Bloody Mary

Efter en paus på nära tio år sällar jag mig åter till blodgivarnas skara. Därtill nöd och tvungen av Trean som ville ha moraliskt stöd med på sin första blodgivning. 
Varför så lång paus, undrar den uppmärksamma Läsaren nu. (Jäklar, så ni är nyfikna, alltså!). Jo, det ska jag berätta. Senaste gång, som alltså tänkte bli min sista, gick nämligen inte så bra. Jag fick faktiskt inte utklämt 5 dl blod ur armvecket. Mina ådror är lite knepiga att hitta och pricka rätt i, och ådran torkade helt enkelt ut mitt i. Blodtjänst-personalen är väldigt artiga och menar att mina ådror är tunna - själv vill jag påstå att de bara ligger så djupt inne bland fläsket och därför är svåra att hitta. Hur som helst, jag har kommit hem från blodgivningar med bandage i båda armveck (hittade ingen ådra vid första sticket) och med rejäla blåmärken på armarna (nålen gick genom ådran), så droppen (hah!) som fick bägaren att rinna över var gången då jag skamset fick gå från platsen utan att ha kunnat pressa ut tillräckligt blod. Efter 16 gånger gav jag alltså upp. Ända till idag alltså, gång nr 17. Och det gick hur bra som helst! Ett stick räckte, blodpåsen blev full och jag har inga blåmärken. Och hB är 141. Duktiga mig! 

Du kan läsa mer om blodgivning HÄR och följa med blodsituationen i just din blodgrupp. 


Det som göms i snö, kommer upp i tö

Fy bubblan så mycket skräp man ser längs vägrenarna och i dikena nu då snön smälter och gräset inte ännu hunnit gömma in det. Vem är det egentligen som slänger tomma burkar, plastpåsar, tobakspaket, fimpar, hamburgerkartonger, takeawaykaffemuggar, ensamma vantar (antagligen inte bortslängda, utan troligtvis borttappade), korkar, godispapper och annat mera onämnbart som man helst inte vill veta hur det egentligen hamnade just där? 

Vi är inte en familj av stora principer. Nej, vi är rätt så medelmåttiga i det mesta, tummar på regler och hittar på nya enligt behov. Jobbar mycket på känsla och situation, liksom. Men skräp slänger vi inte! Det har itutats oss sedan barnsben och vi har dunkat in denna regel i våra barn, så till den milda grad att vi inte ens spottar ut ett tuggat tuggummi i naturen av rädsla för att att en fågel ska äta upp det och det ska klistra fast näbben på den (det är möjligt att det här är en urban legend, men jag tror fullt och fast på riskerna). Svälj hellre tuggiset alltså, än spotta ut det, gäller hos oss. 

Ungefär två (2) gånger har vi slängt skräp på olämplig plats. Ena gången hände det sig att en av pojkarna (för att undvika traumor håller vi det hemligt vilken av dem) satt och hulkade i sin säng på kvällskvisten. Och då jag frågade honom vad som står på berättade han att han hade glömt kvar sin tomma Trip-burk i Mulleskogen under dagens dagisutfärd. Och han ville att vi skulle åka tillbaka till skogen för att hämta den. Jag fick honom att gå och lägga sig med löftet att jag skulle hämta burken från skogen själv följande dag - vilket jag faktiskt inte gjorde, förlåt, förlåt, för jag tänkte mig att dagistanterna eller Skogsmulle själv antagligen hade städat bort burken då gruppen lämnade platsen. Möjligen ligger det en tom saftburk från slutet av 1990-talet kvar i skogen bakom dagis fortfarande. Den är vår!

