Vad det känns bra att komma till jobbet på morgonen och mötas av ett härligt, ljuvligt blommande äppelträd! Man bara måste bli glad!
Livet på landet då det är som bäst!
En helt vanlig dag på jobbet...
Tjockskallighet
Helsingforsare (eller invånare i Hufvudstadsregionen överhuvudtaget) är väl inte annorlunda än andra finländare. (Endel av dem kanske anser sig lite bättre än oss andra, men så är det ju givetvis inte.) I ett avseende är Hufvudstadsborna i alla fall imponerande duktiga och mycket bättre än vi landebor - de använder cykelhjälm!
Då man sitter i morgongröten på Ring Ettan och väntar på att kön ska masa sig framåt och det röda ljuset ska ändra till grönt, då har man tid att följa med cykelpendlarna som susar fram längs med cykelvägarna i vådlig fart. Man blir så glad då man ser att bara ungefär var femte eller sjätte cyklist cyklar utan, medan de övriga har hjälm. Halvproffsen med tights, mammor med barnsitsar bakpå cykeln, pappor med cykelvagn, till och med kostymnissarna - alla har de hjälmar. Och de som cyklar utan är oftast tonåriga flickor och pojkar eller äldre farbröder.
Om du observerar cykeltrafiken längs Raseborgsvägen en tisdagsmorgon vid 7-8 tiden vågar jag påstå att förhållandet är åtminstone det motsatta, troligen mera i stil med tio cyklister utan och en med hjälm.
Kanske vi Raseborgare inte behöver hjälm för att vi är mera tjockskalliga?
Då man sitter i morgongröten på Ring Ettan och väntar på att kön ska masa sig framåt och det röda ljuset ska ändra till grönt, då har man tid att följa med cykelpendlarna som susar fram längs med cykelvägarna i vådlig fart. Man blir så glad då man ser att bara ungefär var femte eller sjätte cyklist cyklar utan, medan de övriga har hjälm. Halvproffsen med tights, mammor med barnsitsar bakpå cykeln, pappor med cykelvagn, till och med kostymnissarna - alla har de hjälmar. Och de som cyklar utan är oftast tonåriga flickor och pojkar eller äldre farbröder.
Om du observerar cykeltrafiken längs Raseborgsvägen en tisdagsmorgon vid 7-8 tiden vågar jag påstå att förhållandet är åtminstone det motsatta, troligen mera i stil med tio cyklister utan och en med hjälm.
Kanske vi Raseborgare inte behöver hjälm för att vi är mera tjockskalliga?
Äntligen klart!
Några veckors "pina" är över! De fem tandborstarna behöver inte längre bo i samma badrum. Ingen behöver längre stå i vessakö, spola med vattenämbar eller använda en lös vessastol. Svordomarna som ekat än från nedre våningens vessa, än från övre våningen hörs inte längre. Rörstumpar och annat skräp är bortstädat och krokar, speglar och skåp är mödosamt utvalda och installerade.
Det är jobbigt med vessaremppa, men fint då det är klart!
Det är jobbigt med vessaremppa, men fint då det är klart!
Livet som medelålders - del 14
Det talas en hel del om att minnet börjar svika med stigande ålder. Detta problem har jag haft redan i många år. Och gissar att det bara blir värre. Jag glömmer nämligen allt. Utan urskillning. Både oviktiga struntsaker och betydelsefulla detaljer. Svikande minne motverkas så att det som ska kommas ihåg ALLTID skrivs upp i kalendern, på en lista eller en Post it-lapp. På minneslapparna står det allt från Maskmedel till Mimmi, Hämta kemtvätt från Clean-Kalle, Köp födelsedagspresent åt gudsonen och Deklarera till livsviktiga uppmaningen Köp mera vitt vin. Ha alltså alltid papper och penna till hands eller skriv in påminnelserna i telefonens kalender.
Sedan har vi den klassiska minnesförlusten. Du kommer från nedre våningen och går till köket. Väl i köket ser du att det (igen) finns smutsdisk i diskhon som någon av odågorna inte orkat plocka in i maskinen. Och vips har du glömt den ursprungliga orsaken till avstickaren till köket. Skulle du äta nånting? Dricka? Hämta en penna? Tillbaka ner och ta nystart. Ahaa, du skulle skriva upp tvättmedel på handlarlistan... Mot denna åkomma finns ingen annan råd än att gå och mumla för dig själv hela vägen från tvättstugan till köket: Skriv upp tvättmedel, skriv upp tvättmedel, skriv upp...
