Strandliv

Nu ska jag avslöja en mörk hemlighet - jag är ingen strandmänniska. I närmare 20 år var strandbesöken ett "nödvändigt ont" under varma sommardagar och, ja, visst finns det en viss charm i att åka med ungarna till stranden en varm och solig dag, men herregud så jobbigt! 

Först ska det packas - solkräm, lippisar, handdukar, filtar, kaffetermos, saftflaskor, muggar, kex, sommarläsning, deckare, simdynor, sandleksaker, frukt, Kalle Anka-tidningar, telefon (eller klocka innan mobiltelefonens tid), savetter, parasoll, simleksaker, bytessimppare, läppfett, vattenflaska, frysklampar, smörgåsar, servetter och så vidare i all oändlighet. Släpande på ett par IKEA-kassar (utmärkta för strandresor!) småspringer man efter barnen ner till stranden, sedan sitter man där och spanar ständigt ut över vattnet för att kolla ifall de håller på att drunkna. Det är svårt att känna igen de egna ungarna bland alla tiotals huvuden som guppar på ute i vattnet och mest sitter man och spanar oroligt åt alla sidor ifall det skulle dyka upp en orm nånstans och så kommer det frysande ungar upp ur vattnet och stiger med sandiga fötter på de prydligt utplacerade handdukarna och så får man damma av dem och rada om dem igen (handdukarna alltså) och sedan ska man blåsa upp simdynor och simringar och flytkrokodilen som ändå ingen använder och så är någon av pojkarna hungrig och man plockar fram smörgåslådan och så äter han bara halva smörgåsen för han gillar inte medwurst, och så får man äta andra halvan själv för att inte behöva öppna lådan en gång till och chokokexen har smält i solen och saftmuggarna faller omkull och saften rinner ut i sanden eller på filten och sedan kommer en av pojkarna upp ur vattnet och behöver gå på toaletten och så lämnar man de två andra åt sitt öde ute i vattnet och går upp till utedasset och då plötsligt behöver killen ändå inte (för dasset är så äckligt) och så går man tillbaka till lägret och de två andra har kastat sig våta och sandiga över filtarna och väter ner böcker och glasögon och telefoner och välter ett annat saftglas och sedan blir en av pojkarna biten av en geting och vi har ingenting att lindra bettet med och så försöker man ta fram sin bok och läsa lite och då man ska ta en kopp kaffe så har man glömt mjölken hemma och så är det äntligen dags att åka hem. 

Då man har packat hela härligheten tillbaka i IKEA-kassarna och sköljt de våta simbyxorna och släpat (griniga) ungar och packning upp till bilen är man om möjligt svettigare än förut, för att inte tala om då man kommer hem till gården och ungarna är vrålhungriga för att de inte kunde äta medwurstsmörgåsarna och jag har väntat för länge med hemfärden och man måste ha middagen igång omedelbart eller helst för en halvtimme sedan och en av pojkarna har lyckats ta sig hem i sina våta simppare och ligger i sin säng med dem och en annan har kastat sig i soffan med sandiga fötter och shorts och sedan ska IKEA-kassarna packas upp och burkarna diskas och handdukar och filtar hängas på tork och tidningar dammas av och nya vattenflaskor ska läggas i kylskåpet för nästa dags utfärd och så äter man de smälta chokokexen bara för att det är enklast så. 

Då augusti närmade sig sitt slut hade man äntligen blivit proffs på att packa strandväskorna och glömmer ingenting, inte ens mjölken till kaffet och hydrocortisonet för getingbetten. Och då är sommaren slut. Och man får äntligen gå tillbaka till jobbet och vila upp sig. 

Nu njuter jag sedan några år tillbaka av att inte behöva ta mig och ett antal ungar till stranden. Pojkarna tar sig själva till stranden (med betydligt lättare packning än förr, I might add). Jag kan sitta i skuggan i min trädgård och njuta av min bok och gå in i köket och ta ett glas saft när jag behagar. Jag får inte sand i shortsen och myror i smörgåsen. Jag är ingen strandmänniska - förlåt.

