Välpaketerat

En av sönerna hade sönder kaffekannan till vår rätt så nya kaffekokare. (Jag nämner inga namn men det var Trean).
Den normalt rätt så välsorterade ElektronikAffären för tyvärr inte reservkannor (märkligt, måste jag säga - det måste ju hända stup i kvarten att folk har sönder sina kannor?). Men jag letade upp en reservkanna på nätet och beställde den i söndags och vips kom den med posten idag.
Kolla! Jag tror sannerligen att det är en praktikant som har packat mitt paket. Det ser verkligen ut som nånting som jag skulle ha snott ihop själv. Men kannan kom hel fram. Och det är viktigast.



Ena foten framför den andra 5

En viktig del av resan är att återuppleva den efteråt. Då jag plockar med mina massor av foton från färden kommer jag ihåg stämningar, ögonblick, dofter, smaker, ljud som inte kan förmedlas till er som inte var med. 

Fotona visar förstås inte heller de inte så fina stunderna:

  • hur svårt det var att stiga upp ur sängen på morgonen då benen knarrade av styvhet och fötterna skrek av smärta
  • hur ont mitt inflammerade knä gjorde under andra dagens sista kilometrar (innan jag hittade Dolan-burken och fick akupunktur som botade inflammationen)
  • hur blöt jag var den dagen då det regnade mest hela tiden och hur jag precis mitt i en kilometerlång uppförsbacke bestämde att min nästa semester ska tillbringas i varmt och soligt väder vid en swimmingpool med en parasolldrink och en god bok
  • hur kallt och rått och fuktigt det var på våra övernattningsställen eftersom värmen naturligtvis inte var på
Men det är sånt man glömmer rätt snabbt. Här kommer ännu några sista höjdpunkter från vandringen.


Visst är Galicien också en del av det moderna Europa. Leden går via både industriområden och flygplats och längs moderna motorvägar.
Det är så lummigt och grönt längs leden.
Här växer eukalyptus, murgröna, mistel, majs, mandel, vinrankor och vanliga lövträd som ek, rönn, kastanje och alm.
Fast ibland förundrar man sig över hur folk lever i Europa idag. Längs leden finns tiotals sådana här små byar, med hundar, kor, får, hönor, en traktor och egna odlingar. Fjärran från det moderna samhället. Men troligen med wifi.
Leden går också inne i lite större städer. Här gäller det att ge akt på trafiken och leta märken i trottoarer och husväggar. 
Vattnet går att dricka från källor och brunnar längs med leden.
Och här och var hittar man platser där pilgrimer lämnar minnen, foton, meddelanden, uttjänta skor trasiga strumpor eller annat som de inte vill bära med sig längre.
Caminon har också fått EU-pengar men kringverksamheten (härbärgen, pilgrimspassen) drivs långt med frivilliga krafter. Kyrkan, turistmyndigheterna och de kommunala myndigheterna samarbetar för att göra det möjligt för över hundratusen pilgrimer att vandra El Camino varje år. 
Nu är det bara några meter kvar till katedralen i Santiago. Vandringsleden går genom Santiagos förstäder till gamla stan och slutar vid stadens hjärta, den mäktiga katedralen där relikerna efter aposteln Jakob ligger sedan de flöt iland vid kusten på 800-talet. Relikerna ligger nere under altaret i en silverkista bakom galler. En jämn ström pilgrimer defilerar förbi skrinet för att få ett avslut på sin vandring.
Klockan 12 varje dag firas pilgrimsmässa i katedralen. 

Här är det dags att skiljas från vandringsstaven. Men den kommer i gott sällskap med andra välanvända stavar som hittat sin sista viloplats i ett hörn nära pilgrimskontoret i Santiago.
Tack och hej!

Ena foten framför den andra 4

Äta bör man, annars dör man. Det mottot var speciellt viktigt under vandringen. Under dagen är det bra att inte äta en stor måltid utan istället tanka mycket vatten, nötter, kanske ett chokladkex och en banan. Men under middagarna efter dagens värv, då kan man sväva ut. Jag säger bara wow...

Som ett arv från Francotiden serverar de flesta restauranger en förmånlig Menu del Dia (som ibland kallas Menu del Peregrino) redan från tidig eftermiddag. (Normalt äter man middag i Spanien nångång efter kl 21, men längs Caminon finns det hungriga pilgrimer nästan dygnet runt).
För futtiga 8-10 euro får du välja bland 5-10 förrätter och lika många huvudrätter och efterrätter. Till måltiden serveras bröd och vatten eller en halv flaska vin. Dyrt är det inte i Galicien. Minsann.
Café con leche - utan den dagliga koppen kommer dagen inte igång ordentligt. 
Bocadillo con queso y tomate.
Jag tänkte mej en liten smörgås som lättlunch, men så blev det ju inte...
Fluffiga bröd, smakrika ostar, solmogna tomater.
Tapas. Förstås.
Empanada, en paj med rejält tuggmotstånd, oftast gjord på lök och tonfisk, ibland kött.
Finns det nånting mera spanskt än Paella?
Tortilla Espanola - himmelskt god potatisomelett!
Tarta de Santiago, en mastig efterrätt bakad på mandel.

