Fjäril i koppel

Hej alla bokvänner! Jag tänkte slänga in ett boktips för att bryta den här inspirationssvackan. Som ett livstecken liksom.

Zinat Pirzadéh är en svensk-iransk ståuppkomiker som har gett ut sin första roman, nästan lite i Khaled Hosseini-anda. Jag läser gärna berättelser om den muslimska kulturen i ett fruktlöst försök att förstå den bättre. Men ju mer jag läser desto mer förvirrad blir jag, känns det som. 

Fjäril i koppel är en annorlunda berättelse om Iran före och efter revolutionen. Berättelsen pendlar mellan glädje och sorg och vrede och spänning. Högt och lågt. Fyra fjärilar av fem! Läs den!

I stora världen

Grüezi aus Jona!

Efter några dagar i lokaler med heltäckningsmattor och luftkonditionering börjar mina andningsorgan vara rätt så igengrodda. Detta tar sig uttryck i röda ögon och täppt näsa och - tror jag - i värre snarkande än vanligt. Jag är inte allergisk, men den mellaneuropeiska standardinredningen kan ha fatala påföljder för vilken frisk människa som helst. 

Gott om frisk luft är det inte heller. Exempelvis får man inte öppna fönstret i hotellrummet i händelse av mygg- och spindelinvasion. 

Första dagen lydde jag order på finskt maner, men som ni ser på bilden var jag redan andra dagen tvungen att upproriskt bryta mot reglerna och öppna fönstret för att släppa in lite svalka. Specciellt många myggor har jag inte sett heller.

Under de här dagarna har jag jämsides med workshopen arbetat med folkbildning. Jag har umgåtts med en del nya kolleger, många av dem rätt så unga, som har noll koll på Finland. Bland annat har vi rett ut missuppfattningar som att hela Finland är fruset året om, och jorden inte kan odlas. Vi har konstaterat att Finland är så gott som snöfritt under stora delar av året (jag reserverade mig för möjligheten att Haldefjäll har snö på toppen året om) och att första snön faktiskt inte ännu har fallit, inte ens i den lapska armen. Vi har konstaterat att man faktiskt spelar fotboll i Finland, även om nivån är rätt så låg. Och vi har en gång för alla satt stopp för ryktet att alla finnar har en puukko i fickan dygnet runt. 

Okej, jag har också visat en del okunnighet om europeiska förhållanden. Bland annat visste jag inte på rak arm exakt var i Polen Ozorkow ligger. Jag råkade säga Slovakien i stället för Slovenien (men rättade mig genast). Och jag har inte koll på hur tätt campingplatserna ligger i södra Spanien. Generellt tycker jag faktiskt ändå att jag har bättre koll på min omgivning än dagens unga europé. 

I övrigt kan jag rapportera att de schweiziska tågen är exakta som schweiziska gökur och avgår och ankommer exakt på utlovat klockslag. Var också beredd på att den schweiziska taxichauffören inte tar emot kreditkort som betalningsmedel. (Däremot går det utmärkt att betala i euro. Kursen är 1,00.)

Nu återstår en sista kraftansträngning på skolbänken i morgon och hemresa på torsdag kväll. Vet inte om ni läste nyheten om en orm som hade smugit sig ombord på Finnairs Stockholmsplan häromdagen? What?!? När har ormar börjat flyga? Jag har plötsligt utvecklat en riktig flygrädsla och befarar att jag när som helst kan befinna mig i en uppföljare till Snakes on a Plane. Ifall jag inte är hemma på fredagmorgon har jag bestämt mig för att ta tåget. Eller har ni hört om ormar ombord på tåg också?

Ugnskorv med mos

Nu gör de sista tecknen på att sommaren är över sig påminda. Idag åt vi säsongens sista grillkorv. Det kändes bra, jag börjar vara rätt så less på korv och grillat överhuvudtaget. Ja, jag är trött på nypotatis och sill och jordgubbar och glass och sommarmat i allmänhet, faktiskt, då jag tänker efter.

Snart blir det dags för en vinterfavorit i samma tema: ugnskorv med mos. Och andra typiska vintermenyer som en rykande het soppa, mustig köttgryta eller varför inte en rejäl portion gröt. Varje årstid har sin charm och sina typiska maträtter. Nu vill jag inte se grillkorv förrän i nästa vår, tack.