Instagram

Inte vet jag riktigt hur det gick till (lördag kväll, en hel del vin, need I say more?) men plötsligt har jag också börjat Instagramma. 

Jag som redan finns på bloggen, Facebook och LinkedIn ska nu alltså dessutom komma ihåg att följa mina vänner på Instagram, och framför allt också lägga ut bilder till glädje för mina (än så länge rätt så få) följare. Jag har redan tidigare bloggat om sociala medier, här, och det har ju sannerligen inte blivit lättare sedan dess...

Efter en knapp vecka på Instagram kan jag väl konstatera att jag inte är imponerad. Har ännu inte riktigt fattat vad det ger för mervärde? Men jag är beredd att ge den nån vecka till, just out of curiosity. Jag kan ännu inte erbjuda speciellt mycket att se, men du hittar mig här. Vi ses på Instagram!

Släpärtstider

Det är släpärtstider igen. Under några korta högsommarveckor då man får tag på åkerärter på torget. En kortare period än den riktiga kräftsäsongen. Men nästan godare. Jag har aldrig själv kokat släpärter tidigare, men nu blev det av. Och inte sådär enkelt och smått för familjen utan då man provar på något nytt så gör man det rejält, dvs i form av en sommarlunch för 20 personer. Men det lyckades bra - släpärter är ju busenkelt att koka. 

Räkna ½-1 liter åkerärter per person. Koka dem i saltat vatten minst en halvtimme, gärna lite mera. Hur saltat ska vattnet vara, frågar du nu. Tja, det beror på smaken, förstås, och bäst är att salta måttligt i början, och sedan smaka av under kokandet. Jag hade ungefär 7 liter ärter i 4 liter vatten i min 10-literskastrull och saltade med 1 dl grovt salt. Ta det i alla fall försiktigt med saltet i början och fyll på i slutet av kokningen om det behövs. (10 liter ärter och 5 liter vatten ryms förresten märkligt nog inte i en 10 liters kastrull. Det är nog nån fysiklag som ligger bakom det.)

Ös upp ärterna med en hålslev på en djup tallrik, doppa i skirat smör och dra skidorna mellan läpparna/tänderna så att bara trådarna i skalet blir kvar. Mums!

Ärterna är vackert ärtgröna då de läggs i kastrullen...

... men har mera ärtsoppsfärg efter kokningen.

Att äta släpärter är ett klottigt jobb, lite som att äta kräftor, fast lättare. Bjud skirat smör i äggkopp eller snapsglas och ha mycket servetter till hands.  

Man kan slänga ärtskidsresterna i en stor skål mitt på bordet eller rada dem snyggt längs tallrikskanten. Alla sätt är bra. 

Det beror på vad man jämför med

Som till exempel idag på eftermiddagen då jag kom cyklande från stan i värmen, röd i ansiktet och drypande av svett och svor tyst över sommarhettan. Då mötte jag en skvadron (= mångamångamånga) rekryter på väg mot garnisonen och kände lukten, ursäkta doften av underkläder, kamouflagedräkt, kängor, hjälmar, packning och gevär som marinerat i solskenet hela dagen på skjutbanan. 

Då kände jag plötsligt hur svalt det var i shorts och T-skjorta i vinden. Det beror på vad man jämför med, ju. 

Mullvadskriget

Kanske går jag nu händelserna i förväg och ropar hej innan jag är över bäcken, då jag förvånad, triumferande (och nästan lite snopen?) konstaterar att det anticiperade mullvadskriget kom av sig innan det egentligen började. Då de första mullvadshögarna började dyka upp i gräsmattan - ett par nya varje dag - hörde jag mig för om och googlade problemet och fick intrycket att mullvadar i trädgården inte är nånting att ta med en klackspark. Allmänt konstateras att det i princip är omöjligt att bli av med de små bestarna som dekorerar din gräsmatta med små och stora mullhögar då du minst anar det. Det glunkas om bensin och tändstickor, om att leda vattenslangar eller avgasrör ner i högarna, om spadar, fällor och gift och ditt och datt. 