Ena foten framför den andra 3


Det är inte bara djur man träffar längs vandringsleden. Man träffar människor också. Nya människor, gamla människor, unga människor. Korta spännande möten som ändå borrar sig djupt in i själen.



En dag går jag fast en äldre österrikisk farbror som sjunger operettpärlor ur Glada Änkan där han långsamt vandrar fram. Han har återhämtat sig från en allvarlig sjukdom och går nu caminon av tacksamhet.
De flesta går dagsetapper på 20-25 km vilket betyder att man träffar på samma människor under hela vandringen. Den norska killen som vandrar i mitt sällskap en stund under dag två träffar jag senare varje dag under vandringen. Vi kommer båda fram till Santiago på söndagen.
Vid katedralen i Santiago träffar vi också den österrikiska farbrorn och han är så lycklig att vi får kram och puss på kinderna av honom.
Ibland är det nästan trångt på stigen, men för det mesta går man ensam. Den här soliga dagen lockade fram skratt och prat hos pilgrimerna. Här framme går en österrikisk storfamilj som sjunger glada vandringsvisor. Jag döper dem i tysthet till familjen Trapp.
Mitt vandringssällskap från Finland, Heli och Ann-Mari med familj, finns ju med varje dag.
Men Kristiina (bilden) blir mitt stora stöd under vandringen, vi går ofta tillsammans långa sträckor, för det mesta tysta, men ibland glatt småpratande. När en tröttnar får hon draghjälp av den andra.








I en liten by stöter vi plötsligt på en gammal krokig gumma som bjuder ut nystekta plättar till trötta vandrare. Visst smakar de ljuvligt sådär på stående fot och man betalar gärna en slant till henne - möjligen är plättförsäljningen hennes enda inkomst. Ortsbefolkningen är i allmänhet mycket vänlig och längs vägen kan man bli bjuden på äppel, vindruvor eller vatten om man har tur.
Den här holländske killen mötte (just precis. Mötte!!) vi på vägen. Han har redan vandrat i 16 månader och kommer nu från Santiago på väg mot okända mål. Han drar en liten lätt kärra med tält och utrustning och har sällskap av sin ålderstigna golden retriever som jag tyvärr inte fick på bild. Hon hade lädertossor på tassarna för att orka vandra.  

 Ibland vet man inte riktigt om man rör sig i det moderna Europa. Här ligger en gumma och skurar tvätt för hand vid en liten bäck.










Och den här cigarrökande vinodlaren arbetar fjärran från de hygieniska förhållanden vi är vana med i Finland. Glad i hågen pressade han druvsaften ur sina druvor mitt inne i det lindrigt rena garaget. Uppsamlingskärlet är ett plåtämbar i ett plastfat som har sett sina bättre dagar. Men visst gillar han att posera för kameran! Och vinet blir helt säkert underbart gott.
















Här har vi vandrat ganska exakt 100 km. Nu är det "bara" 52 kilometer kvar.

Ena foten framför den andra 2

Galicien har ett enormt djurliv. Då tänker jag inte på vildhundar som i Coelhos bok eller andra vilda djur, utan på alla de fåglar, kor, får, grisar, katter, hundar och höns som vi såg längs vandringen. 

Vandringsleden passerar genom otaliga små byar. Fonfria (invånare 47), Filloval (invånare 9), San Xil (invånare 27), Barbadelo (invånare 13) och så vidare i all oändlighet... 

Och alla små gårdar och hus med självaktning har en hund, ibland bunden, ibland lös så att man får sällskap en bit på vägen. Katter ligger dekorativt i fönstersmygar eller på trappor, hönor sprätter omkring på gårdar och på vägen. I hagarna betar kor och får och någon enstaka häst och man ska passa sig så man inte stiger i en av tusentals komockor som pryder vandringsleden.




En dag blir det extra spännande då jag och min vandringskompis Kristiina träffar på en hjord på ett tjugotal kor som var på väg från ladugården till en hage. Det gäller att dra in magen då korna småspringer lite oorganiserat förbi, ledda av en spansk matrona med barsk röst och hård käpp. Men vi klarar oss bra.



Fåglarna sjunger i de täta buskarna längs leden, men det är svårt att få syn på dem. En traktor brummar på ett fält långt borta. Hundar skäller i fjärran. Korna luktar. Det här är äkta landsbygd.

