Kakan som alltid gör succé

För en tid sedan bjöd jag våra gäster på tryffelkaka. En lättlagad och festlig kaka som smakar himmelskt även om man misslyckas lite i tillagandet. Receptet har jag fått för länge sedan av en vän som inte längre finns bland oss. Hon var jätteduktig på att baka och delade frikostigt med sig av sina recept också.


Mörk tryffelkaka à la Jenny

Botten:
150 g smör
3 dl strösocker
1 dl kakao
2 tsk vaniljsocker
2 krm salt
2 ägg
2 dl vetemjöl

Tryffel:
1½ dl vispgrädde
2 msk smör
200 g mörk choklad

Servering:
färska frukter och bär efter tillgång
citronmeliss eller mynta
florsocker att pudra över

Smörja och bröa en form med löstagbar kant, ca 24 cm i diameter. Sätt ugnen på 175 grader. Smält smöret i en kastrull och ta sedan bort kastrullen från plattan. Rör ner sockret, kakaon, vaniljsockret och saltet. Rör ner ett ägg i taget och till sist mjölet. Bred ut smeten i formen. 
Grädda i nedre delen av ugnen i ca 25 minuter, kakan SKA vara lös i mitten. 
(Det är här det kan gå fel, om kakan blir genomgräddad blir den tyvärr rätt så kraftig och hård. Gott smakar den trots det, men våga lita på att ta ut den hellre lite för tidigt än för sent. Då blir den perfekt.) 

Koka under tiden upp grädden och smöret i en kastrull och ta sedan kastrullen från plattan. Hacka chokladen, rör ner den i gräddsmöret och låt smälta. Låt tryffeln halvstelna i kylen ca en timme innan den breds över kakan. 

Låt kakan stå kallt minst en timme före servering. Den kan tillagas upp till 4 dagar före servering. Förvara i kylen.

Skär tryffelkakan i smala (eller breda) tårtbitar. Lägg upp på stora tallrikar med bär, frukt och några örtblad. Pudra över florsocker och servera.  

En helt vanlig dag på jobbet...

Nej, det var det inte idag. Fick genomlida dagen omgiven av sportfånar, taktiksnack och Björneborgarnas marsch. Det gick ju inte riktigt som i Strömsö. Mahtaa olla ilmapiiri pohjassa kotikatsomoissa tällä hetkellä...

Glada miner ännu på förmiddagen


Att råka ut för en bilolycka

För det mesta vill man undvika bilolyckor. Det är väl inget konstigt med det. Men det finns gånger då det är speciellt viktigt att man lyckas manövrera sig och fordonet helskinnade hem. Till exempel då man iklädd nattlinne, stövlar och topparock hämtar Trean från fotbollsträningen sent på kvällen, efter duschen. Med vått hår. Utan make-up. Eller då söndagssteken väntar på att tas ut ur ugnen saftig och god om exakt 1½ timme. Eller då man på morgonen har dragit på sig ett par trosor eller strumpor med ett litet hål i, ett hål som under dagens lopp har blivit jättemycket större och kunde få ambulanspersonalen att verkligen lyfta på ögonbrynen. 
Visst gäller det att vara förberedd på det mesta, men ibland kan man ju utmana ödet lite också. 

Det är fult att svära



Men det är ok att svära då det gäller faned. Tvåan har nu avancerat från rekryt till jägare efter en högtidlig ceremoni på garnisonen i Dragsvik.
Vi var på plats i god tid. Med modershjärtat stolt pickande i bröstet flackade blicken desperat över de hundratals grönklädda rekryterna med nollställda ansikten och svarta vintermössor för att förhoppningsvis hitta sonen. Jag hade nästan gett upp hoppet då hans välbekanta ansikte plötsligt dök upp i raden. Med alla knappar knäppta, byxorna instoppade i kängorna och byssan i rätt vinkel över axeln. Precis som man ska.

Raka rader. Koncentration.
Uppställning utanför de karaktäristiska rödtegelbyggnaderna runt flaggplanen.
Ceremonin med tal, sång, bön och edsvärande avslutades med förbimarsch till de pigga tonerna av en pampig orkester.
Många marscherade i takt, men kanske inte alla.

Tvåans tillfälliga hemvist under sex eller kanske tolv månader.
Och vi som stått och småfrusit i den råa februarifukten belönades med den berömda Dragsviksärtsoppan och pannkaka i matsalen.
Sputnik eller syltmunk? Det blev syltmunk. Och priserna på Sotku är som sig bör särdeles överkomliga. 

