Efterdyningar

Njuter av en välförtjänt ledig dag efter intensivt julfirande. Arbetar mig igenom julklappshögen. Började med att ta ut de här godingarna på morgonpromenad i halkan. (Inte stövlarna då alltså, utan isdubbarna under!) 

Må så vara att det är lite gumvarning på dethär, men det struntar jag verkligen i. Skulle knappast ha tagit mej hem helskinnad utan dessa på fötterna. 

Nu soffan och bokhögen nästa. Nej, hela högen är inte min, men alla böcker ska läsas!

Mässling

Händelsevis har vi rotat i gamla rådgivningskort (jo, jag har haft mässling alltså) och då blir man ju lite sådär nostalgisk och förundrad över hur annorlunda det var förr i världen. Mest fascinerad blev jag över anteckningarna från mitt besök på rådgivningen vid två månaders ålder. Det är ju väldigt tråkigt att jag tydligen haft trög mage, men läs speciellt den spännande ordinationen om att byta ut sockret i mjölken mot farinsocker. 

Så i sextiotalets Finland alltså. Ger lite perspektiv på allt mat-tjat idag, tycker jag.

Bevis på att jag haft mässling. Vattkopporna hade jag för säkerhets skull två gånger. Och var inte oroliga, jag har haft påssjuka också även om anteckningarna i häftet inte är fullständiga. 

Fotnot för läsare som inte bor i Ekenäs: 

En mässlingsepidemi sprider sig i staden bland personer som inte är vaccinerade eller haft sjukdomen. Man började visst vaccinera mot mässling i mitten av sjuttiotalet. 

Centimetrar och sura äppel

Jag har nämnt den förut. Min längd. Och att generna skulle ha kunnat pressa fram ytterligare några centimetrar åt mig i skapelseögonblicket. Men att jag har lärt mig leva med att ha begränsad räckvidd. Förlåt om jag tjatar. #detärintelättattvarakort

Senast häromdagen fattades mig ungefär två centimeter. Man tänker att det skulle vara lätt att sträcka på sig så mycket (litet?), men det fattades alltså två centimeter efter att jag hade töjt på mig, sträckt mig upp på tårna och tagit min plånbok till hjälp för att försöka få ner en pryl från en butikskrok högst upp på en hylla. Men se nej. Ju mer jag försökte dra prylen mot mig, desto längre in på kroken slank den. Fördömt! Jag undersökte hyllans fot för att se om jag eventuellt kunde stiga upp på den för att räckas ända upp men hyllan befanns för ostadig och antalet kunder i julhandeln för många för att jag skulle våga riskera dylika akrobatiska knep. Återstod två alternativ, lämna prylen på kroken (och tro mig, jag var ju lite uppretad i det skedet så det var ett verkligt alternativ) eller bita i det sura äpplet. Jag bet. Och vände mig till den närmaste kunden, en man på vidpass 180 cm och bad snällt om hjälp att lyfta ner den eftertraktade produkten. Men jag kved inombords. Det är inte kul att behöva assistans med såhär enkla saker. Jag krympte faktiskt flera centimeter på kuppen. 

Men julklappen blev köpt. Och jag överlevde. Fram för lägre butikshyllor!

Ljuger du på sociala medier?

Ibland träffar vi (jag och Maken) på bekanta som (mycket glädjande) berättar att de ofta har stort nöje av att läsa mina jeremiader på nätet. Jag uppskattar en dylik konversationsöppning väldigt mycket, men Maken brukar i dessa sammanhang mycket snabbt bryta in i samtalet med att säga att "man ska sen inte tro på allt som står i den där bloggen". Samtalen kommer då ofta av sig, och jag kan se bloggföljarens blick irra omkring medan hen funderar över hur stor lögnare jag egentligen är. 

Låt oss genast klargöra två saker; 1) jag är ingen lögnare och 2) jag är duktig på att överdriva och underdriva, brodera ut, krydda och tillspetsa. I allt som skrivs finns alltså en kärna av sanning, men den är - måste jag erkänna - ibland dold under en skir hinna av frisering. F'låt så mycket. 

Faktum är att mitt liv är så enastående tråkigt, att det antagligen bara skulle vara min mamma som läser bloggen (sådana är vi mammor) om jag inte kunde utnyttja en del överdrifter och försköningar. 

Svaret på frågan i rubriken är alltså Nej. Men jag friserar kanske liiite ibland. 

Fallande stenar

Det är en tid sedan jag tog körkort. Jag är inte säker på om det här trafikmärket ens fanns på den tiden. Men hur som helst så undrar jag vad som egentligen eftersträvas med den här varningstriangeln?

Visst är det bra att bli varnad för fallande stenar då du kommer i allsköns ro körande på landsvägen. Men är det meningen att du ska göra nånting? Vara beredd att hastigt dra över i motsatt körfil ifall du ser en stenbumling komma rullande? Eller känns det bara bättre att bli krossad av ett stenblock om du är beredd på det? Eller - är det ett trick för vägverket att komma undan ersättningar? -Javisst är det synd att din bil är förstörd, men vi har ju faktiskt lagt upp varningstrianglar just här.

