Det såg illa ut först

Vaknade på julaftonsmorgonen med ont i halsen. Det regnade ute. Steg upp och började förbereda julmaten. Mamma kom med köttbullar och sill och med dåliga nyheter om en kär släkting som fallit och fått hjärnskakning. Sirapen var slut. Det regnade. Tvåan var argsint, troligen på grund av att militärtjänstgöringen börjar vara nära förestående. Svåger var på jobb i Långtbortistan så Systrami kom ensam med Halvan, som inledde julfirandet med att spy i vindfånget. Vi tog omedelbart en liten konjak i förebyggande syfte. Regnet tilltog. Gick trots det en sväng till gravgården och tände ett par gravljus som antagligen slocknade så fort jag vände ryggen till. Fortfarande ont i halsen.

Sedan blandade Systrami varsin Bellini åt oss. Julmaten dukades upp. Vi drack glögg och smällde smällkaramellerna. Vi satte oss till bords och det smakade underbart gott. Halvan piggnade tillfälligt till då julklapparna delades ut. Alla gladdes över sina fina gåvor. Julmusiken spelade. Vi byggde bilbana, lekte jullekar, provade sockor och bläddrade i böcker. Granen tindrade, ljusen brann vackert och vi plockade fram ostbrickan. Julfriden sänkte sig över Gabrielsbacken.

Det blev jul i år igen.


 

Grodor och fladdermöss

"I Tyskland är de mer än 80 miljoner människor och där har man fått rum med 23 000 vindkraftverk, trots alla flygfält och radar och grodor och fladdermöss."
Det säger Patrick Holm som är vindkraftsförespråkare om att Finland borde bygga futtiga 1000 vindkraftverk under de kommande 7 åren för att nå upp till våra energipolitiska mål. Läs Yles artikel här.

Vilket huvudet-på-spiken-uttalande! Alla behöver vi energi, alla hatar kärnkraftverk, alla vet att olja är en begränsad naturresurs, men ändå motarbetas vindkraft in i det sista. Varför?
Klart att ingen ska behöva ha ett vindkraftverk på sin bakgård, men Finland är ett glesbebyggt land och det borde vara enkelt att bygga några effektiva vindkraftsparker på rätta platser. Och vindmöllor är ju vackra - tänk bara på de ståtliga möllorna i Öresund! För min del tycker jag förresten att telefonmasterna förfular omgivningen betydligt mer.
Elförbrukningen kommer inte att minska, jag vill i alla fall inte pruta på min elkonsumtion. Alltså bör vi utveckla alternativa energikällor som vind- och vattenkraft, och dessutom satsa på att göra kärnkraften säker och trygg. 

Sluta motarbeta vindmöllorna - man får inte vara motståndare till allt!

Blindstyre

"Jag har faktiskt ingen julstämning ännu," sade Trean idag. "Det får jag nog inte i det här eländiga mörkret. Och inte förrän julgardinerna kommer fram."

Köksgardinerna och julljusstaken satte jag faktiskt upp redan till lillajul. Kanske blir det glasögon till julklapp....

Fantomsmärtor

Det har vi nu. Inte sådana som uppstår då man amputerar ett ben, utan mera i hjärtat. Mimmi som härskat i vårt hus i drygt femton år är nu borta. Ålderdom och sjukdom har tagit ut sin rätt.

Men jag hör henne fortfarande jama uppfordrande vid matskålen. Jag väntar på att hon ska komma springande för att möta mej då bilen kurvar in på parkeringen. Jag kollar i vardagsrumsfönstret om hon sitter där ute och tittar förebrående på mig och vill bli insläppt. Jag sparar några av abborrfiléerna som vi ska ha till lunch för att ge henne. Jag känner henne ligga på mina fötter i sängen då jag gått och lagt mej.

Det är minsann ingen picknick att vara betjänt till en kräsen kattfröken. Men det tar tid att vänja sig vid tomrummet.


Energiboost i vintermörkret

Man tager några pensionerade damer, en knippe kvinnor i utbildningsbranchen, ett par ekonomer, en hälsovårdare och lite annat löst pack. Blötlägg i rejält med Blossa glögg, avsmaka med god mat och dekorera med lite julrött och massor av ljus. Se där ett recept på en rejäl energikick!

