Självspäkning och lego

Vad felas folk egentligen?

Allt ska vara så himla kategoriskt nuförtiden. Lagom är bäst, medel-Svensson och måtta med allt verkar helt ha upphört att existera. Nu är det hull och hår som gäller, "all in" eller fullkomligt avståndstagande. Folk blir militanta veganer eller äter strikt kolhydrat- eller stenåldersdiet. Det utfärdas shoppingförbud i 365 dagar eller ordineras tipaton tammikuu och Facebookfasta eller springs fulla Ironmantävlingar vartannat veckoslut. Alla hittar sin egen form av självspäkning.

Vad hände med vanligt återhållsamt leverne i veckorna och grillkorv och rödvin på veckosluten? Måste man avstå från shopping, sociala medier och godis i ett helt år eller resten av livet? (Har man inte självdisciplin nog att bara minska på intaget till lämplig nivå?) Skulle det inte räcka med att motionera normalt och varierande istället för att syssla med Extreme Run eller göra den svenska klassikern? Och ibland ligga på soffan en onsdagskväll utan nån speciell orsak. Kanske man kan äta både lokalproducerat och slowfood och ekologiskt utan att göra det till en ny livsstil? Det är ju gott med apelsiner, champagne och prosciutto också. Och jag går faktiskt hellre barfota på små legobitar än tar mig an utmaningen att göra plankan i 30 dagar eller lämnar bort socker helt eller stickar alla mina kläder själv (också underkläderna). 

Visst är det fint att tuta ut hur bra man mår (läs: hur duktig man är) med sin nya livsstil. Men jag tror faktiskt att vi mår bäst av mångsidighet och måttlighet och lite av livets goda nu och då. Ett balanserat liv är ett gott liv. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Håller på att lära mig ett nytt språk

Lyssnade på det eminenta radioprogrammet Nästsista ordet i går. (Jag vägrar kalla radioprogram för poddar, call me oldfashioned). Det disku...