Plantor eller målfärg?

Utrustade med måttband och kamera besökte vi vårt nya hus i lördags. Det står nu smärtsamt klart att den milda utrensning av möbler, böcker och grejor som vi hittills gjort inte alls räcker till. Nu börjar grovjobbet och vi sorterar i högar:
1. Ta med
2. Sälj eller ge bort till släkt och vänner
3. Ge till Lions loppis
4. För till avstjälpningsplatsen
5. Stuva in på vinden hos Systrami i väntan på - ja, vadå. Men för säkerhets skull.
Men att klaga hjälper inte. Nu rensar vi eller så gråter vi och rensar.


Vi måttade lite ute på gården också. Nedanför terrassen såg jag ett par blomrabatter, en ypperlig möjlighet att ta med ett par favoritplantor från trädgården. Och varför inte en möjlighet för några nyanskaffningar också.
Maken tog sig också en titt och konstaterade att terrassräcket måste målas. Tänk så olika saker man ser.

Snusmumriken kommer!

"Sov gott och var inte ledsen. Första varma vårdag har du mig här igen."
Så skrev Snusmumriken i sitt vårbrev till Mumintrollet, vårbrevet som han lämnar efter sig varje år då han vandrar söderut i oktober. Brevet ligger på sitt vanliga ställe under den lilla spårvagnen av sjöskum.
Likt Mumintrollet väntar jag varje år på den första varma vårdagen, dagen då Snusmumriken kommer tillbaka, då vinden på riktigt doftar vår och känns ljummen mot kinden. Dagen då det känns bra att gå med rocken öppen och plira mot solen. Jag tror visst det var den dagen idag.

(citat ur Trollvinter av Tove Jansson)

Förändringens vindar blåser

Det är spännande tider vi lever i. Kanske inte ni, vad jag vet alltså, men vi i vår familj för all del. I nitton fina år har vi bott i gula huset på Gabrielsbacken i Tenala, och nu närmar sig den eran sitt slut och vi ska flytta!

Huset har det senaste året mestadels stått tyst och tomt då familjemedlemmarna tillbringar största delen av sitt liv annanstans och vägen till jobbet, skolan och kvällsaktiviteterna har aldrig känts så här lång. Plötsligt insåg vi att vi kan bo närmare och lättare på annat håll och beslöt att ge oss in på den tuffa bostadsmarknaden och lägga huset till försäljning. Jag vet inte om vi hade tur eller bara rätt fastighetsförmedlare (Hej Mosse och Mange!), men bara tre gånger behövde vi städa och putsa och feja och pimpa huset i visningsskick förrän de rätta köparna dök upp. Då blev flytten plötsligt verklig och det blev genast brått att hitta ett nytt boende för oss. Utbudet i vår storleks- och prisklass är inte så väldigt stort och vi är heller inte intresserade av att ranta runt och titta på tiotals bostäder, så rätt så snabbt hittade vi det hus som ska bli vårt nya hem i april. Och idag har vi alltså skrivit på köpebreven både för gamla huset och nya huset. Hurra!

På nitton år hinner mycket hända. Fyrapersonersfamiljen som flyttade in blev snabbt en fempersonersfamilj. Katten Mimmi flyttade in och hann bo med oss i över femton år. Vi har skrattat, grälat, dansat, gråtit, lekt och framför allt levt i huset och i byn och trivts vansinnigt bra. Vi har firat födelsedagar och konfirmationer och studentfester och ordnat grillfester, kräftskivor, fonduekvällar, spelkvällar, glöggfester och umgåtts med vänner så där bara utan anledning. Men allt har sin tid, och nu börjar en ny period både för oss och för gula huset. Vi packar vårt pick och pack och önskar den nya fyrapersonersfamiljen många lyckliga år i skogsbacken.

Det är inte bara vi som har blivit äldre och förståndigare. Huset och gården har också genomgått många och stora förändringar. Här kommer några före och efter-bilder, varsågoda!
Badrummet i övre våningen blåste vi ut för några år sedan. Skillnaden var enorm.
Gården känner man knappt igen. Från en kal skogsbacke med massor av myrstackar till en gård med steninslag och alltför mycket växter. Sandlådor och gungor har gett vika för sittgrupper i sol eller skugga. 
I matsalen har vi firat massor av trevliga tillställningar. Möbler, tapeter, golv och tak har renoverats i takt med slitaget. 
Köket renoverades grundligt i samband med vattenläckaget för ett tiotal år sedan.
Nu skulle det vara dags för ny renovering...
Terrassen var rätt så anemisk de första åren... 