För några veckor sedan hittade jag en burk i frysen som saknade etikett. (Jag gör så ibland och tror att jag såklart ska minnas vad som finns i burken. Att jag aldrig lär mig!). Jag har tittat flere gånger på innehållet som ser ut att vara täckt av ett lager riven ost. Vad i hela sjuttsingen kan det finnas i burken? En bit god lasagne kanske? En gratäng av något slag? Pasta med en god sås?
Idag funderade jag på morgondagens lunch och bestämde plötsligt att det var dags att ta fram den mystiska burken eftersom den högst antagligt innehåller något smaskigt som passar bra till lunch i morgon. Efter ett par timmars tinande på diskbänken öppnade jag nyfiket burken för att få reda på vad jag ska äta i morgon. Hmmm. Riven ost. Mums.
Jag har tydligen frusit ner överbliven ost i ett skede av ambitiös hushållning. För användning vid ett lämpligt tillfälle. Och sedan lyckligt glömt denna goda avsikt. Nå, det blir det inte något av nu. Osten åkte i roskis eftersom jag inte hittade något att gratinera så här huxflux.
Och lunchen i morgon får jag improvisera på annat sätt. För lunchen glömmer jag inte. Det är säkert.
Sedan har vi den klassiska minnesförlusten. Du kommer från nedre våningen och går till köket. Väl i köket ser du att det (igen) finns smutsdisk i diskhon som någon av odågorna inte orkat plocka in i maskinen. Och vips har du glömt den ursprungliga orsaken till avstickaren till köket. Skulle du äta nånting? Dricka? Hämta en penna? Tillbaka ner och ta nystart. Ahaa, du skulle skriva upp tvättmedel på handlarlistan... Mot denna åkomma finns ingen annan råd än att gå och mumla för dig själv hela vägen från tvättstugan till köket: Skriv upp tvättmedel, skriv upp tvättmedel, skriv upp...
För några veckor sedan hittade jag en burk i frysen som saknade etikett. (Jag gör så ibland och tror att jag såklart ska minnas vad som finns i burken. Att jag aldrig lär mig!). Jag har tittat flere gånger på innehållet som ser ut att vara täckt av ett lager riven ost. Vad i hela sjuttsingen kan det finnas i burken? En bit god lasagne kanske? En gratäng av något slag? Pasta med en god sås?
Idag funderade jag på morgondagens lunch och bestämde plötsligt att det var dags att ta fram den mystiska burken eftersom den högst antagligt innehåller något smaskigt som passar bra till lunch i morgon. Efter ett par timmars tinande på diskbänken öppnade jag nyfiket burken för att få reda på vad jag ska äta i morgon. Hmmm. Riven ost. Mums.
Jag har tydligen frusit ner överbliven ost i ett skede av ambitiös hushållning. För användning vid ett lämpligt tillfälle. Och sedan lyckligt glömt denna goda avsikt. Nå, det blir det inte något av nu. Osten åkte i roskis eftersom jag inte hittade något att gratinera så här huxflux.
Och lunchen i morgon får jag improvisera på annat sätt. För lunchen glömmer jag inte. Det är säkert.
Tummen ner för Studio Hbl
Nu vet jag att ni kommer att tycka att jag är hopplöst förlegad och gammalmodig, men det bjuder jag på. Jag bara måste få ifrågasätta tidningshusens utvecklings- strategier och speciellt Husis senaste påhitt, Studio Hbl, dvs webb-TV. Teve!!?! Alltså.
Som alla företag måste också tidningshusen ständigt ligga steget före och fundera på strategier och visioner för framtiden, och till och med en dinosaurie som jag inser att framtiden måste inbegripa också webb och andra kanaler än det traditionella pappret. Men alla företag måste också ständigt föra en intern diskussion om vad som är och ska vara företagets kärnområden, vad är essensen i företags- verksamheten och vad kan man låta någon annan sköta om. Och just nu känns det som om själva tidningsproduktionen är den verksamhet som kommer i andra hand för tidningshusen, som är fullt sysselsatta med webbnyheter, filmklipp, status- uppdateringar på Facebook och e-tidningar. Ja, och TV-sändningar då alltså. Samtidigt som vi tidningsläsare och -älskare går omkring och känner oss som kusinen från landet som får finna oss i sämre service och nollutveckling. Vi tolererar tidningslösa långhelger, standardartiklar från FNB som förekommer i alla dagstidningar, tunnare tidningar och högre priser. Ja, och samma seriestrippar flera dagar i rad för att ingen ids kolla upp vilka serier som publicerades igår...