Diskussionens vågor går heta och det pratas om allt mellan himmel och jord. Vi får veta vad som händer om man dricker Kodin Putkimies, om man ger Fairy istället för hostmedicin åt sina barn, om man dansar för häftigt på julkryssningen och om man tappar sin plånbok på Kastrup. Vi får tips om recept på chokladmarängtårtor, knäckebröd och julgodis. Vi pratar gamla minnen och utbyter senaste nytt om barn och barnbarn och gamla föräldrar. Lite sjukdomar, kommande resor, språkvård på svenska och annat skoj flyger genom luften. Händer viftar och ett och annat vinglas kanske råkar välta. Så himla roligt att träffas och prata bort en kväll! Det här lever jag länge på.

En glad och fridfull jul till er alla som var med!

Julshopping

Trean och jag åkte en sväng till Plaza i Salo idag för lite söndagsshopping (förlåt alla butiksinnehavare i Ekenäs). Jag var lite rädd för att vi inte var de enda som hade kommit på den förträffliga idén och hade vässat armbågarna färdigt för den anticiperade trängseln. Men tjohej, det var faktiskt rätt så stillsamt och lugnt i Plaza. Inga köer till provrummen, ingen trängsel kring borden och ingen kaos i kassorna. Kanske julhandeln faktiskt har flyttat till nätet?

Så sent som för tio år sedan skulle alla julklappar skaffas i butiken (förutom det man köpte av jultidningsförsäljarna eller på hempartyn) men idag blir det allt vanligare att sköta inköpen via nätet. Och vad kan vara enklare än det? Några enkla klick och vips, ett par dagar senare väntar paketet på posten eller Matkahuolto. Ingen stress, inga dumma impulsköp och för det mesta full returrätt. Nätbutikerna kommer aldrig att ersätta stämningen i de vanliga butikerna, möjligheten att känna på och prova, men visst är de ett utmärkt komplement.

Jag har också skaffat ett par av årets julklappar på nätet. Min favoritnätbutik är unicef.fi. Också i år har vi nämligen minimerat vårt julkortsskickande och kommer att sända julhälsningar till våra vänner och släktingar elektroniskt. Istället för traditionella julkort har vi köpt några julklappar via Unicef till sådana som behöver det bättre. I år har vi skaffat fotbollar, poliovaccin, skolhäften och pennor och rent vatten.

De här julklapparna ger garanterad julstämning, både hos givaren och mottagaren. Pröva Unicefs butik du också!

Julfestproblematik

Såhär i julfesttider är den mest brännande och aktuella frågan givetvis "Vad ska jag ta på mig?". Byxorna har krympt i garderoben på ett mystiskt sätt under året. Blusen som man trodde skulle vara lämplig visar sig ha blivit alldeles vansinnigt omodern sen sist. Klänningen har fel färg. Ärmarna är för långa, kragen för liten, skorna för dammiga...

Hundratals, tusentals kvinnor springer som galningar omkring i varuhus, klädbutiker och exklusiva boutiquer på jakt efter den perfekta julfestdressen. Hundratals, tusentals kvinnor står i sina välfyllda garderober och river desperat i de stackars paltorna som hänger ivrigt väntande på sina galgar och hoppas på att få komma ut och lufta på sig just i kväll. Hundratals, tusentals kvinnor sliter desperat sitt hår, ringer väninnorna, grälar med gubben och klagar högljutt att hon har "ingenting att ta på sig". Och lik förbannat hittar ändå alla dessa hundratals, tusentals kvinnor till slut nånting att ta på sig och går på julfest och äter, dricker, dansar och har alldeles förskräckligt roligt.

Men det som ändå förundrar mig mest är problemet med att "denhär hade jag ju på mig i fjol". Hur kan en del människor (läs: kvinnor) minnas vad någon hade på sig på julfesten i fjol eller förrfjol? Jag kommer ju själv inte ihåg vad jag hade på mig! Och - spelar det ens nån roll? Om jag hittar en lämplig, snygg och bekväm outfit så kan jag väl få ha den flera gånger?
Så om du (mot förmodan) känner igen väninnans julfestklänning från i fjol, nicka inte igenkännande utan fråga henne var hon har köpt sina nya klänning! Och ha det så skoj på festen!