Kära läsare, är det någon av er som kan belysa den här frågan? signaturen Sten-dum

Bevingade uttryck

Hur mås det idag? Tackar som frågar, som surt brinner. Som opphängd och nersläppt. Som ett utskitit lingon. För att använda några av uttrycken som min mor nyttjar frekvent för att beskriva sitt eget mående. Det är ingen hejd på de bevingade uttrycken hon svänger sig med. Fast allt lämpar sig inte för publicering på internet. 

Men ni vet. Det finns jättebra dagar med himla mycket flyt. Det finns mängder av lagom dagar, med jämna plågor. Och så finns det dåliga dagar. Det är inte så stor skillnad varför det är en dålig dag, för alla har vi olika saker som plågar oss. Idag har det varit en av de mindre bra dagarna. Inte ens julsångerna på radion har räddat dagen. Nivån har varit så låg att nu kunde jag försöka pigga upp mig med att frosta av frysen, städa golvsilen i badrummet eller byta vindrutetorkare på bilen. Fast jag väljer att hälla upp ett glas vin, tända brasan och vänta på säsongens första avsnitt av På spåret. Nog ska jag överleva den här dagen också. 

Glöm det!

Gillar du Downton Abbey? Gillar du Downton Abbey jättemycket? Är du en hardcore fan? Har du sett alla säsonger två gånger? Känner du namnen på alla karaktärer, också birollerna? Önskar du hett och djupt att man ska göra ytterligare en säsong av serien, så länge änkegrevinnan ännu är vid liv? Är du besatt av Downton? Är Downton din alla tiders favoritserie? Gillar du Downton jätte jätte jättemycket? 

Glöm det. Just det. Glöm Downton Abbey! Nu är det The Crown som gäller. Alltså Netflix' nya serie om Elizabeth II och hennes första tid som drottning. Förutom de härliga kläderna, de fotografiskt vackra scenerna och the fabulously beautiful queen's English, ger serien det historiska perspektivet på femtiotalets Storbritannien. Med drottningen och Winston i spetsen. 

Serien slår Downton om inte med hästlängder så åtminstone med flera handsbredder. Har du inte Netflix - skaffa! Missa inte The Crown!

PS. Båda bilderna är givetvis lånade. Man har väl inte tid att ta bilder medan man kollar på högklassiga serier.

1,1

Glad 1,1 advent! Varför följa med strömmen och tända första ljuset på, ja, första advent, då det går precis lika bra att tända ljuset på måndag? Ifall man eventuellt skulle ha glömt att tända det igår. 

(Det visar i alla fall att jag hänger alldeles för lite på sociala medier eftersom jag tydligen missade alla adventsbilder i flödet.)

Så där ja, nu är första ljuset tänt. Nu ska jag bara glömma att släcka ljuset vid lämplig längd och låta det brinna ner helt. Så att jag kan fira 1,2 advent i morgon. Intet är som väntans tider.

Miniatyrer och miljoner i Pyrenéerna

¡Hola!
Mina FB- och Instagramvänner har redan sett teasers, dvs bilder av flygplan och palmer, i sitt flöde och förstår att en reseberättelse är att vänta. Javisst! Här kommer den! Jag och Maken svepte nämligen iväg på ett förlängt veckoslut söderut och nu sitter jag och bläddrar bland fotona och minns dofterna, ljuden och intrycken från resan. 

Vi landade i Barcelona, fortfarande andfådda efter en spännande språngmarsch genom Gardermoen på grund av en försening som nästan ledde till att vi missade vårt anslutningsflyg. Vi hämtade hyrbilen varpå Maken kastade sig med dödsförakt ut i den spanska eftermiddagstrafiken och styrde norrut mot resans huvudmål - Andorra, den lilla miniatyrstaten som ligger bland bergstopparna i Pyrenéerna på gränsen mellan Frankrike och Spanien. Vi var helt enkelt nyfikna på hur det ser ut där och om Andorra är så litet som det påstås. (Jo, det är det faktiskt.) 

Färgglatt längs vägen.

Särskilt långt kom vi inte innan vi var tvungna att stanna i en liten stad vid kusten för att få i oss lite paella och ett glas vin. Vi glufsade i oss en Menu del día, med pan con tomate, jamón, paella och kaffe för  det facila priset av 8,50 e per person. Vin och vatten ingick. Kom inte och påstå att det är dyrt att resa!

Styrkta och stärkta fortsatte vi mot norr och anlände till Andorra la Vella efter mörkrets inbrott, men lagom för att gå ut på kvarterskrogen för en omgång tapas. 

Manchego, chorizo, jamón...

Fredagen var vikt för sightseeing i mikrostaten så efter frukosten gav vi oss ut på vägen. Det finns 279 km väg i Andorra, varav 76 km är oasfalterat. Gissningsvis körde vi på 150 km av dom vägarna, från Pas de la Casa i öst till Ordino i nordväst. Höjdskillnaderna är rejäla, Pas de la Casa ligger på 2080 m och hade redan fått en del snö. Skidsäsongen lurade runt hörnet och man sysslade med att sätta pisterna i skick. Andorra la Vella ligger på futtiga 1013 m men är ändå Europas högst belägna huvudstad. Här syntes ingen snö och de gula löven hängde ännu kvar på träden. 

