med en älg eller få tre fortkörningsböter på ett år (vilket leder till indraget körkort) fasar jag mest för att anlända som första bil till en olycksplats. Jag misstänker nämligen att jag inte skulle klara av att uppträda som den lugna, förtroendeingivande och handlingskraftiga medborgare jag är i mina vilda fantasier. I mina dagdrömmar stillar jag blodvite, gör trakeostomier med kulspetspenna och lugnar chockade olycksoffer med skotskrutiga plädar och en skvätt konjak. Konjaken är mest för att lugna mej. 

Idag på hemvägen såg jag på långt håll en bil stående vid vägkanten, med nödblinkarna på. Jag saktade in rejält och spanade med klappande hjärta efter eventuella döda klövdjur framför bilen (eller ännu värre - levande men skadade klövdjur. Som kanske behöver tagas av daga medelst skjutvapen eller eggvapen. Varav jag inte har någondera i min bil. Kan man avliva en älg med isskrapa?). Jag stålsatte mig inför synen av en hopsjunken chaufför med hjärtattack eller hjärnblödning i förarsätet och repeterade snabbt grunderna i hjärt-lungräddning. Men det enda jag såg var en man som stod och lättade på trycket vid dikeskanten. Jag kan kanske förstå att nöden har ingen lag, ens för en vuxen man, max fem minuter från närmaste bekvämllighetsinrättning. Men var det tvunget att ha nödblinkarna på?

City break i Edinburgh

Well hello dear! 
Kära hälsningar från EU's västra flank, eller från något som snart inte längre är en del av EU, dvs Storbritannien, och närmare bestämt den skotska delen. Ja! Jag har gått på julmarknad i Edinburgh, druckit te och dansat reel. I kilt. Med en haggis i vänster hand. Nästan. Under en kort semester mitt i mörkaste december har jag vandrat på kullerstenarna längs the Royal Mile. Druckit mulled wine vid foten av the Scott Monument. Det har varit blåsigt och soligt och kallt och varmt och en och annan regnskur har piggat upp. Men vad gör det då man trängs inne på en varm och mysig pub med half a pint of lager på bordet framför sig. Hotellfrukost. 20000 steg på stegmätaren. Per dag. Hop on, hop off bussar. Julpynt. Skrinnskoåkning på Christmas Market. Tartanmönstrade halsdukar. Fudge. Och whisky. Åk till Edinburgh vetja. 

The Royal Mile går från Holyrood Palace till Edinburgh Castle.
The Scott Monument mitt på Princes Street har byggts till Sir Walter Scotts ära. Han med Ivanhoe, ni vet.
Nedanför monumentet bredde sig julmarknaden ut i fyra terrasser komplett med tivoli och allt.
Vi tog bussen ut till Leith för att titta på the Royal Yacht Britannia. Det blåste och kostade 16 pund i inträde, så vi gick på café och åt lemon tart i stället. 
Passade på att skaffa lite förnödenheter till handväskan. 

Vi gick på musical och jammade till en massa gamla Motown-klassiker. 
Detta urval! So many drinks, so little time. 
Edinburgh är ingen vacker stad, med sin tunga arkitektur och sina överväldigande mörka stenhus. Men alla hus är inte svarta eller gråa.  

Nackdelen med weekendresorna är att man kan äta så få gånger.
Här smörjer vi kråset på indisk restaurang. Vilka smaker! Vilka dofter! Vilken lycka! 
Scones med sylt och clotted cream. Och en cappucino. 
En sista vy över staden och den vita Forth Road Bridge i bakgrunden.  

Nödutgångar och biblar V

Camillas hotellskola återvänder tillfälligt, inspirerad dels av den gångna veckans hotellnätter och dels av en FB-vän som ondgjorde sig över WC-papprets placering i sitt hotellbadrum. (Ja, det är stora och svåra problem vi tampas med i dagens värld.) Det är egentligen konstigt att det inte uppstår fler ryggskott eller nackspärrar bland hotellgäster som tvingas svänga sig 360 grader eller sträcka sig 3 meter framåt för att nå pappret. Hur svårt är det att planera ett badrum så att WC-pappret finns bekvämt inom räckhåll bredvid toalettstolen? 
I samma andetag vill jag också lyfta fram de illvilligt konstruerade hårtorkarna som sitter fästa i väggen med en alltför kort och kraftig snurrsladd och där man måste hålla knappen intryckt för att kunna blåsa håret. Hur är den handen konstruerad som kan svänga sig i olika vinklar samtidigt som en tumme eller ett pekfinger med kraft trycker in en liten obekväm knapp? Har faktiskt aldrig riktigt förstått varför denna konstruktion används – finns det verkligen hotellgäster som lämnar hårtorken på då de lämnar rummet? Och om någon gör det, skulle det vara jättefarligt?
Livets olidliga vedermödor...

Alive and kicking!