Den andra gången var det en annan av killarna och jag som var på fotbollsmatch i Hangö. Efter förrättat värv skulle vi åka hemåt där Maken väntade med maten, men fotbollspojken påstod att han var så uthungrad att han inte kommer att överleva hemresan (40 min) utan en mockaruta i magen. En trött och sur fotbollsjunior med lågt blodsocker är inget trevligt resesällskap, så jag föll till föga och köpte en muta från den lokala fotisklubbens popup-kiosk. Pojke och mockaruta stuvades in i bilen och hemfärden anträddes. I höjd med Hangö Norra hade han ätit upp mockarutan och satt då med en pappersassiett full med smulor i famnen. Alla mammor vet att det är fråga om sekunder innan smulorna skulle ha varit utströdda i bilen, främst på sätet där chokladen gnids in i tyget och inte går att tvätta bort. Alltså kom vi överens om att tömma ut smulorna längs vägkanten så att myrorna skulle få nånting gott att mumsa på. Sagt och gjort, killen gjorde sig beredd att sträcka ut handen genom fönstret och skaka av smulorna och jag drog ner fönstret. Vad ingen av oss hade räknat med var att en bil som framförs i vidpass hundra kilometer i timmen åstadkommer ett rejält vinddrag (vi skyller på att fysik inte var mitt starkaste ämne i skolan och att denna son ännu inte hade börjat plugga fysik vid den här tidpunkten). Innan någon av oss hann blinka hade vinddraget sugit pappersassietten med smulorna ur handen och den försvann ur sikte. Vi skulle ha kunnat leva med tanken på en ensam assiett i ett dike längs Hangövägen, som troligen skulle förmultna inom en rimlig framtid eftersom den inte var av plast eller metall. Men skammen över att assietten praktiskt taget flög rakt på vindrutan på den bakomliggande bilen, som antagligen trodde att vi helt fräckt slänger skräp ut genom bilfönstret, den hemsöker mig fortfarande. 

Sen dess har vi inte skräpat ner någonting. Eller hur, pojkar? (sagt med myndig stämma och händerna knutna i sidorna).

Dagens sensmoral: skräpa inte ner och töm inte smulor genom fönstret på en bil i farten. 

I heard it on the radio

Gnälliga tanten här, hej!
(Bilden lånad)

Idag skulle jag vilja hötta med pekpinnen mot svenska Yles redaktörer och alla de grodor de häver ur sig. Okej, okej, jag inser ju att de talar i etern i timtal varje dag och att man måste kunna tolerera ett och annat småfel i flödet. 
Men snälla språkstöd, tala om för redaktörerna att det heter citationstecken och inte "situationstecken". Arrrrgh! Och. Kan vi inte vara överens om att det heter anabola steroider och inte "stereoider". Please? 

Småpetigt? Jo, jag vet. Låt mig bara hållas...

Höjden av tråkighet

Nej. Nej nej nej. Nej. Läs inte den här boken. Lägg bort den genast. Ditt liv är för kort för att ens nyfiket bläddra i den.

Normalt rekommenderar jag, nej, insisterar jag på att alltid, ALLTID läsa boken före du ser filmen. Och därför nappade jag Dolda tillgångar med mig på senaste bibbabesöket i akt och mening att sluka berättelsen i rask ordning och sedan ta itu med filmen Hidden figures som har inspirerats av romanen. 
B******t! 
Den här tröglästa högen av papper kan på sin höjd inspirera till en trevlig tupplur eller en god nattsömn. En eventuellt intressant berättelse drunknar, försvinner i en knastertorr utläggning om Nasas verksamhet blandat med 60-talets raspolitik och matematiska finesser. Gäsp. 

Noll kalkylatorer av fem.

Ni som har sett filmen, är den sevärd?

Märkligt försvinnande

Nämen oj. Plötsligt dyker en särdeles förvånande notis upp i mitt nyhetsflöde. Azur-fönstret på Gozo i Malta har försvunnit. Ja! Du läste rätt. Rasat. Smulats sönder. Uppslukats av havet. Läs mera HÄR

Skulle vilja påstå att det var ett klokt beslut av undertecknad att välja att inte klättra upp på klippan under vårt besök på Gozo år 2009. Tror inte det gjorde till eller från för själva försvinnandet av klippan, men jag hade mina onda aningar om konstruktionens stabilitet redan då. 

I folkvimlet uppe på klippan ses Tvåan och Trean utmana ödet tillsammans med Maken och ett okänt antal övriga turister. Man förstår ju att Azur Windows dagar var räknade.  

Omväxling är ansträngande

En hektisk men intressant vecka börjar närma sig sitt slut. Söndag i Zürich,  eller egentligen på ett hotell invid flygplatsen. Måndag på fi...