Ena foten framför den andra

Ända sedan jag läste Paulo Coelhos Pilgrimsresan har jag fascinerats av El Camino. En vandring som tiotusentals pilgrimer gör varje år mot Santiago de Compostela i Galicien i norra Spanien. Varför? Och varför gör många sin vandring om och om igen? Länge fanns caminon i mina tankar, som en dröm, ett ouppnåeligt mål. Men plötsligt uppenbarar sig en chans att få pröva på att pilgrimsvandra, och då är det bara att hoppa på och ryckas med. Samtidigt inser jag ju mina egna begränsningar och har valt att göra en "light" version av caminon. Lätt var caminon dock inte, men en upplevelse för livet. 

Mina två bästa vänner hade jag med hemifrån - Nikes ultralätta tossor som tjänade mig troget alla dagar. Inga skavsår, endast några små blåsor led jag med. Min nya bästis köpte jag för 5 euro i början av första vandringsdagen - en vandringsstav som hjälpte mig uppför branta backar och nerför steniga sluttningar. Den står nu tillsammans med en hop välanvända och övergivna vandringsstavar i ett hörn i Santiagos gamla stad. Många vandrade med stavar, två eller en. Det kändes riktigt som hemma i Finland!


Det finns många vandringsleder mot Santiago, men Camino Francés är den populäraste och mest vandrade. En "riktig" pilgrim börjar sin vandring på franska sidan av Pyreneerna, i Saint-Jean-Pied-de-Port och vandrar en sträcka på ungefär 850 km.

Jag började min vandring i O Cebreiro, ungefär 150 km från målet i Santiago. Här är man högt uppe i bergen, det är dimmigt och kallt, speciellt på morgonen. Dalarna är fyllda av tunna moln och luftfuktigheten är hög. Här har jag hittat mitt första camino-märke, en gul pil som leder mig vidare på de 152 kilometrarna mot Santiago. Pilar och snäckskal finns längs hela rutten, men man kan nog gå fel i alla fall (been there, done that...). Då gäller det att leta sig tillbaka till senast sedda märke och vara mera uppmärksam. 






De första kilometrarna känns som en barnlek. Stigen går längs vackra lummiga stigar med vidunderlig utsikt över Galiciens frodiga och grönskande berg. Växtligheten påminner om den hemma, här växer bland annat björk, en, rönn och blåbär. Det är lätt att lite förivra sig och öka på takten. Men efter ett par timmar börjar benen kännas sega och det känns skönt att sätta sig ner och pausa en stund. Pausa måste jag ofta, annars orkar fötter och vader inte med. Stretcha lite vid varje paus, så att benen inte blir stela. Och dricka mycket.


Det bär uppför och nerför. Staven är min fasta punkt under de sista tunga kilometrarna. Vi talar stora höjd- skillnader och hundratals meter brant uppför eller utför. Det gäller att hålla tungan rätt i munnen och inte se för mycket omkring sig - det är lätt att slinta på en lös sten eller snava i en trädrot då fötterna blir tunga. Vi närmar oss vandringens högsta punkt, Alto do Poio på 1335 meter ovan havet.
Efter ungefär sju timmars vandring (inklusive många pauser!) och 20 km närmar jag mig det första etappmålet, den lilla staden Triacastela. Så ljuvligt att få sätta sig ner på en restaurang och äta en rejäl middag och dricka ett glas vin (eller två). Kroppen styvnar till trots tänjningarna och man hasar sig som en gammal gumma mot den hägrande sängen. Ni kan bara föreställa er hur det känns att stiga upp följande morgon...

An offer you can't refuse?

Sådärja, så var alla ekonomiska bekymmer ur vägen tack vare en förmögen men död tant i Spanien och en försigkommen advokat. Att dela på ett arv på 10,5 M$ är ju inte fy skam. "And the transaction is 100% risk free and legal". Vad väntar jag på egentligen?

Men hatten av för dessa påhittiga lurendrejare som tydligen har gjort det till ett heldagsarbete att smida sina finurliga ränker. Och nuförtiden gör det med betydligt mera stil än de gamla Nigeria-breven på urusel engelska. Han har till och med kostat på sig gediget brevpapper och ett frimärke. 

En helt vanlig dag på jobbet...

... kan man få besök av en liten bebis som förtrollar alla med glada skratt, ilskna skrik, ljuvlig doft och små små fossingar. Mammalediga kolleger är bra att ha ibland!

Full rulle i kafferummet.

Födelsedagblommor

Ja, inte vet jag hur det är möjligt, men nu fyller ju min lillsyrra Systrami år igen! Så ofta som hon fyller och blir äldre så måste hon vid dethär laget vara äldre än jag...
Hon har ju faktiskt redan fyllt, så idag blir det försenad födelsedagsmiddag. Vi är beredda:

Omväxling är ansträngande

En hektisk men intressant vecka börjar närma sig sitt slut. Söndag i Zürich,  eller egentligen på ett hotell invid flygplatsen. Måndag på fi...