Frisk som en nötkärna. Hälsosam som en häst. I form. Med klara papper och utmärkta värden (för min ålder...). Vid god vigör. Ja, jag har varit på hälsogranskning. Tappats på blod och avslöjat mina hemska hemligheter om hur lite och sällan jag motionerar, hur ohälsosamt jag äter och hur mycket alkohol jag konsumerar. Sover jag bra? Stressar jag? Kopplar jag av? Tvättar jag tänderna? Nånej, det sistnämnda frågade vår hälsovårdare förstås inte. Det gör min tandläkare nästa gång jag går dit.

Vi konstaterade alltså att jag är vid god hälsa och att min arbetsförmåga är mycket bra och kommer troligen att vara det också framöver. Visst, vid min ålder så ska man ha lite ont i knäna, lite övervikt, aningen höjt kolesterol (men inte mycket) och sämre syn. Om du inte har ont nånstans är du förmodligen död. Åldersförmåner, vet ni.

Hela hälsogranskningen är ju förresten en förmån. Tänk att någon är mån om mitt välmående och vill att jag ska må bra och orka i arbetslivet fram till pensioneringen. Och gärna några år efter det också. I hälsogranskningarna upptäcks åldersdiabetes och hypotyreos och högt blodtryck och kanske en och annan depression innan det är för sent. Jag känner mig nästan lite friskare nu än före hälsogranskningen. Nu gäller det bara att hålla sig vid liv till nästa gång.

Farsdagslunch

Jag har tydligen mig ovetande uppfostrat två mästerkockar! Ettan och Trean kom hem, intog köksregionerna och serverade en mycket god farsdagslunch (bättre en vecka försent än aldrig). Perfekt stekt hjortkött med hemlagad pepparsås, honungsrostade rotsaker och bönor. Killar kan.

Banan och läsk ingick inte i ingredienserna.

Beslut, beslut, beslut

Jag har jobbat som en bäver de senaste dagarna för att boka ett hotell. (Ja! Citybreak på kommande ännu i år!) Hur svårt är det egentligen att boka ett hotell, tänker ni. Idag då det alltomspännande internätet står till tjänst med information, jämförelser, bilder, prisuppgifter och recensioner i oändlig mängd. Jamen, just därför är det ju så svårt att bestämma sig och göra slag i saken. Läget, frukosten, sängarna och inredningen ska noggrannt kollas. Är priset bra ligger hotellet fem kilometer utanför centrum. Är läget bra ska man kolla noga att rummet har en suite badrum. Jag har verkligen ingen lust att dela badrum med hela korridoren. Ska det vara en hotellkedja eller ett litet mysigt (=kyffigt) B&B med lokal touch? Om det är continental breakfast är risken stor att du sitter där med hemskt kaffe, vitt bröd och marmelad. Kolla det finstilta för att inte överraskas av extra skatter eller andra avgifter på plats och ställe. Och läs noggrannt recensionerna på Tripadvisor, speciellt om städning, buller från gatan eller brist på varmvatten. 

Samtidigt är det ju så att under en stadssemester på ett par dagar hinner man ju knappast tillbringa så värst mycket tid på hotellet. En bra säng med rena lakan, varmt vatten i ett mögelfritt badrum och gärna en bra frukostbuffé är vad jag vill ha. Hur svårt kan det vara? Jag lider normalt inte av beslutsångest. Förutom vid val av hotell då. Arrrgh! 

Reality teve

Då vi knäpper på TV:n om kvällarna är det till största delen olika former av reality-TV som erbjuds tittarna. (Förutom den eländiga serien Simpsons som alltid visas på minst ett par olika kanaler).

Det är vackra eller fula eller tjocka eller lessna "taviksia", alltså vanliga människor, också barn, som visar upp sig. Människor som är duktiga på att baka, bygga, sy eller sjunga. Eller inte så duktiga, men som gärna bjuder på sig själva i vilket ämne som helst, bara de får synas i TV. Deras ekonomi ska nagelfaras, deras hus säljas eller så ska de genomgå en totalförändring som inkluderar bröstförstoring och tandställning. De söker partners, dejtar och gifter sig. Och går i parterapi.

Det är kändisar. Mer eller mindre kända kändisar som tävlar i frågesport, matlagning, travsport, dans eller något annat mer eller mindre underhållande. De åker jorden runt eller sjunger eller träffar gamla klasskompisar eller bantar eller renoverar hus. Mest för att de behöver synas på TV.

Och så till slut är det mästare. Mästare som tävlar mot andra mästare i sina egna genrer. Mästerkockar filear fisk, styckar grisar och öppnar ostron och lagar den ena gourmeträtten efter den andra. Avdankade idrottsföredettingar ligger vid poolen och dricker vin och gör upp om mästartiteln i sannolika och osannolika styrketävlingar. Artister och sångare äter och dricker och sjunger för varandra med tårfyllda ögon i klubben för inbördes beundran. 

