Matematikprov, nej tack!

Jag har tagit skärgårdsskepparexamen. (Den enda ombord på vår båt med skepparexamen, faktiskt. Det är därför jag får kalla mej kapten.) Jag gick kursen nån gång för 10-15 år sedan, i samband med att vi skaffade motorbåten Ines. Jag tänkte mig att kursen skulle ge mig sjövana och sjövett och att jag skulle få lära mig en massa praktiska och bra saker om hur man beter sig till sjöss och hanterar båtar. Ja till och med knyta en och annan knop kanske.

Jo, nej. Skärgårdsskepparkursen går ut på att man ska lära sig navigera och ta ut bäringar, räkna ut tider, klockslag och rutter. I typ tretton veckor satt jag alltså med passare, gradskiva, blyertspenna och rutigt papper och sysslade med att RÄKNA. Den förhatliga gymnasiematematiken revisited liksom. Med hjärtat i halsgropen och svettiga händer försökte jag snegla mot bordsgrannens häfte för att kolla att mina uträkningar stämde. Sällan gjorde de det det. För med mesta hade det att göra med att jag alltsomoftast glömde att beakta sjökortets deviation eller hade gjort helt vanliga räknefel i en salig blandning av sjömil och knop och sekunder och grader och fan och hans mormor. Som om vi nånsin skulle sitta i båten och RÄKNA morgondagens rutter? Vi har sjökort med inprickade farleder, plotter på instrumentbrädan och elektroniskt sjökort i iPaden. Och skulle mot förmodan plottern gå sönder, sjökorten flyga över bord och laddningen ta slut i iPaden så stannar vi troligen i hamn.

Kort sagt, någon nytta av skärgårdsskepparexamen har jag inte haft. Men jag klarade slutprovet. Det gjorde jag. 

Summan av kardemumman är två förslag:
- byt namn på skärdgårdsskepparexamen till skärgårdsnavigationsexamen och
- bygg ihop en kurs för blivande skärgårdsskeppare där man diskuterar sjömärken, båthantering, septitankar, farleder och landtagning samtidigt som man petar med lite knopar och lär sig båtterminologi. Man kunde koka kaffe på gaslåga och dricka en Gammeldansk eller två också för att skapa stämning. 

En annan observation som jag gjort under sommaren är avsaknaden av väg- och namnskyltar i skärgården. Varför i hela fridens dagar ska allt vara så anonymt ute till havs där alla holmar och skär liknar varandra? Önamnen kunde märkas ut tydligt och klart (Lökskär och Skarvgrundet och Halsholmen och Musborstan och Sandö och Alglo och Lillsadeln)(alla här nämnda är riktiga namn på öar, faktiskt), farlederna förses med vägskyltar, djup och riktningsvisare, speciellt i korsningarna (Farled mot Sibbo Fagerö, djup 1,8), och avståndsskyltar placeras ut med jämna mellanrum (Porkala 7 sjömil). Alla vi med dåligt lokalsinne skulle vara evigt tacksamma och skärgårdsnavigationskursen kunde avskaffas helt och hållet. Ju mer jag tänker på detta inser jag vilken strålande idé jag har fått. Trafikverket, here I come!

Föredömlig skyltning på Alglo.

Har ni förresten tänkt på hur många holmar i skärgården som heter Kabel eller Kaapeli?
Vi mötte m/v Schippersgracht i farleden in mot hamnen i Ingå. 
Trafikpolis.




Den flygande finländaren

Ni har hört talas om den flygande holländaren? (Nej, inte Cornelis Vreeswijk för sjutton). Alltså spökskeppet som är dömt att segla på världshaven för evigt. 
Vår båt aspirerar på att bli den nya holländaren, vi har nu seglat på de sju haven i två evigheter minst. Och kommer kanske aldrig att nå land. Jag har börjat gå med lätt svajig gång, anlagt skepparkrans och skaffat träben. Jag svär som en borstbindare och funderar på att skaffa en papegoja till vänstra axeln. Förvandlingen är nästan total.

Så jag beslöt att mönstra av innan det är för sent. Återvänder till civilisationen, tvättar håret och kopplar in wifin. Hej Scandic!


Duktiga ni!