Pyrenéerna höjer sig stårligt bakom Pas de la Casa

I Andorra bor ca 85000 invånare, varav endast 30% är andorraner. Landet hör inte till EU, men använder nog euro. Tala om inkonsekvens! Landet försvaras av den enorma armén på 12 yrkesmilitärer. 

Andorra är ett rikt land, kanske tack vare att det är ett skatteparadis för främst spanjorer, portugiser och fransmän. Vägnätet är i gott skick, fullt av tunnlar och konstfärdigt dekorerade rondeller. Goda vägar kanske är nödvändigt, plogkäpparna som redan placerats ut inför den annalkande vintern var ca 3 meter höga...

Den lilla staden Encamp ligger mellan Pas de la Casa och Andorra la Vella. 

Eftermiddagen tillbringades till fots i huvudstadens centrum. Det utforskar man snabbt, vilket är bra för då blir det mer tid över att sitta på café och dricka en och annan cappuccino eller ett glas vin. Vårt bagage tillät tyvärr inte shopping i större utsträckning. Jag köpte en kylskåpsmagnet och Maken en ytterrock. Så olika faller ödets lotter. 

Ett surrealistiskt Dali-motiv framför den berömda klockan av densamma. 

För en miniatyrstat räcker ett miniatyrbesök. På lördagsmorgonen lämnade vi följaktligen Andorra och körde neråt mot Barcelona igen. Vilken underbar resa! Vi höll på att hamna i diket otaliga gånger då chauffören tittade mer omkring sig än på vägen.  Efter den första timmen bland moln och dis dör solen upp och vi siktade Penedes, vindistriktet där vinrankorna står i militäriskt raka rader och bodegorna trängs längs vägen. 

Vi tittade in på Torres Bodega för att insupa atmosfären och göra en liten degustation. Nej, vi spottade INTE i spottkoppen.  

På eftermiddagen och kvällen spatserade vi omkring på La Rambla, skrattade åt de levande statyerna, avnjöt ett glas vin ute på Maremagnum, beundrade fritidsbåtarna och INSÖP ATMOSFÄR. Kvällen avrundades på Placa del Pi, som ligger bara ett kvarter från den stökiga Ramblan, med tapas och paella - vad annars!

En sista sväng längs Barceloneta på söndagsmorgonen hann vi  med innan det var dags att åka till flyget. Det största problemet med korta veckoslutsresor är att man helt enkelt inte hinner äta så många gånger man skulle vilja. So much good food, so little time...

Nedräkning

A glögg a day keeps the doctor away. Eller något ditåt var det väl. Nu ska ni inte få för er att jag sitter här på kvällarna och häller i mig en massa vinglögg. Nej, till vardags blir det vanlig saftglögg som vi pimpar med en rejäl dos glöggkrydda. I år hittade jag en bra kryddblandning på Tiger. Den får koka med i glöggpannan och ger en härlig kryddig smak. 

Hej alla farsor!

Glad Farsdag till alla pappor! Hos oss har vi firat med kulinariska förtecken. Allt medan far i huset har legat vågrät på soffan och snutit sig.

Till förrätt serverades röra på kallrökt lax med toast.

På varmrättstallriken återfanns stekt sikfilé med trattkantarellstuvning och lent potatismos.

Till kaffet vankades traditionell kladdkaka med en klick vaniljglass.

Snytandet på soffan fortsätter. Snart är det dags att sätta på netflix och hälla upp en tunn skiva digestif i lämpligt glas. Sköna söndag!

Nordic Jetlag

04.30 Väckarklockan ringer
05.05 Start mot flygfältet
08.15 Landning på Kastrup
14.15 Dagens n:te mugg kaffe
15.45 Tillfällig energisvacka
17.00 Dagens möte avslutas
17.45 Check-in på hotellet
18.05 Ett glas vin i hotellbaren
19.00 Middag
21.10 Överväldigad av vad kollegerna kallar Nordic Jetlag, därav nödd och tvungen att avsluta kvällen och stupa i säng.

Det känns ju lite mesigt att inte orka avrunda kvällen med en digestif och glatt småprat, men dagen har varit lång och intensiv. Och  betänk att den började egentligen 03.30 dansk tid. Gotta love sleep!

Nya planer

Åkte till butiken efter jobbet. Bar hem femtielva matkassar. Sneglade längtansfullt mot kylskåpet. Åt en mandarin. Bytte om till jumppakläder. Åkte till jumppan. "Sträck-böj-töj inhiberat idag pga sjukdom". Arrrrgh.

Kom hem tillbaka. Lade mig på soffan. Åt en halv påse gamla chips som Trean tänkte slänga (ett ödmjukt bidrag till marthornas matsvinnskampanj Svinnkampen). Glor på tv. 

Se bara hur snabbt och smidigt kvällen fick nytt program. A piece of cake för en som är särdeles flexibel. Helt nöjd med utfallet är jag också.