Men det finns fortfarande en massa människotyper som ännu inte har kommit till tals. Jag har en massa förslag på ytterligare format. Mästarstädarnas kamp. Hela Finlands skogshuggare bakar. Bokförarnas bokförare (utspelar sig naturligtvis på Bahamas, där de mest kreativa bokförarna tävlar i bokföringsfiffel). Rektorer söker fru. Arga VVS-teknikern besöker präster, dagvårdare, sjukskötare, stuvare och långtradarchaffisar och hjälper dem att dra nya vattenrör i sina hus. Masterpersonalchef goes Hell's kitchen där elaka personalchefer skriker och svär av hjärtans lust och inför nya direktiv och regler på sjabbiga arbetsplatser. Ensam IT-tekniker söker. Wild pensionärskids. Paradise library. Vilka möjligheter!

Ni fattar. Glöm Inspector Morse, Doc Martin, Rederiet, Teletubbies och de vanliga fiktiva serierna. Fram för mera reality!

Dagens svarta tankar

Saker jag avskyr idag:

1. Stora gäng av tonårspojkar i svarta kläder som cyklar okoordinerat omkring på gatorna utan cykellampa och reflex. 
2. Burpees.
3. Folk som parkerar bilen på parkeringen tvärs över gatan från simhallen och går okoordinerat över vägen var som helst klädda i svart.
4. Burpees.
5. Telefonförsäljare.
6. Burpees.
7. Kontorsmöss som flyttar inomhus till vintern.
8. Burpees.
9. Hundägare utan reflex som går omkring längs vägarna med sina mörka hundar klädda i svart. Okontrollerat. Ja, ni fattar ju, det är ju inte hundarna som är klädda i svart. 
10. Burpees.

I dessa positiva tongångar avslutar vi årets rosa månad oktober, kavlar upp ärmarna och tar itu med november, den mest onödiga månaden av alla. November kan inte botas, men lindras lämpligen med glögg och julbelysning. 

Modelejon och håriga rumpor

Gnälliga tanten här, hej. 














Den här bloggen kan kallas mycket, men en sak är säker, en modeblogg är den inte. Trots det vill jag nu ge mig på att ge ett riktigt modetips till den grupp av män som envist och fortsättningsvis fortsätter att gå omkring i nedhasade byxor. Låt oss slå fast att nedhasade byxor inte är snyggt på någon, inte ens på en ung välbyggd man i sina bästa år. Och nej, det hjälper inte att du visar upp dina snygga märkeskalsonger där under. Tyvärr. Glädjande nog tycker jag det verkar som om ungdomen nu har gått vidare från den här modeflugan. Nuförtiden är det mest kraftigt byggda medelålders män som utmanar gravitationen med sina byxor på halvstång. Och inte stoltserar de med märkeskalsonger under heller, utan alltför ofta utsätts man för riktigt fula och håriga rumpor. Urk. 

Dra upp byxorna och börja använda hängslor, vetja!

Ingen eld utan rök?

Funkar din brandvarnare? Du kommer väl ihåg att kolla regelbundet? Åtminstone ska du göra det 1 december varje år på Brandvarnardagen. Men det är helt tillåtet att kolla meddetsamma också. 

Jag är själv lite osäker på våra. I huset i Tenala fungerade brandvarnaren precis som den skulle. Till exempel den gången då lite oskyldig plättstekning ledde till extrema mängder stekos eller gången då en av sönerna - vi ska låta det vara osagt vem av dem - eldade upp mikrovågsugnen med popcorn. 
I Langansböle hade vi en särdeles känslig brandvarnare. Den tjöt flera gånger i veckan om vi eldade med fuktig ved och lite rökutveckling som följd och alltsomoftast då vi rostade bröd. Det blev ju lite "vargen kommer" inställning till brandlarmet till slut, och jag vet att sista månaderna vi bodde där låg den stundvis avstängd på köksbordet eftersom ingen orkade lägga upp den tillbaka. 
I nya huset har vi förstås testat att brandvarnaren funkar. Den larmar snällt då man trycker på den, men vi eldar och rostar bröd och tänder ljus och steker bacon för fulla muggar och brandvarnaren hänger tyst och stilla i taket utan att säga ett knyst. Kan man lita på den nu?

Ni vet väl förresten att brandvarnare nuförtiden inte behöver vara tråkiga smutsvita plastdosor i taket? Kolla Paola Suhonens härliga insekter! Jag har önskat en eller två Lento-varnare av julgubben. Få se om jag har varit snäll nog?


Den förarlösa bilen

Körde hem från flygplatsen i går. I vår automatväxlade bil. Med automatisk luftkonditionering. Med farthållare som automatiskt håller farten (det var så lite trafik kring midnatt att jag praktiskt taget kunde ställa in farthållaren då jag körde ut ur parkeringshuset och hålla den på tills jag körde in på gården hemma). Med en vindrutetorkare som automatiskt känner av då vindrutan behöver torkas. Och bilskrället har dessutom automatiska billyktor, det vill säga den anpassar kort- och långljus till gatlyktor och mötande bilar. 