Plättpannor och köpcentra

Nu då debatten kring Citymarket i Norra hamnen har lugnat sig (tillfälligt) är det min tur att komma med ett inlägg. Detta föranleds av nånting så trivialt som en plättpanna. En plättpanna som jag skulle ha velat köpa idag i Ekenäs, men som inte fanns. Idag skulle jag alltså ha behövt en Citymarket, för med största sannolikhet skulle det ha funnits ett urval plättpannor att välja på i den butiken.
Annars hör väl Citymarket inte till mina favoritbutiker, precis, men visst kan man nån gång ta sig en runda. Brett urval, bra priser, kampanjer ibland, "allt" under ett och samma tak - what's not to like, liksom?

Är då Citymarket det rätta för Norra hamnen? Eller är det ett köpcentrum? Eller en outletby? Är Norra hamnen ens rätt plats? Ja, inte vet jag. Men jag hoppas verkligen att nånting blir av, så att Ekenäs centrum inte stagnerar och självdör utan att vi ens försöker. Och så att Norra hamnen äntligen får den ansiktslyftning den behöver. Vi får inte vara rädda för utveckling!

Citymarketdebatten är full av vetare och tyckare och förståsigpåare. Alla har bestämda åsikter, ja, vetskap om vad som kommer att hända. Man drar paralleller till än det ena, än det andra. Allt passar in. Och såhär kommer det att gå:

  • Kungsgatan kommer att utarmas och alla lokala företagare går i konkurs eftersom alla kunder shoppar i Norra hamnen
  • köpcentret gör succé och hela Västnyland och halva Åboland kommer att strömma till Ekenäs för att shoppa i Norra hamnen
  • Hangöborna kommer i alla fall inte att shoppa i Ekenäs
  • ritningarna är helt förkastliga, det ser man ju med ett enda ögonkast 
  • ett eventuellt köpcentrum kommer inte att ha kunder och kommer alltså mestadels att gapa tomt 
  • Norra hamnen kommer att dra till sig så mycket folk att trafiken till och från CM/köpcentret/outletbyn kommer att gröta till sig totalt och skapa kaos

Både för- och emotlägrena och alla vi där mittemellan uttalar sig med tvärsäkerhet och erfarenhet och patos, högljutt och gärna. Och visst får alla ha sin åsikt i frågan, och visst är det bra att också allmänheten blir hörd. Men det är inte vi som är experter...

Och plättpannan får jag skaffa i Helsingfors. Kanske blir det att shoppa annat också samtidigt.

Lillajulsfirande

På fredagsmorgonen lyssnade jag till valda delar ur Yles morgonandakt (nej, jag har inte tid att sätta mig ner och lyssna till hela andakten, jag får suga i mig spridda visdomsord då jag sveper förbi radion i mina morgonsysslor). Anders talade om hur hans Lillajulsfirande har förändrats och blivit ett Första Adventsfirande istället.

Visst har mitt lillajulsfirande också ändrat från barndomen, men ännu påminner lillajulsafton fortfarande starkt om hur min barndoms lillajul såg ut. Nu som då ska man tjuvstarta med julmaten. Inte hela sortimentet, bevars, men några utvalda godbitar. En sill, en bit skinka, rödbetssallat och risgrynsgröt. Ofta dricker man den första glöggen på lillajulafton. Kanske tar man in en pikiliten julgran och hänger upp några små prydnader. Ljusstakar placeras i fönstren och stjärnor hängs upp. Ett par röda gardiner sprider julkänsla i köket. Några små stänk av jul, helt enkelt.
Några små och enkla paket ska givetvis delas ut. På 1970-talet fick vi barn kanske en ask brevpapper, en Kittybok eller ett par strumpor. Och så de legendariska Esso-mössorna. Min pappa torde ha varit storkund hos Esso (eller bra på att tigga?) och paketerade varje lilla jul in tre paket med reklammössor och -halsdukar. Låt mig bara säga att speciellt vackra var mössorna inte... Idag innehåller paketen kanske en glassig tidning, ett vackert ljus, badsalt eller ett par strumpor. Och kanske en liten Legoförpackning åt Halvan. Less is more. Det är tanken bakom som är viktig.

Och i morgon, på första advent, då vi tänder första ljuset i adventsstaken, då börjar julväntan på riktigt. Den som Anders talade om i går morse.