Utmanad igen

Dom är lite som kedjebrev, domhär utmaningarna som sprider sig genom bloggvärlden. Och ibland slår ner i den egna bloggen - ofta när man minst anar det. Denhär kom från Hangöliv i Villa Tarja och vill ha reda på följande:

Del 1
Det här försummas i vårt hushåll

Oj, vad det skulle vara fint att kunna svara 'ingenting' på denhär frågan. Men det kan jag inte göra med gott samvete. Det jag kan tänka mig att avslöja är att
a) vi är usla på att torka damm. Städningen funkar OK, men damm torkas en gång i året, i samband med julstädningen. Hemligheten är att inte störa dammet, då ligger det snyggt kvar. Varnas dock för gäster som skriver meddelanden i dammlagret...
b) jag hatar att rensa ogräs. Jag gillar trädgårdsodlingar som sköter sig själva medan jag sitter på terrassen med ett glas vin och en god bok. Hemligheten bakom ett bekvämt odlande är att skaffa marktäckare, som gömmer in och slutligen kväver ogräset.


Del 2
1. Min favoritfärg i inredningen

Just nu är det grått i olika nyanser.

2. Ett designföremål eller en designmöbel som vi aldrig skulle skaffa
Jag är såpass luttrad att jag vet att man aldrig ska säga aldrig. Jag tror att vi aldrig kommer att skaffa en kristallkrona, men vem vet, om tio år kanske jag har lust att hänga en kristallkrona på gästtoaletten. Hellre en kristallkrona än Poul Henningsens Le Klint 172 i alla fall. Den är bara för hemsk.

3. De mest förtjusande rollfigurerna på TV
Det måste nog vara gänget i Friends, tätt följda av familjen Crane i Frasier. Kan ni föreställa dessa i samma serie!?!

4. En bakfavorit
Jag är inte värst glad i söta bakverk, men semlor är ett säkert kort. Nygräddade med lite smör och en ostskiva på...

5. Mina bloggfavoriter, dit jag skickar utmaningen vidare
Soffi på Kompaniet är mycket inredningsintresserad, så utmaningen går till sidensammet.wordpress.com.
Sedan är jag lite nyfiken på hur den yngre generationen tänker och skickar utmaningen vidare till kusinbarnen Laura och Lisa som befinner sig på äventyr i utlandet: bogotabloggen.wordpress.com och justanother-reseblog.blogspot.com.

Vassegoda!

En helt vanlig dag på jobbet...

Såhär ska en 50-årig kollega på ekonomiavdelningen firas. Don efter person. 
Jo, det är en tårta. Och jo, den var god också!

Mirakel i köket

Jag föll för trycket och tänkte att nu då alla pratar om och tillagar Pulled pork så måste väl också jag pröva på den maträtten. Med bilder på maffiga bröd med massor av tillbehör och fyllning på näthinnan satte jag i morse in grisbiten i ugnen. Och undrade oroligt hur den - som genom någon slags mirakel - kan komma ut ur ugnen utan allt det där fläsket som är intimt förknippat med griskött. Det kunde den inte. Fläsket var kvar efter fem timmar i ugn. 

Bröden och tillbehören smakade som väntat. Pulled pork smakade fläsk. Har nu bockat av denna maträtt från listan och lagar det aldrig igen. 

Kändisar köper också taxfree

Jag och Herman åkte till Stockholm igår. Herman Lindqvist alltså. Ja, inte sådär riktigt tillsammans förstås, han satt med sitt lockiga vita hår i business class två rader framför mig. Han hade shoppat alkohol på flygfältet, så där som vanliga människor gör. 

Ständigt och jämt dessa kändisar. Snart orkar jag knappt resa med alla vanliga människor längre. 

En helt vanlig dag på jobbet...

Äntligen är lördagens rester - rommen, röran på rökt renkött, den kallrökta laxen och de sista blinierna -  uppätna (börjar onekligen bli lite trött på blinimenyn nu). 
Men kollegerna i lunchrummet blev väl lite imponerade av min medhavda lunch. Det är ju inte alla dagar det serveras blinier i pentryt.

Håller på att lära mig ett nytt språk

Lyssnade på det eminenta radioprogrammet Nästsista ordet i går. (Jag vägrar kalla radioprogram för poddar, call me oldfashioned). Det disku...