Det blir ju nästan lite tråkigt där i förarsätet, eftersom det inte är så mycket man behöver göra medan man ilar fram i natten. Hålla koll på viltbeståndet på dikeskanten, förstås. Och hållas vaken givetvis. Man rattar lite förstrött bland radiokanalerna och äter en Läkerol eller två. Men i övrigt är det rätt så tråkigt, ja. Förvisso ska det inte behövas blod, svett och tårar för att framföra en bil, men snart börjar den här automatiseringen av bilkörandet gå lite för långt. Dags att sluta här alltså, alternativt göra bilen helt automatiserad, så att man i stället kan lägga sig bekvämt i baksätet och ta en tupplur under färden. Det skulle jag gärna gjort i går natt.

Det kunde vara jag i baksätet. Men bilden är lånad från www.
Förresten. Klockan var efter midnatt, natten var stjärnklar och jag var vaken och utomhus. Var höll det där förblingade norrskenet till nu då? 

Egoistisk eller ekologisk?

Det talas som aldrig förr om det ekologiska fotavtrycket. Om miljöpåverkan. Om att vi lever som om det inte fanns en morgondag. Testa på skoj – det finns en uppsjö olika test där du fyller i information om hur ofta du flyger/kör bil/äter kött/släcker lamporna/återvinner plast/handlar second hand. Resultaten visas för det mesta i olika enheter, men budskapet i alla tester är det samma – du lever över jordens tillgångar.

Japp, jag erkänner. Jag är också skyldig. Jag kör för mycket bil. Jag flyger. Jag äter kött. Jag har barn. Jag konsumerar. Det senaste testet visade att min konsumtion behöver 4,9 jordklot för att hållas igång. Det är nu meningen att jag ska bryta ihop av skuldkänslor, sälja bilarna, odla mina egna grönsaker och börja gå med ylletröja. Nope. Never gonna happen. Jag älskar att köra bil. Jag vill åka på semester ett par gånger per år. Jag gillar julskinka, medwurst och hamburgare. Och jag vägrar väva egna vadmalsbyxor.

Jag väljer att istället fokusera på det positiva. Jag gör faktiskt många saker bra också ska ni veta. Vi återvinner tidningar, kartong, glas, metall och batterier. (Sedan någon månad tillbaka också plast, men än så länge rätt så sporadiskt och mycket oengagerat.) Jag slänger sällan mat. (Ibland äter vi ganska konstiga reströror, men hittills har vi överlevt.) Vi har svalt hemma. (Maken skulle förvisso gärna hålla innetemperaturen över 20 grader, men vi ligger gärna på 19.) (Sedan eldar vi i vardagsrummet så att termometern visar 25.) Jag har med egen kasse till matbutiken, släcker lamporna då jag går ut, köper närodlat på torget då jag kan och hinner och printar dubbelsidigt på jobbet. 
Och framför allt så levde jag de första trettio nånting åren av mitt liv utan konsumtionshets! Vi steg upp för att byta kanal på teven ( det fanns i och för sig bara två kanaler, så särdeles mycket bytande var det inte fråga om). Jag gick till fots till skolan i lågstadiet och åkte buss i gymnasiet. Vi (jag menar mamma) var självförsörjande med potatis och grönsaker, vi hade höns och grisar i olika repriser. Vi köpte mjölk från granngården och sydde en hel del kläder själv (jag menar förstås mamma här också). Min första utlandsresa gjorde jag i tonåren och jag har aldrig varit i Thailand.
Jag tänker alltså att jag har gett mitt bidrag redan. Att jag sparade in ungefär 3,9 jordklot under sjuttiotalet och åttiotalet. Nu är det ungdomarna som får knappa in på konsumerandet. Jag fortsätter att vara en ekologisk egoist. 

Dagens funderingar

1.  Jag måste komma ihåg att ta med cykellampan nu då kvällarna blir mörka.

2. Jag måste komma ihåg att min cykel har en fast cykellampa. Innan jag kurvar in på gården hemma. På en mörk cykel. 

3. Varför ska norrskenet lysa på så okristliga tider? Tittar på alla fina norrskensbilder i flödet och tänker på hur djupt och gott jag sov vid den tiden. 

4. Varför blir det alltid sommarvärme dagarna efter att man bytt till vinterdäck? 

Ogillar induktion

Jag puffar hellre lyckade kundupplevelser, men ibland känner jag att jag behöver avreagera mig efter nånting som inte har gått så bra. Mungiporna neråt nu alltså. 

Jag köpte en liten stekpanna för induktionsspis från Tokmanni, och läste noggrant på förpackningen att produkten lämpar sig för induktionsspisar. (I nya huset har vi nämligen en dylik, vilket ledde till att jag fick slänga/sälja/ge bort ett flertal kastruller och stekpannor. Och skaffa nya istället. Det är dyrt med induktionsspis. Ogillar.) 