PS. Nån kanske känner sig vilseledd av rubriken och tänkte sig att jag skulle dela med mig av intressanta godbitar från gårdagens firmajulfest. Tji fick ni.

Som barn på nytt

Systersonen Halvan fyller 5 år och ställer till med stort barnkalas med Lego-tema. Jag blir riktigt matt av att höra om alla idéer och planer Systrami och Svåger har för kalaset. (Själv lärde jag ju mig efter de första barnkalasen att hålla det enkelt och göra det så lätt för mig som möjligt.) Nu är det första gången kalas för Halvan och då tar man inga genvägar. Svåger är händig och bygger och fixar medan Systrami pysslar och förbereder med flinka fingrar. Legofigurer, legorally, legopizza, legochoklad, legolekar, legobrandmän... ingenting är omöjligt!

Trots sina unga år besitter Halvan redan en ansenlig mängd legoklossar, men för att genomföra ett legokalas med 11 femåringar krävs faktiskt en hjälpinsats från våra legolådor. Sagt och gjort, Svåger kom på besök och vi slog oss ner vid legolådorna och grävde och rotade för att plocka ihop byggmaterial (och pimp-material) för 11 legobilar som kalasgästerna ska bygga ihop inför legobilsrallyt. Där satt vi, två vuxna på tumanhand, i närmare ett par timmar och plockade med gubbar och växelspakar och däck och hjälmar och vindrutor och hade det riktigt gemytligt. Det är mycket lugnare att leka med Lego då inga barn är med och stör.

Ögonfransfladder

Att besikta bilen på det glada åttitalet var minsann ett kapitel för sig. Då var besiktningsmarknaden ännu starkt reglerad till de statliga envåldshärskande besiktningsstationerna. Och då rörde man sig med bilar av en rätt så förmånlig variant, med en hel del år på nacken och mångamånga kilometrar på mätaren. Besiktningen kryddades av både rostfläckar, läckande oljebehållare och sviktande kardanaxlar, växellådor, bromsklossar och fan-och-hans-mormor.
Då skickades i allmänhet flickvännen iväg till besiktningsstationen i Åbo, gärna utrustad i kort kjol och med lagom mycket läppstift, i tron att lite kvinnlig fägring skulle påverka de bistra besiktningsmännen att godkänna en plåthög som stod inför ett säkert underkännande. Historien förtäljer dock icke om den här "sluga" planen någonsin skulle ha påverkat ett slutresultat, så jag tror nog mera på att det är fråga om en urban legend.

Idag på besiktningsstationen - dit jag anlände oförberedd, intet ont anande och helt utan ovanstående hjälpmedel - fick jag faktiskt blinka lite extra med ögonfransarna och be vackert för att få bilskrället godkänt. Bilen i sig hade inget fel, men däcken fick besiktningsmannen att höja på ögonbrynen. Endast faktum att jag lyckades övertyga honom om att jag verkligen hade bokat däckbyte till eftermiddagen kunde rädda situationen. Och kanske lite ögonfransfladder.

Bilen är nu besiktad och försedd med ordentliga vinterdäck. Och nästa gång ska jag besikta bilen iklädd minikjol. För säkerhets skull.

Det magiska strecket

Spännande. Nervpirrande. Dramatiskt. Gastkramande. Eller hur?
242 publicerade inlägg. Och 19.944 besök på bloggen! Det magiska 20.000-strecket närmar sig. Med stormsteg.

Storebror ser er läsare på statistiksidan. Och jag. Överlägset flest av er läsare finns i Finland. Förstås. USA och Sverige följer tätt på. Är lite överraskad över att hitta Ryssland och Ukraina på landslistan. Och sedan envisas statistiken att visa Åland som ett eget land. Det har ni ålänningar säkert inget emot... 

PostSidvyer
Finland
14852
USA
1714
Sverige
857
Ryssland
724
Tyskland
428
Storbritannien
214
Polen
116
Irland
77
Ukraina
63
Åland
59

Fortfarande är ni väldans anonyma och snåla med kommentarer.
Hör gärna av er med synpunkter och reflektioner. Ge ris och ros. Och om du känner på dig att du, just du, är den 20.000 läsaren, ge dig till känna med en kommentar. Inga fina priser eller diplom utlovas (endast ära och berömmelse...).
Men framför allt, fortsätt att läsa, snälla ni!

