Hemresan

Man sitter bekvämt (nåja...) på plats 6D (favoritplatsen vid gången för det är inte lika klaustrofobiskt som att trängas in på fönsterplatsen, och dessutom lättare att ta sig ut ifall av en flygkrasch) (och långt fram i planet för att det lär vara säkrare i planets framdel vid en flygkrasch, men framför allt för att man kommer snabbare ut vid ankomsten) efter att har armbågat sig fram i boardingen, släpat sina väskor i den smala gången och lyft upp bagaget och rocken på bagagehyllan (man vill alltid gå in bland de första i planet för att vara säker på att bagaget ska rymmas på bagagehyllan, vilket det oftast inte gör för dem som kommer sist in i planet) (och man vill inte checka in bagaget heller för det räcker så eevighetslänge tills det kommer in på rullbandet i ankomsthallen). 
Och så sitter man där och kollar - lite oroligt - in strömmen av passagerare som defilerar förbi i gången och fasar för hurdan bänkgranne man kommer att ha under den närmaste enochenhalvtimmen. Man hoppas innerligt att det inte ska vara mamman med sin lilla baby i bärsele på magen och fem kassar. Eller den fruktansvärt svettluktande mannen med otvättat hår. Eller den rejält överviktiga kvinnan som också har en massa väskor med sig. Eller tonårskillen med femtielva piercingar i ansiktet (inte för att jag är helt emot piercingar men för att dethär bara är alltför många). Eller alla dom som ser ut som om dom skulle vilja småprata sig fram hela vägen från Köpenhamn till Helsingfors. 
Helst vill man ha en liten, mager och ung flicka bredvid sig som tar minimalt med utrymme, sitter på sin plats under resan och läser stillsamt i en bok. Eller kanske en ung businessman som antingen tillbringar flygtiden med att visa sig viktig och jobbar på sin dator hela tiden eller som pluggar i ett par rejäla hörlurar och fördjupar sig i nån slags fantasyspel. Eller en trött globetrotter som lutar huvudet mot väggen och somnar redan innan vi taxar ut på startbanan. Huvudsaken är att bänkgrannen inte stör, inte springer på toaletten stup i kvarten, inte dricker nånting och spiller ut det över mig. Viktigt är framför allt att hen låter mig vara i fred.  

På hemresan igår blev det den svettiga mannen. Jag överlevde.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Håller på att lära mig ett nytt språk

Lyssnade på det eminenta radioprogrammet Nästsista ordet i går. (Jag vägrar kalla radioprogram för poddar, call me oldfashioned). Det disku...