Jag bär hem stekpannan, sliter bort förpackningen och diskar pannan. Sedan sätter jag den på spisen. Och kan konstatera att den inte funkar på induktion. What?
Jag dubbelkollar på förpackningen. Jag kontaktar butikens kundservice för att upplysa dem om att en av deras private label-produkter inte håller vad den lovar. Saana skickar vänliga hälsningar och tackar för att jag tog kontakt, men konstaterar helt kallt att vissa induktionskärl faktiskt inte fungerar på alla induktionsspisar. ”Kolla om en magnet tar fast i stekpannans botten. Om den tar fast, lämpar sig stekpannan för induktionsspis, men fungerar tyvärr inte på din spis.” What?

Inget beklagande, inget ursäktande, inte ens ett förslag att ersätta eller byta ut en oanvändbar produkt. En axelryckning, det var vad jag fick. Tack bara. 

Jag köpte en riktig induktionsstekpanna i K-Citymarket i stället. Den funkar.

Humlor i regn

Hur mycket har det regnat de senaste två dygnen?
- 15 mm vatten, ett eklöv och två humlor. Tömde jag från regnmätaren nyss.
Hur mycket blåser det idag? 
- Tvåans växel. Cyklade i motvind längs Västvallen.

Men trädgården blommar fortfarande i all sin prakt. Ännu är det inte dags för lyktor och julbelysning. Såhär ser klematisen, rosen och höstastern ut idag. 


Hemma hos - någon

När blir ett hus ett hem egentligen? Många frågar om vi har ”hunnit bo in oss” i det nya huset nu efter flytten. Och jag svarar alltid glatt att ”jovisst börjar vi känna oss hemma nu”. Men riktigt säker är jag faktiskt inte. Ännu känns det ibland som om jag lagar mat eller torkar damm hemma hos någon annan. (Okej, torka damm var ett uruselt exempel. Jag torkar faktiskt ALDRIG damm). Första gången vi badade bastu kändes det som att vara på besök hos någon. För att inte tala om att sitta i soffan i ”biblioteket” – det känns faktiskt som att sitta på bibban och läsa. 


Nå, nu ska vi inte bli desperata. Vi flyttade in för drygt tre månader sedan och har varit borta hemifrån kanske en månad av dessa. Kanske är det för mycket begärt att huset ska kännas hemma efter så kort tid? Kanske behövs det ett helt år av boende innan hemmet har intagits helt? Vem vem, men nu njuter jag av hösten och av soffhörnet och bor in mig allt vad jag hinner. 

Hets mot folkgrupp

...tänkte jag syssla med i detta inlägg. Lite i alla fall. Planet från Köpenhamn kombinerade idag med flighter till Osaka, Tokyo, Seoul, Guangzhou, Shanghai, Beijing och Kuusamo. Styrkeförhållandena på flyget var ungefär en tredjedel av kaukasisk härkomst (jag vet, gammaldags uttryck, men jag vill inte skriva arier eller gringos heller) och två tredjedelar av asiatisk härkomst. Jag väljer att klumpa ihop alla folk och nationaliteter som asiater, eftersom min kunskap inte räcker till för att känna igen vilket land/område de kommer ifrån. Precis som en japan antagligen inte kan placera portugiser och norrmän i rätta länder heller. 

Att resa bland asiater är nänligen en prövning. Speciellt om de är många. De kommer ofta i flock, svärmar runt gaten samt ropar och viftar för att hålla sin grupp samlad. De kilar före i kön, knuffas och trängs oförblommerat och gärna. I flygplansgången vägrar de följa strömmen in och ut ur planet, utan går istället fram och tillbaka med sina väskor och har svårt att hitta sina platser. De smäller till sittande passagerare i huvudet med ryggsäcken. Begreppet personal space existerar helt enkelt inte. Matskålar och ätpinnar skickas omkring, tetermosar töms och fylls och små tankspridda tanter förstår inte att sitta ner och ha på säkerhetsbältet vid start och landning. Tyckte mej detektera en viss spänning bland kabinpersonalen också, så det var inte bara jag som led. 

Sen kom jag hem och gick på höstmarknad och trängdes med en massa västnylänningar. Men ingen inkränkte på min personal space. 

Skeptisk. Intresserad men skeptisk.

Låt mig först fråga om du har läst böckerna om Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery? Om ja, läs gärna vidare. Om nej, sluta med fördel läsa här, du kommer inte att fatta nånting av följande utläggningar. 