Farsdagsfirande utan Far

Vårt Farsdagsfirande blev aningen rumphugget i år. Min egen far har ju inte funnits bland oss på många år, Far i Huset (Maken alltså) rumlar runt tillsammans med en massa andra pappor i norra Skottland och Svåger roar sig på jobbet nere i mörkaste Afrika nånstans. Inga pappor till hands att uppvakta och skämma bort idag alltså.

Men jag hissade flaggan i topp som sig bör och bjöd Mamma och Systrami på lunch istället. Vi började med en förrättstallrik med vaktelägg (!!), kallrökt lax, kräftstjärtar och ishavsröra på toast.

Huvudrätten idag var lax på potatisbädd. Enkelt men gott, kräver minimalt med skötsel och behöver bara en god sallad till. 

Och eftersom ingen Far behagade närvara så tog jag en genväg med efterrätten och bjöd på chokladtårta från frysen till kaffet.

Menyn fullbordades förresten av ett glas Noilly Prat som aperitif och ett tokajvin till kakan, ska väl erkännas. Det är ju ändå Farsdag!


skepp som mötas i natten...

Just precis idag pågick inskolning av nya säkerhetskontrollanter i T1-terminalen, med kroppsvisitering för alla samt extra noggrann kontroll av allt bagage. Just precis under morgonens mest hektiska timmar - en enda linje var öppen och kön var ovanligt lång för den normalt så lugna T1. Men tålmodigt stod vi där och köade och väntade på vår tur. Vi är ju finnar.

Då dyker Nalle Wahlroos upp med ett litet entourage och - tro det eller ej - ställer sig i kön med oss vanliga dödliga! I fem minuter ungefär höll han ut, sedan gick han över till Priority Lane och tog sig den vägen in i kön, rakt framför mig, faktiskt. Sedan stod vi där tillsammans i slutet av kontrollen och packade in laptoppar och toalettväskor och böcker och annat krafs (mest mitt, ska det erkännas) som säkerhetskontrollanterna hade plockat ut ur kappsäckar och handväskor (igen, mest min handväska alltså). Och så chit-chattade vi lite om Svenska Dagen och långsamma säkerhetskontroller och sånt.

Jösses, ett så händelselöst liv jag lever eftersom jag måste ägna så här många rader bloggtext åt ett meningslöst"möte"med Nalle.

Självbevarelsedrift

VAD HAR FOLK FÖR FEL!??!

Jag skriver med stora bokstäver för att jag vill skrika åt alla dessa dårfinkar som vandrar omkring längs vägarna utan reflexer och utan självbevarelsedrift också verkar det som. Har dessa mörkklädda vandrare aldrig suttit i en bil och själva märkt hur dåligt man syns i den mörka novemberkvällen, trots gatlyktorna? Bara för att du ser bilarna betyder det ju inte chaufförerna ser dig! Detta fenomen har irriterat mig tidigare (se här) och det har minsann inte blivit bättre längs vägarna i Västnyland sedan dess.

Egentligen är jag så arg på (och skrämd av) dessa knäppisar att jag struntar i om de blir påkörda. Men jag oroar mig för hur det känns för mig om jag råkar köra på någon av dem. Stackars mig.

En helt vanlig dag på jobbet...

Idag hade vi brandövning och övade oss i att gå ut ur huset då brandlarmet går. (Jo, vi är nog alla vuxna människor på mitt jobb, men utrymning vid brand bör faktiskt övas med jämna mellanrum.)
Alla tog sig rimligt snabbt ut på gården, utom fabrikschefen faktiskt. Men lite svinn får man väl räkna med.

Välpaketerat

En av sönerna hade sönder kaffekannan till vår rätt så nya kaffekokare. (Jag nämner inga namn men det var Trean).
Den normalt rätt så välsorterade ElektronikAffären för tyvärr inte reservkannor (märkligt, måste jag säga - det måste ju hända stup i kvarten att folk har sönder sina kannor?). Men jag letade upp en reservkanna på nätet och beställde den i söndags och vips kom den med posten idag.
Kolla! Jag tror sannerligen att det är en praktikant som har packat mitt paket. Det ser verkligen ut som nånting som jag skulle ha snott ihop själv. Men kannan kom hel fram. Och det är viktigast.



