Stormens öga och sälar

Vi har tankat havsluft inför vintern och tillbringat större delen av veckoslutet på böljan den blå. Djurlivet är rikt i Skärgårdshavet. Saldot blev skarvar, mängder av vanlig sjöfågel, skarvar, svanar, skarvar, en havsörn, skarvar, några hjortar, skarvar och ett par sälar. 

Det är inte lätt att få syn på en säl. Du sitter och stirrar meditativt på havet då ett svart och blankt huvud plötsligt dyker upp i vågorna. Det kanske syns någon sekund, ibland lite längre. Du gnuggar dig i ögonen och söker med blicken för att få syn på huvudet då det dyker upp på nästa andningspaus och följer sedan med den guppande svarta pricken tills den inte längre syns. Och är kanske fortfarande osäker på om det verkligen var en säl och inte bara vanligt vågskvalp. 

Jag minns första gången Maken pekade ut en säl för mig. Det är många år sedan men jag kunde inte se den förbaskade sälen hur jag än stirrade. Till slut sade jag att jag såg den för jag ville inte erkänna att jag inte gjorde det. Ni vet (det gör ni väl?) känslan? Det är precis som på ultraljudsundersökningen under graviditeten. Man ligger på britsen med en kall slemmig sörja utsmetad på magen och stirrar med tårfyllda ögon och klappande hjärta på skärmen med den svartvita väderlekskartan som tycks visa en snabbt annalkande hurrikan. Och så pekar barnmorskan på stormens öga och säger att fostret mår bra och har goda hjärtslag och perfekt ryggrad och Maken säger att det är minsann ett vackert barn som helt klart brås på sin far. Och med gråten i halsen mumlar man något känslosamt och undrar hur i friden blobben på den där skärmen någonsin ska kunna resultera i ett friskt barn. En god mor kan ju för sjutton inte erkänna att hon inte kan se sitt barn heller? Ni vet (det gör ni väl?) känslan?
För att illustrera ger jag er två bilder nedan. Den ena föreställer Tvåan i graviditetsvecka 17 och den andra är en lånebild av en hurrikan på en väderkarta. Ni vet heller inte skillnad, eller hur?



Mina barn påminner fortfarande om hurrikaner, i alla fall ibland. Men nuförtiden känner jag i alla fall igen dem.

95 dagar

Hjälp. Nu kryper den på med stormsteg. Julen. Endast 95 dagar kvar. Två blinkningar ungefär. Fortare än kvickt. 
Därför har årets Blossa-smak avslöjats idag. Mango, spiskummin och chili. Precis. Indiskt. Hmmm. Kalla mig konservativ men det är möjligt att jag hoppar över Blossan i år. Det finns ju så många "riktiga" glöggsmaker att avsmaka. Hur tänker du?
Juligt? Not so much.
(Bilden lånad)

Hypokondriker göre sig inte besvär

Usch. Dubbelusch. Så tråkigt det är just nu. Inget känns kul och allt går trögt. Jag har ingen inspiration. Alls. Har inget att skriva om. Har ingen lust att kocka och baka. Böckerna jag lånade på bibban i veckan ligger olästa på nattduksbordet. Orkar inte fixa igång mig till kvällens kräftskiva. Eller packa för måndagens arbetsresa. Life sucks.

Alla ni hypokondriker därute som nu gnuggar händerna i förtjusning och tänker allvarlig höstdepression - glöm det! Möjligen talar vi om en tillfällig septemberblues. Som främst beror på träningsvärken från i torsdags och dagens regnväder. Jag vet ju att kvällens fest kommer att bli riktigt morjens. Och då jag sitter på flygplatsen i måndag kommer jag att vara hur skärpt som helst. 
Låt mig nu bara vegetera i fred en halvtimme till på soffan... Sedan ska jag ta itu med nagellack och festkläder. Förvandlingen kommer att vara enorm. Det går nog bra det här! 

En egen Ernst

Ernst Kirchsteiger. Svärmorsdröm? Galen pysslare? Barfotaflummare? Mästerkock? Alla har sin egen åsikt om vad Ernst står för, men alla har inte en egen Ernst hemma hos sig. Det har jag. Nästan. Pysslandet och syarbetena har vi inte men nog fixandet och kockandet. I samband med badrumsrenoveringen passade Maken på att renovera vår hall. Den var smal, mörk och svårinredd. Numera är den smal, ljus och inredd med finess. 

En ny hallmöbel. Och hyllor för husfåglarna.
Birds by Toikka.
Nya krokar i vindfånget. The Dots.
Då jag har njutit färdigt av vårt nya fina badrum brukar jag hänga i hallen. Småpratar med fåglarna och beundrar träknapparna som jag hittade på flygplatsen i Oslo och släpade hem. Ugglan är min avskedsgåva från förra jobbet. Den verkar fortfarande förvånad över att jag vågade ta språnget efter 20 år hos samma arbetsgivare.

Badrumsfixering

Hur gick det med badrumsrenoveringen, undrar läsarskarorna. Kanske. Eller så inte. Vem bryr sig. Egentligen. Fast jag tänkte ändå bjuda på några sneakpeaks från mitt för tillfället favoritrum. 

Ido Seven D med grått slow close lock. Inget smällande på toa hos oss.
Lådor. Jag säger bara lådor. Äntligen är vi av med de otympliga underskåpen. 
Det är de små detaljerna som gör det. En magnetlist för bekväm förvaring av saxar och filar.
Rejält tvättställ. Vi behöll vår spännande vattenfallskran som alla gäster noterar med intresse. 
Seppo Heinämaas byggfirma och Ido. Här ingredienserna till det här lyckade projektet. Och om du funderar på badrumsrenovering kan jag varmt rekommendera ett besök på Ido Maailma där alla Idos produkter finns utställda och där du får proffshjälp med planeringen. 

Håller på att lära mig ett nytt språk

Lyssnade på det eminenta radioprogrammet Nästsista ordet i går. (Jag vägrar kalla radioprogram för poddar, call me oldfashioned). Det disku...