Historiens vingslag

Jag jobbar vidare med projektet 'Scanna in gamla foton och negativ'. Min scanner är inte speciellt snabb och det finns mängder av negativ så arbetet går inte fram med stormsteg precis. Beräknar vara klar till pensioneringen ungefär. 
Häromdagen hade jag kommit fram till 1988, närmare bestämt maj 1988 och vårt bröllop. Vet inte om jag ska skratta eller gråta - skratta för att alla ser så roliga ut i sina åttiotalshår och -kläder, eller gråta för att det är så länge sedan och för att vi var så unga och vackra på den tiden. 
Ni som var med kommer kanske ihåg den här lördagskvällen...

Uttåg ur Pargas kyrka som man och hustru. Observera gärna makens vita tennisstrumpor i festskorna.
Dethär var alltså innan Lenita Airisto hade levererat instruktioner om strumpfärg till Finlands folk. 
Traditionell bröllopstårta.
Observera gärna de riktiga kamerorna i bakgrunden. Ingen fotade med telefon. Ingen textade, instagrammade, facebookade eller snapchattade heller för den delen. Mest dansade vi och hade roligt.
Visst var det en spännande dag, men det här är nog enda gången jag var riktigt rädd. Skulle vilja påstå att de hjälpande händerna knappast var riktigt nyktra heller så det här hade kunnat sluta hur som helst. Sen åkte vi hem. 


Ämbarlistan

Nuförtiden ska alla ha en bucket list. Även jag, alltså. Och nu då jag har kunnat bocka av Australien och Nya Zeeland från min lista känns den lite tom och det börjar vara dags att lägga upp några nya drömmar att se fram emot. 
Funderar på Hurtigrutten, pyramiderna i Egypten, Macchu Picchu, en kryssning till pingvinerna på Sydpolen och att uppleva körsbärsträden i Tokyo. So many things, so little time. Jag vill lära mig att flambera och göra ostsufflé. Jag vill simma med delfiner. Vara med i Let's Dance. Köra Route 66 och åka till Island. Och lyckas med min tomatodling.
Strunt samma vad som står på listan just idag, huvudsaken är att du har en lista, att du har drömmar och målsättningar att se fram emot. Planeringen är halva jobbet. The sky is the limit.

Russinen ur kakan

Påsken är kanske den bästa högtiden. Inte om man tänker på varför den firas, förstås, men i övrigt är påsken en bra helg. Den kommer precis lagom efter en tung vinter och ger ett litet men naggande gott andrum i de så kallade oxveckorna. Påsken har få måsten, det är bara fråga om fyra lata dagar med massor med god mat, ett och annat glas vin och umgänge med bästa släkt och vänner. Inga klappar ska skaffas, inga kort skickas, ingen städning göras (hej till min moster!) och nuförtiden har ju butikerna öppet alla dagar så man behöver inte storhandla heller. Russinen ur kakan, liksom. 

Glad påskhelg till er alla, i morgon kommer häxorna!

Alla boysen är hemma över påsken. Har laddat upp med påskägg. Tror vi klarar oss.

Det är skillnad på folk och folk

En mig närstående person - vi kan kalla henne Mamma - fyller år idag. I familjen är vi inte speciellt noga med att fira precis på födelsedagen, och eftersom vi ska äta påsklunch hos sagda Mamma nästa lördag faller det sig rätt naturligt att kombinera gratulerandet med påskalammet. 
Men visst ringde jag upp och gratulerade idag, och frågade naturligtvis om hon förväntade sig någon form av uppvaktning eller besök just idag på riktiga dagen. 
- Nej för sjutton, löd svaret, jag väntar gäster så kom inte hit!

Det är ju bra att veta sin plats. Hon ska få sin födelsedagskram nästa lördag. 

Veckans åhå

Tidigare i veckan rapporterades om förhöjda strålningshalter i Helsingforstrakten. Inget att oroa sig för, tydligen, men kanske värt att höja ögonbrynen en aning?
Idag meddelar STUK (strålsäkerhetscentralen) att man hittat strålningskällan. I sin egen källare. Ögonbrynen höjs ordentligt. 

Vän av ordning frågar sig varför ett företag som sysslar med hantering av radioaktivt avfall finns i STUK's källare? STUK har som uppgift att skydda medborgarna från skadlig strålning, men det betyder väl inte att de behöver ta hand om den själva? Och - hur kul är det egentligen att jobba på STUK?

PS. Strålningshalterna har nu normaliserats. Åhå.

Souvenirer

Hälsningar från Malmö!
Folk köper askkoppar, tavlor, matvaror, drycker, mattor, guld och andra souvenirer på sina resor. Då jag reser till Sverige köper jag alltid senaste nummer av Svensk Damtidning och en Kexchoklad. Because I′m worth it. Särskilt dyr i drift är jag nog inte. 


Håller på att lära mig ett nytt språk

Lyssnade på det eminenta radioprogrammet Nästsista ordet i går. (Jag vägrar kalla radioprogram för poddar, call me oldfashioned). Det disku...