PS. Jag lekte med tanken att avsluta bloggandet i och med flytten till nya huset. Få ett snyggt slut liksom. Men insåg snabbt att det kommer många gyllene tillfällen att blogga om, speciellt under själva flytten och under de första månaderna på det nya stället. Jag bara inte kan missa de möjligheterna...
Stay tuned för några avslutande nostalgitrippar från gula huset och kommande dråpliga flyttincidenter, alltså. Och välkomna med att kika in i nya huset om några veckor!

Köket är det nya finrummet?

"Det har man ju sett i tusentals inredningsreportage, hur de bara går omkring och myser i för stora skjortor med gigantiska kaffekoppar i händerna. Hur lyckliga de är med sina barn, som är så där busigt lockiga i håret och plirar mot kameran medan deras mamma passerar i oskärpa med ett gigantiskt fång purjolökar i famnen."

Måste passa på att rekommendera en annorlunda inredningsbok av radarparet Lindström och Schyffert. Boken baserar sig på deras mycket uppskattade Ljust och Fräscht -show som har roat en massa svenskar det senaste året. Lindström och Schyffert radar upp sanning efter sanning om folks vansinniga intresse för inredning och man känner igen sig på varje sida, i varje bild. 


"Under 2010 gjordes det rotavdrag för mer än 13 miljarder [kronor] i landet, det kaklas besinningslöst överallt och folk ägnar så mycket tid och kraft åt att välja rätt kakel att man blir rädd att de ska självantända till slut".


Jamen, läs bara citaten ovan - garanterad underhållning och många goda skratt!

Naturmakterna


Snälla vänner - ett sånt himla jomsande om vintern som kom tillbaka! Det är väl ingen vits att slösa sin energi på att klaga på naturmakterna?! 
Njut istället av den friska och kyliga vinden och beundra de vackra vita fälten. Det tycks till och med vara lite mera snö på kommande från Hangöhållet. Eller vad tror ni? 

Och - det blir nog vår i år också. Tålamod!


The postman always rings twice

Itella minskar personalen med 500 personer. Jag har inget emot brevbärare, tvärtom tycker jag att de har ett särdeles viktigt jobb och de är ofta väldigt duktiga. Och mitt hjärta blöder för de som mister sina jobb i Itellas senaste utrensning. 

Men samtidigt måste vi lyfta katten på bordet. Behöver vi verkligen få vår post utburen varje vardag? För mig räcker det verkligen om jag får mina räkningar till exempel på måndag, onsdag och fredag. Eller kanske till och med en gång i veckan räcker till? För mig är utbärning av dagstidningen livsviktig, alla dagar i veckan, men posten är jag verkligen beredd att pruta på. 
Och vi lyfter upp en katt till på bordet. Nu är det dags att övergå till elektronisk post istället. Öppna en brevlåda i Itellas Netposti och du får din post levererad bekvämt till din e-post alla tider på dygnet. Vi minskar på pappersberget och sparar på miljön, samtidigt som posten finns bekvämt arkiverad i nätpostlådan i flera år framåt. Ingen risk att viktig post blåser bort eller råkar ut för nyfikna grannar. Bekvämt, snabbt, modernt och smidigt. 

Och jo, allt detta påverkar brevbärarnas jobbutsikter, tyvärr. Det kallas utveckling. That's life. 

En helt vanlig dag på jobbet...

Att sitta i telefonmöte med en kollega som är hemma med sjuka barn är mycket mer spännande än att delta i ett vanligt möte. Speciellt om barnen är nästan friska och vid relativt gott mod. 

[Vi som har barn vet att det finns en naturlag som drar lekande barn till en person som talar i telefon. Man försöker smita undan (funkade inte så bra på trådtelefonens tid...) och går till ett annat rum, men likt nålar som dras till en magnet böljar leken vidare och följer dej vart du än går samtidigt som volymen ständigt höjs.]

Kollegan och jag har alltså initiala problem med vårt telefonmöte och i detta skede drar sig kollegan till följande rum, parkerar barnen framför teven och stänger dörren. Vi diskuterar koncentrerat i fem minuter, varpå föräldern i honom vaknar upp och reagerar på tystnaden.