Tänk er att Anne-serien skrevs redan i början av 1900-talet. Jag älskade böckerna som barn och ungdom och läste dem flera gånger. (Jag har faktiskt tänkt läsa om serien i vuxen ålder men det har nu bara inte blivit av.)
Vilken fröjd för oss Anne-älskare då TV-serien Anne of Green Gables kom nån gång på 1980-talet. En TV-serie som förmedlade stämningen i böckerna på pricken. Händelserik, glad, spännande men alltid med en lycklig tvist. Som ett utropstecken liksom.
Tjohoo, utropade jag då för några veckor sedan då jag hittade en nygjord serie på Netflix, Anne with an E. Jag bänkade mig förväntansfullt och väntade på att slungas in i ett lantligt Canada i början av 1900-talet där strävsamma människor lever ett arbetsamt men lyckligt liv. Döm om min förvåning då serien visar en helt annan sida av Avonleaborna och Grönkulla. Man får glimtar från Annes hemska uppväxt i fosterfamiljer och på barnhemmet. Det som i böckerna är barn som retar varandra blir i serien mobbning och slagsmål. Man upplever misshandel och avundsjuka och sjukdom och fattigdom och serien är inte alls en lika trevlig kulturupplevelse som man kunde vänta sig. Annorlunda. Fascinerande. Djupare. Men jag är fortfarande lite i chock. Jag fortsätter att titta (Gilbert Blythe som nu är föräldralös tar jobb på ett lastfartyg och hamnar plötsligt bland före detta slavar på Trinidad. Alltså!), men bävar lite för vad som komma skall. Min barndoms ö har plötsligt visat sig från en annan sida. Omtumlande. 

Det är svårt att med bara två bilder förmedla intryck av hela TV-serier. Men kolla på färgskalan, så förstår du skillnaden.
Du som läst och tittat. Vad tycker du? 




Sverigelandskampen samt gott och blandat

Landskampen kom och gick. Ni trodde väl inte på riktigt att jag tänkte skriva ett inlägg om det evenemanget? Inte ens fast det verkar som om Finland gick och vann. Inte heller tänker jag skriva om sensommarförkylningen som ligger som en förbannelse över hemmet. Eller hostan. Den sega hostan. Jag skulle kunna skriva om att jag idag testade på Postens (Posten märkväl, inte Posti. Det är min egen lilla protest mot förfinskningen av det statliga postverket) paketautomat för första gången. Med typ tre knapptryckningar och en boxkod är automaten så lättanvänd att det nästan är svårt. Men nej, det vill jag inte. Eller skatteåterbäringsbeskedet (det blir jul i år också!) som förgyllde postlådan idag. Nej. Dagens restmat då? Omelett med potatis, kallrökt lax och fetaost. Nix. Inte ens fast jag åt en havreskorpa med ost på till. 

Det jag tänkte meddela var att ingen, inte ens en jäkla mygga, har flyttat in i insekthotellet än. Skandal! Var håller alla fjärilar och nyckelpigor hus? Vintern lurar bakom hörnet, och det är hög tid att boka in sig på vinterförvaring. Ett lyxhotell står till buds på baksidan av vårt förråd. Skynda!

Arkivbild. 



Specialmeny


Wienerschnitzel och franskis. Endel kanske fattar innebörden av denna meny i Casa Karlsson. Och era antagandet är helt korrekta. Idag serverades den perfekta dagen efter-maten dagen efter ett rejält sextioårskalas. 
Färdigpanerad schnitzel, fryst potatis ur påse. Jag skar dock citronen själv, och öppnade anjovisburken. Enkelt och gott och speciellt lämpligt en dag som idag. Soffan nästa. 

Nej tack till äppel

Sommaren lugnar äntligen ner sig och jag får tid att iaktta min nya näromgivning. Jag vinkar till grannarna och börjar känna igen en och annan bil. På grannens gård sitter kvartersharen nästan varje morgon då jag hämtar morgontidningen. 

I juni pågick häckklippning på alla gårdar och de stackars fastighetsägare som inte klippte häcken i somras får nu skämmas för sina buskiga gårdar. (Vår är ansad och prydlig!!) Och för tillfället ligger en förtätad doft av äppel över grannskapet. Gårdarna dignar av äpplen och vid var och varannan grind står en hink äpplen till glädje för förbipasserande. Innehavarna av äppelträdena har däremot inte så kul just nu där de mustar eller saftar eller syltar eller bakar äppelpaj och skyfflar ruttna äpplen från gräsmattan dagarna i ända. 
Den nästan kväljande äppeldoften är en bra tankeväckare för nyinflyttade som kunde vara ivriga på att utöka trädgården med nyttoväxter. Jag har nu börjat fundera på hallon istället. Eller kanske tulpaner. 

Veckopeng och gulnande löv

Hösten är i antågande. Jag har redan summerat sommaren i bilder, nu blickar vi istället framåt mot gulnande löv, krispig frost och sprakande brasa.

En av ätteläggarna jobbar ännu och har följaktligen inte flytt(at) till studieorten. Men de två övriga är utflugna. Den ättelägg som flög ur boet första gången i år ringde hem till mamma efter första veckan och konstaterade att det är dyrt att leva, och föreslog att vi återinför veckopengen. Think again, son! Sa jag och skrattade rått och hjärtligt. Varpå ätteläggen kom hem i söndags och åkte härifrån med en kasse fullpackad med mat. Veckopeng i cash eller in natura tycks funka lika bra.

Ännu kör vi med capribyxor och bara fötter i sommarskorna. Men frukosten har flyttat inomhus och dörren står inte på vid gavel dygnet runt längre. Och datum för julfesten har bokats. Dags att byta årstid!

