Tack!

Inte hjälper det att resa bort, födelsedagar ska ändå firas mer eller mindre. I mitt fall mindre, men ändå lite firande. Idag var det kaffebjudning på jobbet. Det börjar redan vara tradition med specialkakor från Wibox - kolla min! Det är jag som sitter med en flaska skumpa och en ryggsäck på böckerna. Kakan var inte bara fin, den var god också! 


Och hemma på gården väntade den här fina födelsedagspresenten! En planteringslåda, komplett med örter och allt. Nu ska det odlas!


Massor av gratulationskort står uppradade på bokhyllan och en födelsedagsbukett i rosa är heller inte fel. Tack alla som grattat mig på födelsedagen!

  



Sista dagarna - Oz del fem



Resans sextonde dag gryr med solsken. Det må vara kallt här, men jag har klarat mig utan regn i över två veckor. Och snö också för den delen. Igår tog jag färjan från Wellington över 22 km långa Cook Strait mellan Nordön och Sydön. Den treochenhalvtimne långa färden bjöd på förunderligt vackra vyer. Tyvärr inga valar eller delfiner dock.



Färden gick vidare med buss mot Christchurch, en stad som fortfarande lever i efterdyningarna av en förödande jordbävning 2011. I alla garhörn finns övergivna, skadade hus, grushögar eller byggplatser. Ett kvarter av restauranger och butiker har tillfälligt återuppbyggts i containrar. Och den halvt raserade katedralen har nu byggts upp i kartong. I morgon lyfter flyget hemåt. Äntligen!


Kiwis och hobbitar - Oz del 4

Tolfte dagen. Resfebern börjar så småningom mättas och längtan efter den egna sängen blir större natt för natt. Men ännu är det några dagar kvar, många upplevelser att ta in och nya människor att möta.
Jag har lämnat Australien och fortsätter till New Zealand. Efter ett par dagar utan vantar i soliga storstan Auckland i norr är jag nu på väg söderut med buss. Märk väl att söderut i detta fall innebär kallare väder. Förra natten sattes nästan köldrekord på Sydön med -20 grader i Christchurch. Börjar nu fundera på att skaffa en mössa också...

Tog en tur via Hobbiton och övernattar nu i Rotorua.



Ett fatalt misstag - Oz del 3

Nej, jag har inte blivit ficktjuvad, fått matförgiftning, försovit mig och missat en resa eller tappat mitt pass (ni märker att det finns en hel del att oroa sig för). Och jo Martin, jag har kommit ihåg att tömma skorna innan jag sätter dem på mig.

Det fatala misstaget var att planera in för mycket tid i Melbourne och för lite i Tasmanien. Nu vill jag förstås inte svartmåla Melbourne som också är en trevlig stad. Men en mulen, råkall och blåsig storstad med skyskrapor och hets har svårt att mäta sig med soliga och vänliga Hobart där allt känns lagom stort och takten är aningen lugnare. Jag skulle gärna tillbringa fler dagar här i Australiens sydligaste territorium.

I Hobart firar jag midsommarafton och årets första vintersolstånd bland annat med att bestiga Mount Wellington som ligger 1200 meter över havet. Saknade både mössa och vantar idag.




Kängurun är som trattkantareller - Oz del 2

För en person som nyligen gjort tre konsekutiva flygresor med en sammanlagd restid på ca tjugo timmar (plus väntetid därutöver), känns det lite som att vrida om kniven i såret att sätta sig på ett tåg från Sydney till Melbourne med en tidtabell på elva timmar. Men tåget är bekvämt och vyerna utanför fönstret är varierande och vackra. Jag sitter med kameran i högsta hugg och förbannar speglingen i fönstret som hindrar mig från att fånga allt det spännande som syns från tågvallen. Personalen är lite gladare och trevligare och det försiggår mera  korridorsnack bland idel främlingar - annars känns det som hemma på Intercity mellan Åbo och Helsingfors. Fast stationerna där vi stannar låter onekligen mer spännande. Cootamundra, Yass Junction, Wagga Wagga, Wangaratta, The Rock...

Landskapet flimrar förbi. Får i mängder, kor, hästar. En och annan kamel och alpacka. Fåglar, kaniner. Och plötsligt också en känguru! Kängurun är lite som trattkantareller - först är de svåra att få syn på, men då du väl har sett en så ser du flera. Hur vanliga är dom? Ja, under mina elva timmar på tåget såg jag rätt många, så min gissning är att de är ungefär lika vanliga som hjortar längs Pojovägen en oktoberkväll i skymningen.