Ena foten framför den andra 5

En viktig del av resan är att återuppleva den efteråt. Då jag plockar med mina massor av foton från färden kommer jag ihåg stämningar, ögonblick, dofter, smaker, ljud som inte kan förmedlas till er som inte var med. 

Fotona visar förstås inte heller de inte så fina stunderna:

  • hur svårt det var att stiga upp ur sängen på morgonen då benen knarrade av styvhet och fötterna skrek av smärta
  • hur ont mitt inflammerade knä gjorde under andra dagens sista kilometrar (innan jag hittade Dolan-burken och fick akupunktur som botade inflammationen)
  • hur blöt jag var den dagen då det regnade mest hela tiden och hur jag precis mitt i en kilometerlång uppförsbacke bestämde att min nästa semester ska tillbringas i varmt och soligt väder vid en swimmingpool med en parasolldrink och en god bok
  • hur kallt och rått och fuktigt det var på våra övernattningsställen eftersom värmen naturligtvis inte var på
Men det är sånt man glömmer rätt snabbt. Här kommer ännu några sista höjdpunkter från vandringen.


Visst är Galicien också en del av det moderna Europa. Leden går via både industriområden och flygplats och längs moderna motorvägar.
Det är så lummigt och grönt längs leden.
Här växer eukalyptus, murgröna, mistel, majs, mandel, vinrankor och vanliga lövträd som ek, rönn, kastanje och alm.
Fast ibland förundrar man sig över hur folk lever i Europa idag. Längs leden finns tiotals sådana här små byar, med hundar, kor, får, hönor, en traktor och egna odlingar. Fjärran från det moderna samhället. Men troligen med wifi.
Leden går också inne i lite större städer. Här gäller det att ge akt på trafiken och leta märken i trottoarer och husväggar. 
Vattnet går att dricka från källor och brunnar längs med leden.
Och här och var hittar man platser där pilgrimer lämnar minnen, foton, meddelanden, uttjänta skor trasiga strumpor eller annat som de inte vill bära med sig längre.
Caminon har också fått EU-pengar men kringverksamheten (härbärgen, pilgrimspassen) drivs långt med frivilliga krafter. Kyrkan, turistmyndigheterna och de kommunala myndigheterna samarbetar för att göra det möjligt för över hundratusen pilgrimer att vandra El Camino varje år. 
Nu är det bara några meter kvar till katedralen i Santiago. Vandringsleden går genom Santiagos förstäder till gamla stan och slutar vid stadens hjärta, den mäktiga katedralen där relikerna efter aposteln Jakob ligger sedan de flöt iland vid kusten på 800-talet. Relikerna ligger nere under altaret i en silverkista bakom galler. En jämn ström pilgrimer defilerar förbi skrinet för att få ett avslut på sin vandring.
Klockan 12 varje dag firas pilgrimsmässa i katedralen. 

Här är det dags att skiljas från vandringsstaven. Men den kommer i gott sällskap med andra välanvända stavar som hittat sin sista viloplats i ett hörn nära pilgrimskontoret i Santiago.
Tack och hej!

Ena foten framför den andra 4

Äta bör man, annars dör man. Det mottot var speciellt viktigt under vandringen. Under dagen är det bra att inte äta en stor måltid utan istället tanka mycket vatten, nötter, kanske ett chokladkex och en banan. Men under middagarna efter dagens värv, då kan man sväva ut. Jag säger bara wow...

Som ett arv från Francotiden serverar de flesta restauranger en förmånlig Menu del Dia (som ibland kallas Menu del Peregrino) redan från tidig eftermiddag. (Normalt äter man middag i Spanien nångång efter kl 21, men längs Caminon finns det hungriga pilgrimer nästan dygnet runt).
För futtiga 8-10 euro får du välja bland 5-10 förrätter och lika många huvudrätter och efterrätter. Till måltiden serveras bröd och vatten eller en halv flaska vin. Dyrt är det inte i Galicien. Minsann.
Café con leche - utan den dagliga koppen kommer dagen inte igång ordentligt. 
Bocadillo con queso y tomate.
Jag tänkte mej en liten smörgås som lättlunch, men så blev det ju inte...
Fluffiga bröd, smakrika ostar, solmogna tomater.
Tapas. Förstås.
Empanada, en paj med rejält tuggmotstånd, oftast gjord på lök och tonfisk, ibland kött.
Finns det nånting mera spanskt än Paella?
Tortilla Espanola - himmelskt god potatisomelett!
Tarta de Santiago, en mastig efterrätt bakad på mandel.