Prinsessa för en stund

Förr i världen, då ungarna var små, var de korta stunderna av egentid guldkorn att ta vara på. Nuförtiden räcker egentiden bra till, då man bara har sig själv att ta hand om. Då man inte omges av en skara kortväxta människor som man ständigt ska torka om näsan, klä på, byta blöjor på och föda. 

Men ändå njuter jag i fulla drag av att med ett par månaders mellanrum sätta mig i frisörstolen för att bli ompysslad i ett par timmar. Håret tvättas, klipps och får färg och huvudet masseras. Man blir serverad en god cappuccino och en del gott småprat. Och man får ostört fördjupa sig i de senaste damtidningarna för att suga i sig det senaste modet, spännande boktips, smaskiga recept, reseskildringar och kungaskvaller. Aaah, man känner sig som prinsessa för en kort stund. 

Bland allt intressant som flimrar förbi då man bläddrar frenetiskt i tidningshögen är nuförtiden Instagram-tips. Idag plockade jag upp Instagramkontot Feminas kloka ord som verkar vara rimligt intressant. Här kan man plocka upp en hel del livsvisdomar och nyttiga motton. 

Det är aldrig fel att tillbringa ett par timmar hos frissan. Och så blir man ju fin i håret också. Rekommenderas! 

Självspäkning och lego

Vad felas folk egentligen?

Allt ska vara så himla kategoriskt nuförtiden. Lagom är bäst, medel-Svensson och måtta med allt verkar helt ha upphört att existera. Nu är det hull och hår som gäller, "all in" eller fullkomligt avståndstagande. Folk blir militanta veganer eller äter strikt kolhydrat- eller stenåldersdiet. Det utfärdas shoppingförbud i 365 dagar eller ordineras tipaton tammikuu och Facebookfasta eller springs fulla Ironmantävlingar vartannat veckoslut. Alla hittar sin egen form av självspäkning.

Vad hände med vanligt återhållsamt leverne i veckorna och grillkorv och rödvin på veckosluten? Måste man avstå från shopping, sociala medier och godis i ett helt år eller resten av livet? (Har man inte självdisciplin nog att bara minska på intaget till lämplig nivå?) Skulle det inte räcka med att motionera normalt och varierande istället för att syssla med Extreme Run eller göra den svenska klassikern? Och ibland ligga på soffan en onsdagskväll utan nån speciell orsak. Kanske man kan äta både lokalproducerat och slowfood och ekologiskt utan att göra det till en ny livsstil? Det är ju gott med apelsiner, champagne och prosciutto också. Och jag går faktiskt hellre barfota på små legobitar än tar mig an utmaningen att göra plankan i 30 dagar eller lämnar bort socker helt eller stickar alla mina kläder själv (också underkläderna). 

Visst är det fint att tuta ut hur bra man mår (läs: hur duktig man är) med sin nya livsstil. Men jag tror faktiskt att vi mår bäst av mångsidighet och måttlighet och lite av livets goda nu och då. Ett balanserat liv är ett gott liv. 

Keep calm och ät vispgröt

I vår ålder är systrar mestadels bra att ha (annat var det då vi var barn och tonåringar). Speciellt idag har det varit bra med en syster som hade gjort för stor sats vispgröt och vänligt nog levererade en portion till vårt kylskåp.
OM det smakade bra med vispgröt efter säsongens första Mage&rumpa-pass idag!

Tack för mumsigt kvällsmål!

Höstmörker

Det har varit lite tyst här de senaste dagarna. Och rätt så tomt i huvudet också. Det känns som om dagarna bara rullar på utan större innehåll och inget värt att sätta till pränt passerar. 

Men kanske det egentligen inte är så illa? Sommaren övergår i höst. I nästa vecka kör vattenjumppan och de andra jumppagrupperna igång igen. Sönerna har övergått från att vara flitiga arbetare i vingårdarna till att bli studerande igen. Maken tömmer skogarna på svamp snabbare än jag hinner rensa och förvälla och tillaga. Plommonen mognar och trillar ner. Kvällarna är mörka och fuktiga och vi har igen mattor på golvet och terrassdörren stängd. På resande not har sparkat igång säsongen. I lördags var det Raseborgs Pride i Ekenäs med färggrant tåg och uppträdanden i Stallörsparken. Sädesfälten gulnar och böjer sig för vinden. Visst sjutton händer det hela tiden, varje dag blir det mer och mer höst. Vilken härlig årstid!

Backyard boogie med Ettan bakom trummorna uppträdde på pride. 

Vi har faktiskt inte hunnit äta fjolårets svamp från frysen ännu.