Vintern kommer- vi är redo!

Idag har hösten kommit på allvar. Sommarblommorna har städats undan (också pelargonerna som blommade så vackert) och nu pryds gården av cypresser och ljung och lyktor. Fågelbordet står redo och väntar på mat. Maken tvättade krukor och stuvade undan möbler och grillar och tunnor och annat och inredde en nätt liten glögghörna på terrassen istället. 

Jag grävde ner mullvadsmat - ursäkta blomlökar - i rabatterna. Högst antagligen förgäves. I fjol grävde jag ner ungefär en miljon lökar på olika ställen på gården. Kanske två tulpaner blommade i våras. Och ingenstans stod de gamla lökarna att finna, fast jag precis vet att jag grävde på samma ställe. Också mullvadar ska äta, jag vet. Men helst inte mina vårblommor, tack. 

Julförberedelser

Snart börjar dom. Julförberedelserna. En och annan har redan triumferande informerat på FB att de har inlett glöggsäsongen och jag bongade faktiskt de första julljusen på en balkong i stan för ett par dagar sedan. Och jag har köpt den första julklappen!
Fast det är egentligen inte så värst bra, faktiskt. Nu invaggas jag nämligen i falsk säkerhet om att mina julklappsinköp har börjat i god tid och att jag har full koll på dem och att jag alltså nu kan ta det riktigt lugnt med resten av klapparna. Nu ska vi komma ihåg att det ju faktiskt bara är en (1) klapp som jag hittills har kunnat bocka av på excellistan. Ännu finns det gott om tid att bli i panik alltså. 67 dagar, 5 timmar och 12 minuter i skrivande stund för att vara exakt.

Drama i timmar

Maken och jag har börjat knarka!

Knarka TV-serier, alltså. 

Egentligen är vi TV-traditionalister, uppväxta som vi är med TV-tittandet på sjuttiotalet. Då visades program endast på kvällstid, på två kanaler till att börja med. Serierna gick en gång per vecka, och fungerade som samtalsämne vid kaffeborden följande dag eftersom alla tittade på Dallas och Lilla huset på prärien på samma gång. Då antalet kanaler ökade och videoapparaterna gjorde sitt intåg i hemmen blev det lite knepigare att diskutera Onedin-linjen följande dag eftersom det alltid fanns någon i sällskapet som skrek till att hen hade bandat gårdagens avsnitt och inte hunnit se det ännu. 

Och på detta sätt skulle vi alltså gärna fortsätta att sköta vårt TV-tittande.

Men samtidigt vill man ju hänga med sin tid också, och har nu lärt oss använda Netflix. Vi började småskaligt och letade mödosamt och under vilda diskussioner fram en och annan film som vi avnjöt under de få kvällar då TV-tablån inte föll oss i smaken. En kväll valde vi vad vi trodde var en svensk film, som sedermera visade sig vara en tiodelad serie, och då var vi fast. Idag har vi stormtittat på de sista tre avsnitten av den politiska dramaserien Blå ögon och börjar nu bli aningen trötta i ögonen. Riktiga hårdknarkare är vi alltså inte ännu, nu får nog Netflix vila några veckor tror jag. 

 

Rekommenderar varmt den här serien. Rykande aktuell ännu idag då främlingsfientligheten frodas som aldrig förr. Och ett plus ska den ha för att skådespelargardet består av lite andra ansikten än de man normalt ser i dagens svenska utbud. Ingen Lassgård, Röse, Persbrandt eller Jäkhel på rollistan. Fräscht!

Städning och önskningar

Då man går in på en allmän toalett, t.ex. i ett shoppingcenter eller en flygplats, är det trevligt om det är en välstädad inrättning. Främst bekymrar man sig om att toalettstolarna är rena, och att det finns både WC-papper, tvål och handdukar. 

Man rullar in kabinväskan eller sina shoppingpåsar och ställer handväskan på golvet bredvid. Rocken hänger över väskan och ena ärmen släpar lite i golvet. Man drar ner byxorna och byxbenens fåll släpar också i golvet. Och så tappar man en handske på golvet. 

På golvet i toalettbåset finns ett par våta pölar av okänd ursprung. Och det är då, just då, som du innerligt hoppas att också golven är nymoppade med en riktigt blöt golvmopp.

PS. Alternativt önskar man att WC-stolen läcker. Men inte om det är en IDO-stol förstås...

Avmönstring

Härmed förklarar jag båtsäsongen 2016 avslutad. Bring on the Winter! (Nånejnej, först ska vi njuta av en fin höst. Såklart.)

Morgon med dimma vid havet. Ingenting kring en är längre sig likt....

Inget dragande i snörstumpar längre.

Hoppilandkalle har förtöjt Marea för sista gången.

Trendig matlagning

Man köper färskpasta och tänker sig att det är tortellini med spenat och ricotta som man tänker servera med en gräddig sås på kallrökt lax och så är man ute med båten och har dukat och kokat vatten och så öppnar man pastapaketet och märker att det i själva verket är skink-osttortellini och man har ingen annan mat med sig och så kan man inte göra annat än att röra ihop fanskapet och servera. Kan man då kalla rätten för Surf 'n Turf?