Tågbiljetten kostade 50 AUD, alltså ca 35 euro. Det känns väl rimligt. Rimligt billigt.


Nu ligger Melbourne framför mina fötter. Bokstavligen. Från mitt rum på nittonde våningen, med fönster från golv till tak. G′day mates!

Koi och fjärilar - Oz del 1

Endel har undrat om det ska bli nån form av festligheter i samband med min halvsekelsdag nu i sommar. Men nej, det blir det faktiskt inte. Inte denhär födelsedagen. 
Endel gubbar män köper sig en motorcykel. Andra byter frugan mot en ny tjugo år yngre. Många bjuder till fina fester. Jag hanterar femtioårsångesten genom att göra en långresa till andra sidan jordklotet. Ja, jag vet ju att dagens ungdom reser jorden runt med en liten reppu och flipflops och gör månads- ja kanske årslånga resor utan desto mera hallå. Men för mig är några veckor på resande fot i fjärran land ett riktigt äventyr ska ni veta. Och efter dryga trettio timmar i flyg eller i transithallar kan man ju undra om det är värt det?

Efter två flyg (Helsingfors-Köpenhamn-Singapore) och tjugo timmar på väg så kändes beslutet kanske mindre lyckat. Då samlade jag krafter vid koifiskdammen och inne i fjärilsträdgården i terminal 3. Värda ett besök om ni har några timmar att döda.
Det var inga små näpna guldfiskar som simmade omkring här. En koi skulle ha räckt till middag för hela vår familj och till rester följande dag.

Väl framme, efter en lååång natts sömn och en rejäl frukost mådde jag som en prinsessa igen. Och fick lön för mödan inför den här utsikten från Harbour bridge.

Resan fortsätter, jag lämnar Sydney och återkommer senare.

Nej, det stämmer inte!

Nej, EU har INTE förbjudit böjda gurkor. Det finns en massa myter om allt det EU reglerar och förbjuder och bestämmer och gurkförbudet hör till en av de mest seglivade. 
Gurkor är indelade i fyra olika klasser så att gurkor kan sorteras på samma sätt oavsett i vilket land gurkorna ska säljas i. På så sätt vet konsumenten också vilken kvalitet en gurka har när den säljs under en viss beteckning. Det är ju opraktiskt om odlaren hade tjugoåtta olika sätt att klassificera gurkor på. Därför finns det en gemensam klassificering. Ju rakare gurkor, desto fler får plats i kartongen. 
Gurkor som är väldigt böjda finns därför inte med i någon av de fyra klasserna och säljs som "oklassificerade", men de är för sjutton inte förbjudna.

Läs mera här om allt det andra du trodde EU har blandat sig i och förbjudit. Julmust, bullar till kyrkkaffet och lekplatser till exempel. Bara påhitt.

Tuffa gotlänningar

Gotlänningarna är ett tufft släkte må jag säga. Aldrig har man väl varit med om så mycket ond bråd död som just i Visby och på Gotland. Folk dör som flugor både i Mari Jungstedts och Anna Janssons välskrivna deckare som utspelar sig på Gotland. Och nu har jag hittat Håkan Östlundhs Släke som efter de första kapitlen utlovar minst lika mycket mord och spänning.  

Jag har besökt Visby en gång nittonhundrakalltomvåren. Då anlände jag ståndsmässigt med kryssningsfartyg från Helsingfors och tillbringade dagen med sightseeing och shopping i ett sommarvackert Visby. Inga mord, ingen misshandel och inga kidnappningar. Inte ens ett ynka ritualslaktat lamm märkte jag av under besöket. Det var en lugn resa.
Här sitter jag på däck (och avnjuter möjligen en Virgin Mary, eftersom jag då var gravid med mitt första barn) helt ovetande om all den brottslighet som gömmer sig inom ringmurarna. 

PS. Släke är en illaluktande tång som förpestar de gotländska stränderna och skrämmer bort turister. 

Omväxling är ansträngande

En hektisk men intressant vecka börjar närma sig sitt slut. Söndag i Zürich,  eller egentligen på ett hotell invid flygplatsen. Måndag på fi...