Vem äter örnarna?

Min arbetsplats har ett ovanligt rikt djurliv. Utanför huset strövar ofta hjortar och harar, och ibland kan en havsörn skymtas från konferensrummets fönster. Det är väl trevligt. Mindre trevligt är djurlivet som får för sig att ta sig in i huset via öppna lastdörrar och fönster eller olika slags rör och andra öppningar. Ormar, möss och fladdermöss. Ja, jag menar allvar. 

Det allvetande kaffebordet smidde idag stora planer på att börja hålla fabrikskatter som kunde sätta pli på otyget. Och det är ju i sig en strålande idé. Katten på råttan och så vidare. Katter är ju förresten väldigt avstressande djur som positivt kunde påverka stämningen på jobbet. 
En av de mer framsynta diskussionsdeltagarna funderade ändå på vad som händer om det blir för många fabrikskatter i något skede (ja, vi har massor av kräldjur och gnagare!). Och någon annan föreslog att man då kunde skaffa fabriksörnar, eftersom örnar som bekant gärna äter katter. Men vem äter örnarna, ifall de blir för många? Står örnen högst i näringskedjan? Kunde man - i händelse av ett överskott av örnkött - ha örn på lunchmenyn? Vad smakar örn? 

Frågorna är många, svaren inte särskilt pålitliga. En bra start på arbetsveckan!

Humlan surrar, fjäriln prålar...

Jag har tidigare tangerat ämnet värdinnegåva, dvs något man hämtar med sig då man går på bjudning. Ni vet. En genomtänkt, vackert paketerad gåva som man tar med sig till värdparet då man är bortbjuden. Inte för billig, inte för extravagant. Just lagom. Fast ibland går presentbytandet vänner emellan överstyr. Gåvorna är på tok för dyra och fina. Ibland onödiga. Och det slentrianmässiga "bytandet" av vinflaskor kunde med fördel avskaffas, eller hur? Fast jag är ju precis lika skyldig till denna tråkiga flaskvana som alla andra. Jag önskar att jag alltid skulle ha tid, ork och fantasi att skaffa personliga, användbara, vackra och överraskande gåvor varje gång vi är bortbjudna. Alltsomoftast blir det en fantasilös flaska eller blombukett som både givare och mottagare glömmer lika snabbt som den bytt händer. Nåja. Åtminstone så fort buketten vissnat eller flaskan druckits ur. 

En av de mest minnesvärda gåvorna vi fått kan du läsa om här. En annan härlig gåva fick vi till en kräftskiva. Det var en sällsynt ful och opraktisk ställning för en vinflaska, utformad som en enorm kräfta i grälla röda och gula färger. I plast. Hysteriskt fulsnygg. Men personlig. Den har tyvärr försvunnit i senaste flytten men jag hoppas ännu på att den dyker upp lagom till någon framtida kräftskiva. Då ska den definitivt misspryda bordet. En gång fick vi förresten två krukor fullpackade med perennplantor som givarna hade grävt upp från sin egen trädgård. Den presenten gladde oss i trädgården i många år. 

Igår fick vi en gåva som omedelbart gick upp i gåvornas fem-i-topp. Ett insekthotell! Så spännande! Nu ska det lockas hit pollinerare ska ni se. Önskar bara att jag kunde specialinreda hotellet för att hysa speciellt fjärilar, humlor och nyckelpigor. Flugor och getingar göre sig helst inte besvär.



Jag inser givetvis att endel av våra vänner läser den här bloggen och att jag kommer att få äta upp de här tankarna många gånger om. Men varen icke förskräckta! Alla slags gåvor, små eller stora, fantasifulla eller enkla är lika välkomna. Blombuketter kan vara väldans vackra och vinflaskor utvalda med stor omsorg. Och alla våra gäster är framför allt välkomna utan gåva. En gåva fungerar liksom inte som en inträdesbiljett. Kom som du är! 
Det här är bara mina tankar om vilka slags gåvor jag skulle vilja ge bort - inte önskemål för kommande tillställningar. Goda idéer mottages med tacksamhet.

Sommarminnen

Nej, sommaren är ännu inte slut. Även om den har pågått sedan början av maj, och en viss längtan efter höststormar och vintermörker börjar göra sig påmind. Jag blickar alltså framåt mot gulnande löv, en hemtrevlig sprakande brasa, snöskottning och TV-tittande och summerar redan den gångna sommaren med inte så många ord utan desto fler bilder istället. In no particular order. 

Utsikt från bastukammaren på Aspö. Bastukyrka? Kyrkbastu?
Till vänster butiken med rökt fisk, till höger utedassen.

Det är aldrig fel att inreda med en kristallkrona. Så här på dasset på Bodö. 

I trygga händer på Brännskär.

Still going strong. Deep Purple i Stallörsparken. 

Att stå på Smedsgatan och titta ner mot Västvallen. Det måste man göra ibland i Ekenäs. 

Välkommen till Finland. Utö.
Kolla gärna de blågröna algerna i strandskvalpet bredvid snurrebåten. 