Skinkostkallröktlaxtortellini är konstigt nog riktigt gott förresten. Eller kan det ha nånting att göra med att man blir hungrig på sjön?

Fjäril i koppel

Hej alla bokvänner! Jag tänkte slänga in ett boktips för att bryta den här inspirationssvackan. Som ett livstecken liksom.

Zinat Pirzadéh är en svensk-iransk ståuppkomiker som har gett ut sin första roman, nästan lite i Khaled Hosseini-anda. Jag läser gärna berättelser om den muslimska kulturen i ett fruktlöst försök att förstå den bättre. Men ju mer jag läser desto mer förvirrad blir jag, känns det som. 

Fjäril i koppel är en annorlunda berättelse om Iran före och efter revolutionen. Berättelsen pendlar mellan glädje och sorg och vrede och spänning. Högt och lågt. Fyra fjärilar av fem! Läs den!

I stora världen

Grüezi aus Jona!

Efter några dagar i lokaler med heltäckningsmattor och luftkonditionering börjar mina andningsorgan vara rätt så igengrodda. Detta tar sig uttryck i röda ögon och täppt näsa och - tror jag - i värre snarkande än vanligt. Jag är inte allergisk, men den mellaneuropeiska standardinredningen kan ha fatala påföljder för vilken frisk människa som helst. 

Gott om frisk luft är det inte heller. Exempelvis får man inte öppna fönstret i hotellrummet i händelse av mygg- och spindelinvasion. 

Första dagen lydde jag order på finskt maner, men som ni ser på bilden var jag redan andra dagen tvungen att upproriskt bryta mot reglerna och öppna fönstret för att släppa in lite svalka. Specciellt många myggor har jag inte sett heller.

Under de här dagarna har jag jämsides med workshopen arbetat med folkbildning. Jag har umgåtts med en del nya kolleger, många av dem rätt så unga, som har noll koll på Finland. Bland annat har vi rett ut missuppfattningar som att hela Finland är fruset året om, och jorden inte kan odlas. Vi har konstaterat att Finland är så gott som snöfritt under stora delar av året (jag reserverade mig för möjligheten att Haldefjäll har snö på toppen året om) och att första snön faktiskt inte ännu har fallit, inte ens i den lapska armen. Vi har konstaterat att man faktiskt spelar fotboll i Finland, även om nivån är rätt så låg. Och vi har en gång för alla satt stopp för ryktet att alla finnar har en puukko i fickan dygnet runt. 

Okej, jag har också visat en del okunnighet om europeiska förhållanden. Bland annat visste jag inte på rak arm exakt var i Polen Ozorkow ligger. Jag råkade säga Slovakien i stället för Slovenien (men rättade mig genast). Och jag har inte koll på hur tätt campingplatserna ligger i södra Spanien. Generellt tycker jag faktiskt ändå att jag har bättre koll på min omgivning än dagens unga europé. 

I övrigt kan jag rapportera att de schweiziska tågen är exakta som schweiziska gökur och avgår och ankommer exakt på utlovat klockslag. Var också beredd på att den schweiziska taxichauffören inte tar emot kreditkort som betalningsmedel. (Däremot går det utmärkt att betala i euro. Kursen är 1,00.)

Nu återstår en sista kraftansträngning på skolbänken i morgon och hemresa på torsdag kväll. Vet inte om ni läste nyheten om en orm som hade smugit sig ombord på Finnairs Stockholmsplan häromdagen? What?!? När har ormar börjat flyga? Jag har plötsligt utvecklat en riktig flygrädsla och befarar att jag när som helst kan befinna mig i en uppföljare till Snakes on a Plane. Ifall jag inte är hemma på fredagmorgon har jag bestämt mig för att ta tåget. Eller har ni hört om ormar ombord på tåg också?

Ugnskorv med mos

Nu gör de sista tecknen på att sommaren är över sig påminda. Idag åt vi säsongens sista grillkorv. Det kändes bra, jag börjar vara rätt så less på korv och grillat överhuvudtaget. Ja, jag är trött på nypotatis och sill och jordgubbar och glass och sommarmat i allmänhet, faktiskt, då jag tänker efter.

Snart blir det dags för en vinterfavorit i samma tema: ugnskorv med mos. Och andra typiska vintermenyer som en rykande het soppa, mustig köttgryta eller varför inte en rejäl portion gröt. Varje årstid har sin charm och sina typiska maträtter. Nu vill jag inte se grillkorv förrän i nästa vår, tack.

Prinsessa för en stund

Förr i världen, då ungarna var små, var de korta stunderna av egentid guldkorn att ta vara på. Nuförtiden räcker egentiden bra till, då man bara har sig själv att ta hand om. Då man inte omges av en skara kortväxta människor som man ständigt ska torka om näsan, klä på, byta blöjor på och föda. 

