Livet som medelålders - del 19

Man vet att man är medelålders då lördagskvällens baluns börjar klockan 17 (ja, egentligen 16:59 enligt inbjudan) vilket betyder att man är hemma efter en helkväll strax efter midnatt. Härligt! 
Och då kvällens höjdpunkt - förutom en god middag - utgörs av en Uno-turnering. Ja, du läste rätt, kortspelet Uno, bekant från sjuttiotalet. I gruppspelet spelade vi till 200 poäng och vinnaren i varje grupp gick till playoff där årets Uno utsågs efter ett oneoff spel. Det skreks och skrattades och småfuskades och delades ut Dra4-kort och Svängkort till höger och vänster. Det är ingen hejd på medelåldringars festande.

Den utsedda överlevaren

Hi, my name is Camilla and I am a Netflix addict... 
Vårt serieknarkande togs till oanade höjder i går. Picture this: två trötta människor i soffan, en flaska vin på soffbordet, ingenting, jag upprepar, absolut ingenting sevärt på TV. Så lämpligt att kolla på ett par avsnitt av nya favoritserien Designated Survivor på Netflix! Den är faktiskt rykande aktuell nu i dagarna då president Trump installerar sig och bygger sin administration i Vita huset. Och så gick det som det gick, två avsnitt blev fem (5) (!) för det var tvunget att se den komplicerade intrigen lösa sig i sista avsnittet. Trodde vi. Sällan har en TV-serie slutat så hängande i luften. En lönnmördare skjuter mot president Kirkman, Hannah skjuter mot lönnmördaren, Mike och hans säkerhetskillar störtar sig över Hannah, Jason sitter fortfarande i fängelse. Lämnade kidnapparna någonsin tillbaka Luke? Är vice president MacLeish så oskyldig som han vill framstå? Vem står bakom Catalan? Har vi sett det sista av Jeffrey Myers och governor Royce? Och vad har Aaron för agenda egentligen? Ja, jösses. Det blir svårt att vänta tills säsong två kommer. 

Ändå känns det som om Trump och hans nya administration intrigmässigt kommer att överträffa Designated Survivor på bred front. Vi poppar lite popcorn och lutar oss tillbaka för att följa med Trumparna, säsong 1. 

Vatten är vått

This is not just a pretty face, vet ni. Det rör sig för det mesta en massa tankar i det här vackra huvudet. Idag har tankarna handlat mycket om vått och vatten i olika former. Till exempel tänkte jag många onda tankar på hemväg från jumppan idag då jag nästan mejade ner en mörkklädd äldre dam på cykel, utan lampa, reflexväst eller cykelhjälm, som modigt vinglade fram på sin cykel mitt på körbanan. Hur tänkte hon egentligen? Och sen tänkte jag att idag är det speciellt viktigt att låsa ytterdörren ifall den fruktade dränkningsdräparen från Kuopio söker sig nya jaktmarker här i skärgården där det som bekant finns en hel del vatten bekvämt inom räckhåll. (Meddelande till alla inbrottstjuvar: vår ytterdörr är ALLTID låst och vi har för den delen inget värdefullt att stjäla). Och slutligen har jag också tänkt på de där iskarusellerna som man har skurit upp i isen både i Lojo och i Helsingfors och som snurrar med utombordsmotorer eller solenergi. Och överhuvudtaget på alla våghalsar som prompt ska ge sig ut på isar som knappt har lagt sig för att skrinna, skida eller gå eller pilka fisk och sånt. Utan att tänka på det mörka, kalla, våta vattnet som lurar under den tunna skorpan av is och som bara väntar på att dra ner dig till botten ifall isen skulle brista och du skulle falla i. Och så tänker jag att jag inte fattar hur sådana personer tänker. Och nu tänker jag att jag nu är rätt så törstig och behöver ett glas vatten. Kanske du också?
Som avslutning passar det bra att tänka på den här roliga bilden som jag helt kallt har snott i en grupp på Facebook. Vem är Rune Berg alltså? Hata. Sär. Skrivningar.


Matsvinn

Ingen i vår familj gillar mörk choklad, så alla de mörka konfekterna finns kvar i skålen efter julen. Men eftersom jag deltar i Marthornas Svinnkamp med liv och lust så var jag ju tvungen att göra någonting av överloppschokladen. 


Så det fick bli en kladdkaka till eftermiddagskaffet. Så kan det gå. 



Visste du förresten hur mycket en Fazers konfekt väger? 7,42 gram. Med pappret på.

Moraliska dilemmor

Jaha, Sipilä, nu gick det fel. Igen.

För ministrar, och speciellt statsministrar, finns det faktiskt en hel mängd aspekter att beakta i olika situationer. Moraliska. Juridiska. Och andra. Bland annat ska man passa sig väldigt noga för att på något sätt ge fördelar till  sina egna företag. Eller till sina barns företag för den delen. Och om man kommer så långt i sina funderingar om huruvida ett företag där ens barn är delägare kanske inte borde delta i en av statsrådet arrangerad promotionresa till Indien, då kunde ju vilken fiffig människa som helst dra slutsatsen att det för säkerhets skull är bättre om företaget i fråga inte deltar i resan. Även om man själv bestämt är av åsikten att det inte är fel på något sätt. Moraliskt. Juridiskt. Eller på annat sätt. Men för att vara på säkra sidan, så undviker man ALLA situationer där nepotism kan misstänkas.

Ingen är felfri, inte ens en statsminister, men statsministern får faktiskt inte göra fel. Inte utan konsekvenser. Därför har hen en stab av rådgivare och experter och kanslichefer och fan och hans mormor som kan hjälpa att tolka "svåra" situationer som - tja - finansiering av gruvdrift och exportfrämjande i Indien till exempel.
Och om statsministern väljer att inte ta emot goda råd utan upprepade gånger måste förklara sig och försvara sina val i moraliskt tveksamma situationer, då finns det inte mycket annat att göra än att ta konsekvenserna och lämna över posten till någon annan. Någon annan som har bättre koll på vad som passar sig.

I väntan på de tre vise männen

15 minuter värmebehandling och en halvtimme massage i händerna på Gunilla på Studiomassage. Vilket utmärkt sätt att inleda ett långt veckoslut. Mosig och varm i kroppen. Avslappnad. Och det sägs ju att man inte ska anstränga kroppen efter behandling. Så nu ligger jag på soffan som en fluffig hög med Slime och firar trettondagsafton. 

Håller på att lära mig ett nytt språk

Lyssnade på det eminenta radioprogrammet Nästsista ordet i går. (Jag vägrar kalla radioprogram för poddar, call me oldfashioned). Det disku...