Årets sommarväder kan inte ens med bästa vilja i världen kallas bra. Inte ens vi som ogillar tropiska temperaturer njuter av vädret. Ännu talar optimisterna om att värmen ska komma i augusti. Den som lever får se...

Men oj så ni alla är duktiga på att gilla läget! På sociala medier kan man se semesterfirare njuta av brasan på stugan, plocka de första kantarellerna, lacka terrassen, tapetsera, läsa högvis med böcker, gå på konserter och handarbeta. Och många turistar i hemlandet! Besöker nöjesparker, skärgården, storstäder eller Pori Jazz, Tall Ships Races eller andra festivaler. Nästan ingen klagar och gråter utan alla tycks ha bestämt att göra det bästa av situationen och roar sig för fulla muggar. 


Jag har också roat mig med hemlandsturism. Här vandrar jag bland sågspånshögarna i Kotka. Duktiga är vi, eller hur?! Skön fortsättning på sommaren!


Det var inte bättre förr

En och annan läsare har önskat lästips. Och det kan väl ordnas. Här varsågoda! Mitt första tips för semesterläsningen är att hålla den lätt:
1) deckare. Med fördel svenska deckare, för dom kan sin sak. Årets  favorit och nykomling (för mig alltså) är Ahnhem. 
2) chicklit. Funkar då det är för varmt för att koncentrera sig. Och då du vill ha en historia med ett lyckligt slut. Mina favoriter är oftast irländska eller brittiska. 
3) kåserier eller kolumnsamlingar. Lätt att lägga ifrån sig för att ta en tupplur emellanåt. Eller för att varva mordfall med lättare läsning. Torsten Ehrenmark fungerar fortfarande. Andra guldkorn är Peter Mayle, Vivi-Ann Sjögren, Herman Lindqvist och Michael Hancock (hans kåserier hittade jag i K-butiken i Mariehamn i fjol somras).

Men om du trots tipsen ovan känner för att sätta tänderna i något med mer substans, så kan jag, med lite darr på rösten, rekommendera Ann-Luise Bertells  Vänd om min längtan. 
Det är inte en vacker historia. Eller lätt. Tvärtom ger den dig lite ångest. Och framför allt så inser du att allt verkligen inte var bättre förr. Och hur bra vi har det idag! 
4 gräftor av 5!



Vi reste från leran, stenarna och de salta sillarna. Vi reste från gräftorna, blåsorna i händerna och de få möjligheterna. Vi reste från alla sorgsna ögon som alltid skulle förfölja oss. Vissa av oss reste från händer som försökte hålla oss kvar, andra reste bort från tigandet och ensamheten, det gamla landets faror. Vi visste inte vart vi var på väg, men vi visste att livet från och med nu var nytt varje dag.



Nu kör vi

Solstrålar som letar sig in på terrassen. Fåglar som kvittrar. Daggdroppar som glittrar i gräset. Nyskurade mattor som doftar av tallsåpa. Flugor som surrar. En sakta bris i trädtopparna. Den första krasseblomman lyser gul i krukan.

Semesterdagarna ligger som ett pärlband framför mig. En oändlig räcka av dagar utan måsten och borden. Soliga morgnar. Mörknande kvällar med myggljus. Stilla sommarregn. Gassande sol och tvätt som fladdrar i vinden. Bokhögar att läsa. Tid. Lugn. 

S.E.M.E.S.T.E.R. Allra bäst just precis den första morgonen. You may quote me on that.

Guldkorn

Älskar då man snavar över nyttiga nyheter som den här notisen om Gin och tonic från den synnerligen väl upplysta informationskällan Hemmets Veckotidning. Vem blir väl inte glad för detta? I alla fall pollenallergikerna. Och alla som gärna tar sig en GT. 
Nu lider jag för all del inte av någon som helst allergi. Tyvärr. Men jag kanske kunde pressa fram liiiite känningar. För GT:ns skull.

Jag har förresten inte fått hem brev från polisen ännu. Kanske blixtrade fartkameran i misstag i fredags. Kommer det ett brev får jag väl trösta mig med en GT.

Håller på att lära mig ett nytt språk

Lyssnade på det eminenta radioprogrammet Nästsista ordet i går. (Jag vägrar kalla radioprogram för poddar, call me oldfashioned). Det disku...