Ena foten framför den andra 3


Det är inte bara djur man träffar längs vandringsleden. Man träffar människor också. Nya människor, gamla människor, unga människor. Korta spännande möten som ändå borrar sig djupt in i själen.



En dag går jag fast en äldre österrikisk farbror som sjunger operettpärlor ur Glada Änkan där han långsamt vandrar fram. Han har återhämtat sig från en allvarlig sjukdom och går nu caminon av tacksamhet.
De flesta går dagsetapper på 20-25 km vilket betyder att man träffar på samma människor under hela vandringen. Den norska killen som vandrar i mitt sällskap en stund under dag två träffar jag senare varje dag under vandringen. Vi kommer båda fram till Santiago på söndagen.
Vid katedralen i Santiago träffar vi också den österrikiska farbrorn och han är så lycklig att vi får kram och puss på kinderna av honom.
Ibland är det nästan trångt på stigen, men för det mesta går man ensam. Den här soliga dagen lockade fram skratt och prat hos pilgrimerna. Här framme går en österrikisk storfamilj som sjunger glada vandringsvisor. Jag döper dem i tysthet till familjen Trapp.
Mitt vandringssällskap från Finland, Heli och Ann-Mari med familj, finns ju med varje dag.
Men Kristiina (bilden) blir mitt stora stöd under vandringen, vi går ofta tillsammans långa sträckor, för det mesta tysta, men ibland glatt småpratande. När en tröttnar får hon draghjälp av den andra.








I en liten by stöter vi plötsligt på en gammal krokig gumma som bjuder ut nystekta plättar till trötta vandrare. Visst smakar de ljuvligt sådär på stående fot och man betalar gärna en slant till henne - möjligen är plättförsäljningen hennes enda inkomst. Ortsbefolkningen är i allmänhet mycket vänlig och längs vägen kan man bli bjuden på äppel, vindruvor eller vatten om man har tur.
Den här holländske killen mötte (just precis. Mötte!!) vi på vägen. Han har redan vandrat i 16 månader och kommer nu från Santiago på väg mot okända mål. Han drar en liten lätt kärra med tält och utrustning och har sällskap av sin ålderstigna golden retriever som jag tyvärr inte fick på bild. Hon hade lädertossor på tassarna för att orka vandra.  

 Ibland vet man inte riktigt om man rör sig i det moderna Europa. Här ligger en gumma och skurar tvätt för hand vid en liten bäck.










Och den här cigarrökande vinodlaren arbetar fjärran från de hygieniska förhållanden vi är vana med i Finland. Glad i hågen pressade han druvsaften ur sina druvor mitt inne i det lindrigt rena garaget. Uppsamlingskärlet är ett plåtämbar i ett plastfat som har sett sina bättre dagar. Men visst gillar han att posera för kameran! Och vinet blir helt säkert underbart gott.
















Här har vi vandrat ganska exakt 100 km. Nu är det "bara" 52 kilometer kvar.

Ena foten framför den andra 2

Galicien har ett enormt djurliv. Då tänker jag inte på vildhundar som i Coelhos bok eller andra vilda djur, utan på alla de fåglar, kor, får, grisar, katter, hundar och höns som vi såg längs vandringen. 

Vandringsleden passerar genom otaliga små byar. Fonfria (invånare 47), Filloval (invånare 9), San Xil (invånare 27), Barbadelo (invånare 13) och så vidare i all oändlighet... 

Och alla små gårdar och hus med självaktning har en hund, ibland bunden, ibland lös så att man får sällskap en bit på vägen. Katter ligger dekorativt i fönstersmygar eller på trappor, hönor sprätter omkring på gårdar och på vägen. I hagarna betar kor och får och någon enstaka häst och man ska passa sig så man inte stiger i en av tusentals komockor som pryder vandringsleden.