Inget av dessa alternativ låter speciellt trevligt, varken för mig eller för mullvadarna, så jag begav mig till Rautia för att kolla in deras förråd av mullvadsbekämpningsartiklar. För det facila priset av 39,90 (och 4 stora batterier) inhandlade jag en Mullvadsskrämma som Maken nu har apterat och grävt ner mitt i gräsmattan. Skrämmans ljud ska hålla mullvadarna borta på över tusen kvadratmeter och energin ska räcka i 6 månader. Vi grävde ner den i lördags och har inte sett nya högar sedan dess. Det ser lovande ut. 

Mullvadshög. En av de större.

Tilltrampade mullvadshögar.
Ni inser kanske nu varför en fast bosatt mullvad skulle utgöra ett stort problem.
Det är alltså inte fråga om nätta daggmaskhål, utan små grustäkter som havererar gräsklippare och förfular miljön. 

Mullvadsskrämman.
Nergrävs i marken för att djupt nere i mörkret vibrera med ett mullvadsavstötande ljud en gång i minuten.  

Är det för bra för att vara sant? Har mullvaden varit på kryssning till Tallinn sen veckoslutet och kommer hem igen i morgon? Eller samlar den krafter för att slå tillbaka med dubbel styrka? Har den ringt sina kusiner och kompisar och bett om hjälp? Jag sätter min tillit till Skrämman men är beredd att ta till grövre artilleri om det behövs.

I kalifens hus

Nyss återvänd från bibban har jag installerat mig på terrassen med ett vinglas och en fleecepläd där jag gör mig redo att ta itu med min favoritsommarbok. Ja, den går jättebra att läsa under andra årstider också, det har bara blir en sorts tradition att nån gång under sommaren läsa Kalifens hus av Tahir Shah. Rekommenderar för alla som tror sig gilla en feelgood bok om en familj som flyttar till Casablanca och alla de dråpligheter som de råkar ut för. Jag brukar läsa den med några års mellanrum.

PS. Det lönar sig inte att gå till bibban och låna den just idag, vänta tills jag återlämnat den, troligtvis under nästa vecka.
PPS. Den finns inte bland skönlitteratur, utan på Geografi-hyllan.
PPPS. Det skramlar lovande i köket och vid grillen. Maken har utlovat Kabanossi och surskorpa med ost. Vet inte riktigt hur den menyn passar i kalifens hus...

Dopp i havet

Tog idag - högst ofrivilligt - sommarens första halvdopp i vattnet utanför Skogby. Kaptenen beordrade mig att gå ut på däck för att spänna en vajer som slog i vinden. Det var antagligen ett estetiskt problem snarare än funktionellt, men besättningen var inte på humör att göra myteri så det var bara att ta skeden i vacker hand och klättra ut på babords sida. Jag sade till på skarpen att båten ska hållas upprätt medan jag går ut och står just i beråd att greppa vajern då kaptenen lägger slagsida på båten i en plötsligt stormby. Relingen och jag dyker ner i vattnet ända upp till shortskanten (korta shorts, märkväl, inga capribyxor alltså). 

Efter den wannabe-kölhalningen funderade jag skarpt på att mönstra av i nästa hamn. Eller byta till ett tryggare alternativ.

Livet som medelålders - del 18

Jag har aldrig förstått mig riktigt på alla dom där som promenerar, joggar och cyklar omkring med hörlurar i öronen. De lyssnar tydligen på musik eller radio eller ljudböcker eller podcastar - vad vet jag - men hör inte naturens ljud runtom. Fågelkvitter, bilar och mopeder som man måste passa sig för, förbipasserande cyklisters ringklockor, hundskall, trädens sus eller nån som mot alla odds visslar efter dig - det missar den som rör sig i sin egen ljudbubbla. 

Det kanske inte har så mycket med ålder att göra, jag har sett äldre personer med hörlurar och många ungdomar utan (fast eventuellt har ungdomarna så små hörlurar att man inte kan urskilja dem med blotta ögat). Var och en blir salig på sin fason och alla får lyssna på vad man vill. 

Medelåldersrelaterat blir detta då man ser en tjej komma joggande i shorts och ärmlös topp och ens första reaktion är varför i hela friden hon behöver ha öronmuffar nu då det är så varmt ute.