Men ändå njuter jag i fulla drag av att med ett par månaders mellanrum sätta mig i frisörstolen för att bli ompysslad i ett par timmar. Håret tvättas, klipps och får färg och huvudet masseras. Man blir serverad en god cappuccino och en del gott småprat. Och man får ostört fördjupa sig i de senaste damtidningarna för att suga i sig det senaste modet, spännande boktips, smaskiga recept, reseskildringar och kungaskvaller. Aaah, man känner sig som prinsessa för en kort stund. 

Bland allt intressant som flimrar förbi då man bläddrar frenetiskt i tidningshögen är nuförtiden Instagram-tips. Idag plockade jag upp Instagramkontot Feminas kloka ord som verkar vara rimligt intressant. Här kan man plocka upp en hel del livsvisdomar och nyttiga motton. 

Det är aldrig fel att tillbringa ett par timmar hos frissan. Och så blir man ju fin i håret också. Rekommenderas! 

Självspäkning och lego

Vad felas folk egentligen?

Allt ska vara så himla kategoriskt nuförtiden. Lagom är bäst, medel-Svensson och måtta med allt verkar helt ha upphört att existera. Nu är det hull och hår som gäller, "all in" eller fullkomligt avståndstagande. Folk blir militanta veganer eller äter strikt kolhydrat- eller stenåldersdiet. Det utfärdas shoppingförbud i 365 dagar eller ordineras tipaton tammikuu och Facebookfasta eller springs fulla Ironmantävlingar vartannat veckoslut. Alla hittar sin egen form av självspäkning.

Vad hände med vanligt återhållsamt leverne i veckorna och grillkorv och rödvin på veckosluten? Måste man avstå från shopping, sociala medier och godis i ett helt år eller resten av livet? (Har man inte självdisciplin nog att bara minska på intaget till lämplig nivå?) Skulle det inte räcka med att motionera normalt och varierande istället för att syssla med Extreme Run eller göra den svenska klassikern? Och ibland ligga på soffan en onsdagskväll utan nån speciell orsak. Kanske man kan äta både lokalproducerat och slowfood och ekologiskt utan att göra det till en ny livsstil? Det är ju gott med apelsiner, champagne och prosciutto också. Och jag går faktiskt hellre barfota på små legobitar än tar mig an utmaningen att göra plankan i 30 dagar eller lämnar bort socker helt eller stickar alla mina kläder själv (också underkläderna). 

Visst är det fint att tuta ut hur bra man mår (läs: hur duktig man är) med sin nya livsstil. Men jag tror faktiskt att vi mår bäst av mångsidighet och måttlighet och lite av livets goda nu och då. Ett balanserat liv är ett gott liv. 

Keep calm och ät vispgröt

I vår ålder är systrar mestadels bra att ha (annat var det då vi var barn och tonåringar). Speciellt idag har det varit bra med en syster som hade gjort för stor sats vispgröt och vänligt nog levererade en portion till vårt kylskåp.
OM det smakade bra med vispgröt efter säsongens första Mage&rumpa-pass idag!

Tack för mumsigt kvällsmål!

Höstmörker

Det har varit lite tyst här de senaste dagarna. Och rätt så tomt i huvudet också. Det känns som om dagarna bara rullar på utan större innehåll och inget värt att sätta till pränt passerar. 

Men kanske det egentligen inte är så illa? Sommaren övergår i höst. I nästa vecka kör vattenjumppan och de andra jumppagrupperna igång igen. Sönerna har övergått från att vara flitiga arbetare i vingårdarna till att bli studerande igen. Maken tömmer skogarna på svamp snabbare än jag hinner rensa och förvälla och tillaga. Plommonen mognar och trillar ner. Kvällarna är mörka och fuktiga och vi har igen mattor på golvet och terrassdörren stängd. På resande not har sparkat igång säsongen. I lördags var det Raseborgs Pride i Ekenäs med färggrant tåg och uppträdanden i Stallörsparken. Sädesfälten gulnar och böjer sig för vinden. Visst sjutton händer det hela tiden, varje dag blir det mer och mer höst. Vilken härlig årstid!

Backyard boogie med Ettan bakom trummorna uppträdde på pride. 

Vi har faktiskt inte hunnit äta fjolårets svamp från frysen ännu.

Husmorstips

Så här i sensommartider är det en riktig lyx att ta en sväng via torget på lördagsmorgonen och till exempel inhandla lite brytbönor. 

Snoppa bönorna och frys in hälften för att ta fram till söndagssteken en kall januaridag. Koka resten i saltat vatten. En del vill ha sina bönor al dente, jag föredrar dem välkokta. Häll bort vattnet och lägg i en klick smör som får smälta över bönorna medan du bär ut matdryckerna till lunchbordet på terrassen och kallar på familjen. 

Efter lunchen, hitta bönorna i kastrullen på spisen. Svär rejält, lägg bönorna i en plastbytta i kylskåpet och värm dem i mikron till följande måltid. Ett alternativt sätt att servera bönor.