[Vi som har barn vet att oljud är bättre än tystnad. Längre än fem minuters lugn och ro betyder oundvikligen att fuffens pågår nånstans i huset. Dags att rycka ut.]

Vi håller en kort paus i vårt samtal och kollar att barnen har det bra framför teven. Vi gör en kort sammanfattning och avslutar mötet - otroligt nog är det väldigt effektivt att mötas på telefon i sällskap av sjuka barn. Kanske man borde fundera på att ta in några barn till arbetsplatsen också, för att speeda upp de normalt så oändligt långa mötena?

Förlåt J, och tack för inspirationen!

Fartyg på grund

Det har blivit en och annan tur till kollegerna i Bromölla under de senaste åren. Inte så ofta att jag är uttråkad, men nog så att resan börjar vara bekant. Då planet kurvar in över Köpenhamns strandlinje och man ser raderna med vackra vindmöllor känns det nästan som hemma. Öresundsbron höjer sig mäktig över mängderna av lastfartyg som stävar genom sundet.
Flyger man SAS har man oftast tur och får stiga av nära utgången. Utanför dörrarna till ankomsthallen står alltid en enorm folkmassa och väntar. Jag undrar ibland om det alltid är samma människor som står där, lite som statisterna i Jim Carrey-filmen the Truman Show? Till höger efter checkin-automaterna står Öresundstågens biljettautomater bredvid rulltrappan ner till tågperrongen, där tågen mot Malmö trafikerar. Tågen är för det mesta försenade. Först 5 minuter, sedan 10 minuter och i värsta fall inhiberade. Då tåget äntligen kommer fylls det på nolltid av en massa människor fullastade med kappsäckar. Har man tur får man en sittplats, men måste man stå är det helt ok, för det är inte så långt till Malmö, där de flesta stiger av.
Efter några kilometer tunnel är du uppe på bron, som tyvärr inte är gjord för att man ska kunna njuta av vyerna. Men mellan stolparna skymtar man vattnet och till höger ligger fiskebåten som har legat på grund på Malmösidan sedan hösten 2010. The Turning Torso skymtar på avstånd till vänster.

Läs mera om fartyget bakom länken ovan. Bilden är lånad från Expressen. 
Efter tjugo minuter är du på Malmö Central och om du sitter på rätt tåg fortsätter det vidare mot ändstationen Karlskrona. Det är ingen fara om du måste hoppa av och vänta på ett annat tåg. Malmö Central har en massa fina snabbmatsrestauranger där du kan tanka ett snabbt mellanmål innan du fortsätter vidare mot Lund, Hässleholm, Kristianstad och slutligen Bromölla.
Efter ytterligare en dryg timme på tåget ser du landmärket ICA Maxi och det är dags att stiga av. Oftast ringer du efter en taxi, för du har en kappsäck eller väska att släpa på. Men promenaden från stationen genom Bromöllas sömniga villakvarter går på 15-20 minuter, så vid fint väder (eller då taxin är upptagen) lönar det sig att promenera. Sista biten går längs huvudgatan med Gallerian, Böckmans konditori, Systembolaget och Filmpalatset och mynnar ut vid Ifötorget där ödlorna för det mesta huserar ensamma utanför Ifös huvudkontor och hotellet. Kommer du sent har receptionen stängt och du tar dig in i hotellet med en kod och plockar upp din nyckel från disken.
Ödlorna har tråkigt under vintern då fontänen är tom på vatten.
Vid frukost och middag stöter man för det mesta på andra kolleger. Det är inte så många andra som bor på Iföhus. Hotellpersonalen hälsar på dej med namn och det är lite familjär stämning över stället. Det är inga överraskningar som väntar vid måltiderna, menyn för frukost, lunch och middag är bekant vid det här laget. För det mesta är det torsk, ärtsoppa eller rårakor med stekt fläsk. Men rummet är städat, sängen lagom hård och vattnet varmt i duschen. Och kontoret, fabriken och kollegerna finns ett stenkast ifrån. Det funkar.
Dagarna är fyllda av möten och jobb och man är trött då hemresan går omvänt tillbaka till Kastrup och flyget hem. Och fiskebåten ligger kvar. Fortfarande.




Håller på att lära mig ett nytt språk

Lyssnade på det eminenta radioprogrammet Nästsista ordet i går. (Jag vägrar kalla radioprogram för poddar, call me oldfashioned). Det disku...