En dag blir det extra spännande då jag och min vandringskompis Kristiina träffar på en hjord på ett tjugotal kor som var på väg från ladugården till en hage. Det gäller att dra in magen då korna småspringer lite oorganiserat förbi, ledda av en spansk matrona med barsk röst och hård käpp. Men vi klarar oss bra.



Fåglarna sjunger i de täta buskarna längs leden, men det är svårt att få syn på dem. En traktor brummar på ett fält långt borta. Hundar skäller i fjärran. Korna luktar. Det här är äkta landsbygd.

Ena foten framför den andra

Ända sedan jag läste Paulo Coelhos Pilgrimsresan har jag fascinerats av El Camino. En vandring som tiotusentals pilgrimer gör varje år mot Santiago de Compostela i Galicien i norra Spanien. Varför? Och varför gör många sin vandring om och om igen? Länge fanns caminon i mina tankar, som en dröm, ett ouppnåeligt mål. Men plötsligt uppenbarar sig en chans att få pröva på att pilgrimsvandra, och då är det bara att hoppa på och ryckas med. Samtidigt inser jag ju mina egna begränsningar och har valt att göra en "light" version av caminon. Lätt var caminon dock inte, men en upplevelse för livet. 

Mina två bästa vänner hade jag med hemifrån - Nikes ultralätta tossor som tjänade mig troget alla dagar. Inga skavsår, endast några små blåsor led jag med. Min nya bästis köpte jag för 5 euro i början av första vandringsdagen - en vandringsstav som hjälpte mig uppför branta backar och nerför steniga sluttningar. Den står nu tillsammans med en hop välanvända och övergivna vandringsstavar i ett hörn i Santiagos gamla stad. Många vandrade med stavar, två eller en. Det kändes riktigt som hemma i Finland!


Det finns många vandringsleder mot Santiago, men Camino Francés är den populäraste och mest vandrade. En "riktig" pilgrim börjar sin vandring på franska sidan av Pyreneerna, i Saint-Jean-Pied-de-Port och vandrar en sträcka på ungefär 850 km.

Jag började min vandring i O Cebreiro, ungefär 150 km från målet i Santiago. Här är man högt uppe i bergen, det är dimmigt och kallt, speciellt på morgonen. Dalarna är fyllda av tunna moln och luftfuktigheten är hög. Här har jag hittat mitt första camino-märke, en gul pil som leder mig vidare på de 152 kilometrarna mot Santiago. Pilar och snäckskal finns längs hela rutten, men man kan nog gå fel i alla fall (been there, done that...). Då gäller det att leta sig tillbaka till senast sedda märke och vara mera uppmärksam. 






De första kilometrarna känns som en barnlek. Stigen går längs vackra lummiga stigar med vidunderlig utsikt över Galiciens frodiga och grönskande berg. Växtligheten påminner om den hemma, här växer bland annat björk, en, rönn och blåbär. Det är lätt att lite förivra sig och öka på takten. Men efter ett par timmar börjar benen kännas sega och det känns skönt att sätta sig ner och pausa en stund. Pausa måste jag ofta, annars orkar fötter och vader inte med. Stretcha lite vid varje paus, så att benen inte blir stela. Och dricka mycket.


Det bär uppför och nerför. Staven är min fasta punkt under de sista tunga kilometrarna. Vi talar stora höjd- skillnader och hundratals meter brant uppför eller utför. Det gäller att hålla tungan rätt i munnen och inte se för mycket omkring sig - det är lätt att slinta på en lös sten eller snava i en trädrot då fötterna blir tunga. Vi närmar oss vandringens högsta punkt, Alto do Poio på 1335 meter ovan havet.
Efter ungefär sju timmars vandring (inklusive många pauser!) och 20 km närmar jag mig det första etappmålet, den lilla staden Triacastela. Så ljuvligt att få sätta sig ner på en restaurang och äta en rejäl middag och dricka ett glas vin (eller två). Kroppen styvnar till trots tänjningarna och man hasar sig som en gammal gumma mot den hägrande sängen. Ni kan bara föreställa er hur det känns att stiga upp följande morgon...

Håller på att lära mig ett nytt språk

Lyssnade på det eminenta radioprogrammet Nästsista ordet i går. (Jag vägrar kalla radioprogram för poddar, call me oldfashioned). Det disku...