Nog är det väl ändå nyhetsproduktion i tidningsform som ska vara Husis' kärnverksamhet? Den kärnverksamhet som man borde satsa på för att hålla kvar sina prenumeranter och sålunda också sina annonsörer?
Nu ska inte Västis smälla med hängslena och tycka att dom är så mycket bättre. Femdagarsvecka, förhållandevis lite lokala nyheter och massvis med mass- producerade FNB-artiklar är inget att skryta med, minsann. Snart finns det ingen orsak att prenumerera på både Husis och Västis längre.
Jag har en känsla av att alla tidningshus befinner sig i en kapplöpning. Inte om vem som ska överleva utan om vem som först kommer att skippa papperstidningen helt.
Ja' e' inte bitter, som Robert Gustafsson säger i en av sina bejublade sketcher. Men glad e' ja' inte heller.
Som alla företag måste också tidningshusen ständigt ligga steget före och fundera på strategier och visioner för framtiden, och till och med en dinosaurie som jag inser att framtiden måste inbegripa också webb och andra kanaler än det traditionella pappret. Men alla företag måste också ständigt föra en intern diskussion om vad som är och ska vara företagets kärnområden, vad är essensen i företags- verksamheten och vad kan man låta någon annan sköta om. Och just nu känns det som om själva tidningsproduktionen är den verksamhet som kommer i andra hand för tidningshusen, som är fullt sysselsatta med webbnyheter, filmklipp, status- uppdateringar på Facebook och e-tidningar. Ja, och TV-sändningar då alltså. Samtidigt som vi tidningsläsare och -älskare går omkring och känner oss som kusinen från landet som får finna oss i sämre service och nollutveckling. Vi tolererar tidningslösa långhelger, standardartiklar från FNB som förekommer i alla dagstidningar, tunnare tidningar och högre priser. Ja, och samma seriestrippar flera dagar i rad för att ingen ids kolla upp vilka serier som publicerades igår...
Nog är det väl ändå nyhetsproduktion i tidningsform som ska vara Husis' kärnverksamhet? Den kärnverksamhet som man borde satsa på för att hålla kvar sina prenumeranter och sålunda också sina annonsörer?
Nu ska inte Västis smälla med hängslena och tycka att dom är så mycket bättre. Femdagarsvecka, förhållandevis lite lokala nyheter och massvis med mass- producerade FNB-artiklar är inget att skryta med, minsann. Snart finns det ingen orsak att prenumerera på både Husis och Västis längre.
Jag har en känsla av att alla tidningshus befinner sig i en kapplöpning. Inte om vem som ska överleva utan om vem som först kommer att skippa papperstidningen helt.
Ja' e' inte bitter, som Robert Gustafsson säger i en av sina bejublade sketcher. Men glad e' ja' inte heller.
Livet som medelålders - del 13
Tidigare på kvällen var jag ute i trädgården och krattade (vad annars...) gräsmattan nere vid vägen. En bil körde in på radhusets parkering och en ung kille hoppade raskt ut. Han var för ung för att jag skulle ha behövt rätta till håret och harmas över mina sjabbiga trädgårdskläder, men jag kikade lite på honom ifall det var någon av pojkarnas kompisar.
- Hej, hej, sade han med hög och tydlig stämma, ni vet så där som man hälsar på gamla människor som man misstänker att kanske har lite dålig hörsel. Han log ett vackert leende och försvann ner mot radhusen. Flämt. Polletten ramlade ner och fjällen föll från ögonen. Han hälsade alltså artigt på en gammal människa!! Mej!
Då insåg jag samtidigt att alla de nyinflyttade i radhusen (där är faktiskt ganska stor omsättning på lägenheterna nämligen, så jag har helt tappat kollen på vem som bor där nuförtiden) inte längre tänker på oss som den nyinflyttade småbarnsfamiljen i det gula huset. (Ja, ja, vi har bott här i 18 år och barnen kan inte med bästa vilja i världen kallas små längre). Högst antagligt tänker de på oss som det äldre paret som har bott här så länge som dom kan minnas. Och risken är stor att de blandar oss med våra grannar, som båda gick i pension bara några år efter att vi flyttade in. (Jag har inget emot att blandas ihop med dom, men vi har ju trots allt ännu några år kvar till pensionen).
Jag blev så matt av den här insikten att jag lämnade krattandet, gick in och kokade lite linfrövatten och satte mej i gungstolen för att vänta på Mårten mellan melodierna på radion. I morgon kanske jag gungar lite också. Hej, hej!