Mission impossible accomplished

Katastrofen var nära förestående. I morgon lördag har vi för avsikt att bänka oss i Pargas kyrka kl 15 för att njuta av vigsel med efterföljande bröllopsfest. I går torsdag upptäckte jag att den illvilliga "krympmalen" hade slagit till mot klänningen jag hade för avsikt att skruda mig i inför festligheterna. Det fanns inte en chans i världen att jag skulle kunna ha klänningen som hade perfekt passform så sent som för 4 år sedan (just det, jag har inte haft den klänningen sedan dess...). Och i garderoben fanns givetvis inte en tillstymmelse till klädtrasa, lämplig för bröllop, att uppbringa. 

Ni har alla befunnit er i den situationen. (Förhoppningsvis inte så sent som dagen innan tillställningen, dock.) Återstod sålunda två alternativ: 1) stanna hemma eller 2) hit the shops. 

Dags att testa utbudet på Kungsen alltså. Och jag hyste inga stora förhoppningar om att lyckas hitta nånting. 

Men mina farhågor besannades faktiskt inte. Jag tillbringade 15 minuter i favoritbutiken och provade en (1) klänning och två (2) sjalar. Bankkortet hyvlades och saken var klar. Bröllopet är räddat. 

Dagens lärdom. Prova dina klänningar lite oftare. 

Syns man inte finns man inte

Sjutton också vad irriterad jag kan bli på företag (oftast små och lokala) som inte har en webbsida. Jag blir nästan lika irriterad på webbsidor som helt tydligt är föråldrade och inte uppdaterats på år och dar och nästan ser dammiga ut, men avsaknad av webbsida är ändå snäppet värre.

Missförstå mig inte, det behöver verkligen inte vara några flashiga, interaktiva sidor med mängder av foton och blanketter och undersidor och länkar och filmsnuttar och erbjudanden och kampanjer och fan och hans mormor. Det jag behöver är kontaktuppgifter och telefonnummer så att jag kan nå företaget i fråga och kanske också hitta det fysiskt vid behov. Sådant som jag tidigare sökte i en telefonkatalog, men som jag nu föredrar att hastigt googla fram. Ofta googlar jag också öppethållningstider och skulle som bonus också önska hitta namn på ägare/anställda och kanske en bild av etablissemanget för att ge mig bra kontakt med företaget.

Mycket mer än så behövs inte. Det här torde inte kräva enorma insatser eller jättekostnader av företagarna. Kanske en årlig snabbkoll, och förstås uppdatering av uppgifter som ändras. Men vilken service för mig!

Jag har märkt en trend hos småföretagare att placera sin webbsida på Facebook. Det är sisådär OK och jag kan leva med det. Normalt vänder jag mig förstås inte till FB för pålitlig information och korrekta uppgifter, och vi ska komma ihåg att det fortfarande envisa bakåtsträvare som vägrar gå med i FB. Att ersätta webbsidan med en FB-sida kan funka så där någorlunda alltså. Huvudsaken är ju ändå att synas också på nätet för nya och gamla kunder. Eller hur?

Sommarsysslor

Sommaren är som vanligt min hetsigaste bokslukarperiod. Jag ligger med en bok i handen i skuggan på terrassen, i solstolen, i Mareas sittbrunn och sent på nätterna i sängen. Och besöker bibban minst en gång per vecka för att byta titlar. Som vanligt är det mest fråga om lättlästa romaner, deckare, biografier och kåserisamlingar. Just nu köar jag till exempel på bibban för den åttonde boken om Harry Potter och Eva Frantz' debutroman Sommarön medan Jojo Moyes trängs med Jonas Jonassons Mördar-Anders och Vivi-Ann Sjögren på nattduksbordet. 

Och igår avslutade jag Kathryn Stockett's Niceville, en roman som tydligen legat på allas läppar då den utkom 2009 och som sedan filmatiserats och nominerats för Oscars och allt. Men jag har alltså missat ståhejet och plockade boken från hyllan mest i misstag. Ett väldigt lyckat misstag på min ära för det här är en riktigt läsvärd bok om segregationen mellan svarta och vita i sydstaterna på 1960-talet. Inte slaveriet för länge sedan, alltså utan en tid då många av oss redan var födda och som räknas som nutid. Lite uppskakande läsning faktiskt. Filmen nästa!

En kavalkad av minnen

Känner mig omtumlad och nästan lite utmattad efter igår. En dag omfamnad av släkten på fädernet, där historiens vingslag har fläktat, ja faktiskt stormat med enorm kraft. En dag som tillbringades på släktträff i barndomsstaden Pargas och där min farmors 120-års födelsedag stod i centrum, Elsa som dog innan jag föddes. Och huvudet surrar av nya ansikten och gamla ansikten och episoder från nånting som känns som ett tidigare liv, en bekant röst eller en gest, aha-upplevelser och "MINNS du då..." och "är det faktiskt du?" och "jag är ju Calles äldsta dotter", där kalejdoskopet blandas med nya bekantskaper, KUSINERs äkta hälfter, barn och barnbarn, flick- och pojkvänner, små och stora människor, och minnen som hela tiden tvingar sig upp på ytan och jag tänker mycket på hur det var förr i världen och glömmer de gråa håren och rynkorna som vi alla har fått och kommer ihåg alla de som inte längre är med oss och minns hur det var FÖRR. Och vi tittar på gamla foton och vi berättar för varandra och frågar och påminner och skrattar och kanske gråter nån pikulite, men inte så det stör. Och på kyrkogården ligger många från den äldre generationen, och vi vandrar runt och tittar på gravstenarna och alla får varsin solros som hälsning från den glada och virriga gruppen släktingar som samlas igen en gång som för första gången. Och jag tittar på de nya ansiktena och på de gamla och ser kanske nånting av min PAPPA och kanske nånting av någon av pojkarna och skrattar åt den Sundmanska hakan med smilgropen och det lite lockiga håret som en del i släkten har. Och så tänker vi på alla som inte kunde vara med den här gången och undrar hur de har det och hoppas att de ska vara med nästa gång och så kramas vi ännu en gång och skrattar igen åt "den gången du minns då" och "kommer du inte ihåg då"... 

