En av fem

Jamen, vad f-n är det här för en bok? På riktigt? Vad handlar den om egentligen? Är den genuint humoristisk? Är den satirisk? Och är det i så fall Sverige eller Finland boken driver med? Är den bara en tragisk berättelse över den första trans-nationella mördaren? Är den fågel eller fisk? Ska man gråta eller skratta? 

Nej, jag tycker inte om att läsa böcker som jag inte riktigt vet vad de handlar om. Jag läser och läser och funderar hela tiden på om jag missar nånting i handlingen eller några finkänsliga hänvisningar mellan raderna, en omskrivning för nånting helt annat. Nånting som alla andra fattar och kan ta till sig.
Nu är det möjligt att boken faktiskt bara försöker vara en underhållande och trevlig berättelse om Kouvolabon Mikko som beundrar Sverige och svenskheten, och som till slut lyckas bli svensk med allt som där ingår. Det blev jag inte riktigt klok på. Och underhållningsvärdet blev rätt lågt, tycker jag. Den får 1 vinkork av 5 möjliga.  

Grannen from hell

Nej, det är inte vår niomånaders granne (som faktiskt är hur snäll som helst) som är grannen from hell. Det är heller inte den galna fasantuppen som springer omkring och skriker runt grannskapet. Det är verkligen inte min "nya bästis", grannen med gröna fingrar mitt emot som frikostigt delar med sig av sina fina växter. Eller den gula katten från granngården som nyfiket stryker runt vår gård och vill göra sig bekant. Nej, grannen from hell kan möjligtvis vara jag. När får man egentligen dra igång gräsklipparen på söndag? Är klockan 10 för tidigt? (Jag väntade faktiskt till tio över...).


Det är möjligt att det finns en oskriven gräsklippningsregel i grannskapet som jag inte vet om. Om att man inte klipper gräs före klockan 12 på söndagar eller så. Det är väl inte värre än att jag kan lära mig att vänta. Bara att säga till alltså. 
Men nu är gräset klippt, 90% av maskrosorna är nermejade och eftermiddagen har just börjat. 

Medborgerlig plikt

Sommar och sol. Fågelkvitter. Grönska. Och så valdag. Jag struntar i vad, vem och vilket parti som driver dig till valurnorna - det viktiga är att du använder din röst. Kanske är det mot Halla-aho, kanske för Donner, kanske grönt, rött eller regnbågsfärgat. Men du ska inte välja att låta bli, du ska välja att rösta. Rösträtten är inte en förmån, det är en plikt.

Hemresan

Man sitter bekvämt (nåja...) på plats 6D (favoritplatsen vid gången för det är inte lika klaustrofobiskt som att trängas in på fönsterplatsen, och dessutom lättare att ta sig ut ifall av en flygkrasch) (och långt fram i planet för att det lär vara säkrare i planets framdel vid en flygkrasch, men framför allt för att man kommer snabbare ut vid ankomsten) efter att har armbågat sig fram i boardingen, släpat sina väskor i den smala gången och lyft upp bagaget och rocken på bagagehyllan (man vill alltid gå in bland de första i planet för att vara säker på att bagaget ska rymmas på bagagehyllan, vilket det oftast inte gör för dem som kommer sist in i planet) (och man vill inte checka in bagaget heller för det räcker så eevighetslänge tills det kommer in på rullbandet i ankomsthallen). 
Och så sitter man där och kollar - lite oroligt - in strömmen av passagerare som defilerar förbi i gången och fasar för hurdan bänkgranne man kommer att ha under den närmaste enochenhalvtimmen. Man hoppas innerligt att det inte ska vara mamman med sin lilla baby i bärsele på magen och fem kassar. Eller den fruktansvärt svettluktande mannen med otvättat hår. Eller den rejält överviktiga kvinnan som också har en massa väskor med sig. Eller tonårskillen med femtielva piercingar i ansiktet (inte för att jag är helt emot piercingar men för att dethär bara är alltför många). Eller alla dom som ser ut som om dom skulle vilja småprata sig fram hela vägen från Köpenhamn till Helsingfors. 
Helst vill man ha en liten, mager och ung flicka bredvid sig som tar minimalt med utrymme, sitter på sin plats under resan och läser stillsamt i en bok. Eller kanske en ung businessman som antingen tillbringar flygtiden med att visa sig viktig och jobbar på sin dator hela tiden eller som pluggar i ett par rejäla hörlurar och fördjupar sig i nån slags fantasyspel. Eller en trött globetrotter som lutar huvudet mot väggen och somnar redan innan vi taxar ut på startbanan. Huvudsaken är att bänkgrannen inte stör, inte springer på toaletten stup i kvarten, inte dricker nånting och spiller ut det över mig. Viktigt är framför allt att hen låter mig vara i fred.  

På hemresan igår blev det den svettiga mannen. Jag överlevde.

Ät mig!

Svärmor hämtade en hemlagad bondost med till födelsedagslunchen i lördags. På beställning. Den tronade på buffébordet i sällskap av det hemlagade knäckebrödet, en Gouda och en jättekrämig Brie. Har inte koll på om någon annan överhuvudtaget hann äta av osten, men det känns som om jag har ätit hela själv. 


Här ligger den allra sista biten och blinkar förföriskt åt mig. Den ropar "Ät mig, ät mig" och ser fruktansvärt god ut. Och jag åt den. Lycka är en egen bit bondost!

Smygtittare

Under nitton år hann jag knata rätt så många gånger fram och tillbaka längs gatorna och vägarna i Tenala på mina kvällspromenader. Och lärde mig känna människorna, husen, gårdarna, buskarna, trädgårdsmöblerna och julbelysningarna. Den fina klematisen på en brun husvägg, gården med vedhögarna och den metikulöst krattade gården utan ett endaste störande löv. Välbekant. Inga överraskningar förutom då någon hade bytt köksgardiner.

Nu är varje kvällspromenad och cykeltur en upptäcktsfärd i nya omgivningar! Så många nya vägar, stigar och gränder! Prydliga och mindre prydliga trädgårdar, vackra hus, fontäner, terrasser och trädgårdsland. Om man nu i de sociala medierna börjar tala oroligt om en kufisk typ som osystematiskt hasar omkring i Langansböle och stirrar in på folks gårdar är det bara jag. Och jag stirrar inte för att jag är nyfiken på vad som försiggår bakom gardinerna. Jag njuter bara av trädgårdarna, planteringarna, de snillrika lösningarna, de vackra sittgrupperna och färgprakten nu på våren då det börjar blomma. Ingen fara alltså! Tack och förlåt, bara. 

En helt vanlig dag på jobbet...

Hurra för det lilla extra då jag får min nya räknemaskin och den är - pink! Räknandet går faktiskt extralätt nu.

It's no big thing, but you make big things out of little things sometimes. (Robert Duvall).

Håller på att lära mig ett nytt språk

Lyssnade på det eminenta radioprogrammet Nästsista ordet i går. (Jag vägrar kalla radioprogram för poddar, call me oldfashioned). Det disku...