- Hej, hej, sade han med hög och tydlig stämma, ni vet så där som man hälsar på gamla människor som man misstänker att kanske har lite dålig hörsel. Han log ett vackert leende och försvann ner mot radhusen. Flämt. Polletten ramlade ner och fjällen föll från ögonen. Han hälsade alltså artigt på en gammal människa!! Mej!
Då insåg jag samtidigt att alla de nyinflyttade i radhusen (där är faktiskt ganska stor omsättning på lägenheterna nämligen, så jag har helt tappat kollen på vem som bor där nuförtiden) inte längre tänker på oss som den nyinflyttade småbarnsfamiljen i det gula huset. (Ja, ja, vi har bott här i 18 år och barnen kan inte med bästa vilja i världen kallas små längre). Högst antagligt tänker de på oss som det äldre paret som har bott här så länge som dom kan minnas. Och risken är stor att de blandar oss med våra grannar, som båda gick i pension bara några år efter att vi flyttade in. (Jag har inget emot att blandas ihop med dom, men vi har ju trots allt ännu några år kvar till pensionen).
Jag blev så matt av den här insikten att jag lämnade krattandet, gick in och kokade lite linfrövatten och satte mej i gungstolen för att vänta på Mårten mellan melodierna på radion. I morgon kanske jag gungar lite också. Hej, hej!
Full rulle
Febril aktivitet råder i både övre och nedre våningen. Makens arbetsbyxor har plockats fram och Kassören räknar och kalkylerar i långa excel-filer. Det bläddras i kataloger och funderas på accessoarer. Jag har redan köpt en ny matta...
FÖRE
JUST NU
FÖRVÄNTNINGAR...
Det går utför för Vega Västnyland
Håller Vega Västnyland på att förlora mark? Är det snart slut på västnyländsk radio? Och då avser jag inte den ständigt krympande andelen regional sändningstid i allmänhet utan Vega Västnyland som alldeles tydligt kämpar för fysiskt utrymme i etern.
Jag anser mig bo mitt i mörkaste Västnyland där Vega VN borde ha sitt starkaste sändningsområde. Men då jag kommer körande till Neste-korsningen i Österby (finns det ett mera mitt-i-Västnyland ställe??!?) slår bilradion oftast över till Vega Åboland. Och efter att ha passerat Malmkulla i Karis och svängt ut på 51:an räcker det verkligen inte länge förrän de käcka tjejerna på Vega Hufvudstadsregionen tar över etern. Långt före Ingå alltså. Var finns egentligen Vega VN:s kärnområde? Eller hur är det möjligt att just de västnyländska lokalsändningarna är så svaga?
Borde man ta sig en tur ner till Hangö och kolla upp om Tallinna-Radios territorium börjar redan i höjd med Visko? Och hur långt förbi Paateros keramikverkstad i Fiskars hinner man innan Radio Saami börjar sända jojk?
Eller - flämt - är det min bil som inte gillar Vega Västnyland?
Jag anser mig bo mitt i mörkaste Västnyland där Vega VN borde ha sitt starkaste sändningsområde. Men då jag kommer körande till Neste-korsningen i Österby (finns det ett mera mitt-i-Västnyland ställe??!?) slår bilradion oftast över till Vega Åboland. Och efter att ha passerat Malmkulla i Karis och svängt ut på 51:an räcker det verkligen inte länge förrän de käcka tjejerna på Vega Hufvudstadsregionen tar över etern. Långt före Ingå alltså. Var finns egentligen Vega VN:s kärnområde? Eller hur är det möjligt att just de västnyländska lokalsändningarna är så svaga?
Borde man ta sig en tur ner till Hangö och kolla upp om Tallinna-Radios territorium börjar redan i höjd med Visko? Och hur långt förbi Paateros keramikverkstad i Fiskars hinner man innan Radio Saami börjar sända jojk?
Eller - flämt - är det min bil som inte gillar Vega Västnyland?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
Det är släpärtstider igen. Under några korta högsommarveckor då man får tag på åkerärter på torget. En kortare period än den riktiga kräfts... -
Min arbetsplats har ett ovanligt rikt djurliv. Utanför huset strövar ofta hjortar och harar, och ibland kan en havsörn skymtas från konfere...
-
Under semestern sysselsatte sig Maken med ett snickararbete av gigantiska mått. Ja, inte storleksmässigt alltså, utan arbetsmässigt. Med ett...
