Min absoluta favoritserie är Zits av Jerry Scott och Jim Borgman. Det är fullt möjligt att det är vår familj som de använder som inspiration för sina seriestrippar om 16-åriga Jeremy och hans mamma och pappa. Vi har nämligen haft två Jeremy i familjen, och den tredje är nu på god väg in i serievärlden.
Det mesta är bekant. Det okontrollerade växandet, målbrottsrösten, frigörelseprocessen, surmulen tystnad, slarv, matmängden, duschtiderna, sovmorgnarna... Och de eviga "diskussionerna" om hemsysslor, läxor, hemkomsttider, kläder, städning...
I stället för att låta ilskan och irritationen ta överhanden i konfrontationerna med tonåringarna kan man sätta sig ner och öppna en Zits-bok, på vilken sida som helst, och hämta kraft och tålamod i det faktum att man inte är ensam tonårsförälder. Inte ensam om att måste kunna tolerera lättja, slarv och vansinnigheter som tonårslivet tycks föra med sig.
Serien funkar faktiskt andra vägen också eftersom Scott/Borgman har förmågan att driva med oss föräldrar. Visa på det som gör tonåringar galna, avslöja våra totala okunskap om dagens musik, teknik och mode. Jag tror det skapar lite förståelse hos tonåringarna att se att andra ungdomar också lever tillsammans med helt hopplösa dinosaurier till föräldrar. Föräldrar som inte förstår ett skvatt av livet.
Om det känns jobbigt så är det bara att bita ihop, ta det med en klackspark och läsa några seriestrippar till för ett befriande skratt.