Kanske blod ändå är tjockare än vatten? Stundvis är det i alla fall, tror jag. TACK till mina kusiner som orkar ordna träffar och samla släkten och tack till er alla som var med igår och hälsningar till alla de släktingar som inte var med igår. Hoppas vi ses igen om fem år?

Ultimatum

Igår ställde Maken mig ett ultimatum.

Först måste ni ändå veta vem i familjen som är den som mest gillar rent och städat. Och det är inte jag, kan jag avslöja. Visst, jag gillar en rejäl storstädning nu och då, då huset fejas från stenfot till taknock och allt flyttas, lyfts och rengörs. Sisådär två gånger i året. På sin höjd. Men sådan där fuskstädning som borde göras en eller två gånger i veckan då man hasar omkring med dammsugare och flyttar skiten från ett hörn till ett annat avskyr jag. Och vill helst slippa. Och är fruktansvärt slarvig dessutom. 

Jag är duktig på att blunda för damm och smuts. Men jag vet - ibland måste man röja. Och igår var vårt hushåll i skriande behov av åtgärder med dammsugare och trasa. Sa Maken. 

Och så ställde han mig ett ultimatum. Antingen dammsuger han på söndag. Med sitt ryggskott. På vilodagen. Hans sista semesterdag. (Utropstecken!). Eller så dammsuger jag på måndag, då jag fortfarande har semester. Och underförstått  har inget att göra. 

Jag förlorade. Idag är huset nödtorftigt befriat från dammråttor och sand och matrester. Men nästa gång är det jag som ska ställa ultimatum. Faktiskt. 

Naturväktare

Djurlivet i den åboländska och åländska skärgården är rikt. Nästan lite för rikt, för en räddhare som jag, faktiskt. Myggor, bromsar och flugor fanns i lagom mängder (nästan inte alls) och den väntade nyckelpigsinvasionen hade inte hunnit börja under seglatsen. Men slingrande kräk fanns det minsann. Resans saldo blev 3 stycken, alltså 3 för mycket. Massvis av fåglar, kor och får stöter man också på på holmar och skär. Ibland där man minst anar det.

Och gästhamnarna har råkat ut för en sällan skådad invasion av hundar. Nu får alla hundägare bli stötta, men det är nästan lite jobbigt med dessa små och stora jyckar i alla former och färger som bjäbbar, gnäller och skäller i tid och otid. Undrar hur kul det är för a) husse och matte, b) folket i grannbåtarna och c) hunden själv att sitta bunden på däck eller inne i kajutan för jämnan? 

Ett par katter stötte vi på också, men som bekant för de inte så värst mycket oväsen. En kväll rymde katten från grannbåten två båtar bort över till vår sittbrunn, och skulle precis skutta vidare då hans matte fick tag i honom. Jag tror inte katten trivdes speciellt bra på havet.

Kan detta vara en strandskata månntro?

Ett fiskgjusebo uppe på en fyr strax utanför Kasnäs.

Några får på en holme utanför Aspö.

Seglatsens första orm krälade på bryggan i Föglö, den röda pilen visar platsen, inte själva ormen. Jag fick brått att backa till båten. (Vem behöver väl gå iland heller?)
Gästhamnen har hög ormfaktor, den är för sjutton byggd på ett enormt stenröse. Hit kommer vi inte igen... 

Alla hundar är inte h*mska. Gunvald skulle inte ha klarat av att göra en fluga förnär. Och inte orkade han skälla heller. 

Ovanför Karlsby på Kökar svävade tre havsörnar.
Jag hade faktiskt det stora objektivet på kamera , men örnarna låg för högt uppe. 

Mängder av svanfamiljer seglade stolta och vackra omkring. 

På bilden kanske ni ser en säl. Eller så inte. Sälar är snabba djur...
Men här, i norra delen av Lumparna, såg vi faktiskt en säl. Joho, det är riktigt sant!

Bland strandklipporna utanför Aspö bor en mård (eller var det kanske en vessla?). Mårdar är också snabba djur... Här på bilden gömmer hon sig under den stora stenen till vänster i bilden.

Kanske min framtid som djurfotograf inte är speciellt rosig? Mitt avtryckarfinger passar nog stilleben bättre...