Hemma 💓

Franskisar, GT och jazzmusik på Höijers. Med fantastisk utsikt över vattnet.  

Kyrkfönster i Iniö, Norrby. 

Strunta i båten. Kolla bara färgerna. #nofilter
Blombukett på stugan i Pargas. Från de förra gästerna till de nya gästerna. 😀 
Lunch på båten. 

Utsikt från gäststuga i skärgården. Midsommarafton. 
Fyrtornet på Utö. Sett från kyrkan.
Utedasset på Brännskär ligger högt uppe på berget ovanför hamnen. 
Dags att njuta av de sista jordgubbarna. Snart är det jul. 

Spoiler alert

Avslutade semestern med att läsa årets femtioandra bok. I början av året slängde en vän nämligen ut en utmaning på Facebook och frågade om vi klarar av att läsa en bok i veckan under 2018. (Själv nådde hon målet redan i början av sommaren). Och nu är alltså mina 52 böcker avklarade. 

De två senaste verken avviker aningen från den normala litterära högen av deckare, chicklit och historiska romaner, men på ett positivt sätt. Båda är skrivna i dagboksform, den ena utspelar sig på Mars och den andra i Skottland. 

Shaun Bythell driver ett antikvariat i en liten by i Skottland. Han avskyr sina kunder, och underhåller sina läsare med att beskriva alla konstigheter som bokhandelns besökare ställer till med. Det är inte lätt att vara bokhandlare. 


The Martian av Andy Weir handlar om en astronaut som blir strandsatt på Mars. Det är inte mycket jag fattar av de kemiska experiment och tekniska lösningar han tar till för att överleva de 486 solar innan han kan undsättas, men science fiction-romanen håller en i sitt gastkramande grepp trots att man inte förstår allt vad han egentligen sysslar med. Underhållande loggboksanteckningar! 


PS. Han blir räddad till slut. 
PPS. Fortsätter nu med de följande 52 böckerna, Pia!

Vad är det för dag idag? Vol 3

Man vet att det är semester då man tycker att ett kvällsdopp från båtens badstege fungerar bra som dagens dusch. Ett annat avslöjande tecken är att håret inte har sett en borste på obestämd tid. #menjagtvättarnogtändernatvågångeromdagen


Vad är det för dag idag? Vol.2.

Man vet att det är semester då man skriver fel lösenord två gånger innan man lyckas logga in på jobbdatorn (inloggningen låser sig efter tre felaktiga lösenord).
På Aspö. Kyrkbastu? Eller bastukyrka?
Hur som helst är vi tvagade.

Vad är det för dag idag?

Man vet att det är semester då man inte längre frågar hur mycket klockan är utan istället vilken dag det är idag. Gammalt djungelordspråk.

Spännande lördag

Lördagkväll. Maken och Ettan är ute på seglats. Tvåan tog en six-pack öl och ett paket korv och åkte iväg med kompisar. Trean med flickvän befinner sig på Mallorca. Vad händer?

Social och extrovert person:
- skulle knappast befinna sig i denna situation in the first place
- kontaktar omedelbart ett par vänner för att ordna program för kvällen
- hoppar på cykeln och tar en sväng till Baywatch för att kolla bekanta ansikten (och hittar såklart sällskap)

Introvert enstöring:
- låser alla dörrar 
- byter till pyjamas
- häller upp ett glas vin och kollar teveprogrammet

Läsarna kan roa sig med att gissa vilken version som utspelade sig i Ormnäs i lördags.  Och jag kan konstatera att det var inget bra på teve så det fick bli en bok istället....

Även i de bästa familjer

Finn ett fel!

























Var femte sekund säljs en Billy-hylla någonstans i världen, fatta det! Så många Billy-ägare kan inte ha fel, tänkte vi och åkte till Det Stora Möbelvaruhuset för att införskaffa bokskåp, det vill säga 3 Billy-hyllor med 6 glasdörrar. Maken offrade en semesterdag på att skruva ihop skåpen, och jag fyllde dem med böcker. 
Det intressanta var att i ett av de platta paketen fanns inte en helglasdörr enligt utlovat produktnummer utan en dörr med bara glas upptill. Även i de bästa familjerna händer det misstag. Också på IKEA alltså.

Jag vill nu ge en varm applåd till kundservice på IKEA. Ett samtal till kundservice - på flytande finlandssvenska - och ett epostmeddelande med bilder av problemet var det som behövdes. På söndagen ringde reklamationsavdelningen - på flytande finlandssvenska - och meddelade att de skickar en ersättande dörr med Postens hemleverans. Smidigt, enkelt och snabbt. Fem guldstjärnor. 

Nu är det upp till Posten att leverera. Annars får jag testa deras kundservice som följande.

Håller på att lära mig ett nytt språk

Lyssnade på det eminenta radioprogrammet Nästsista ordet i går. (Jag vägrar kalla radioprogram för poddar, call me oldfashioned). Det disku...