Vart tog barnen vägen?

Nyårsafton ska firas med pompa och ståt. Det ska vara vacker dukning, champagne, fyrverkerier, läcker mat och tennstöpning. Och framför allt ska det vara goda vänner närvarande.

Barnen har alltid fått vara med, och under några års tid dominerades nyårsaftnarna av bebisar och små barn och det fanns alltid någon som var höggravid eller ammade sin nyfödda. De små knytena åt sina medhavda Pilttiburkar och somnade sedan snällt i sina resesängar eller i soffhörnen eller under soffbordet och missade både tolvslag och fyrverkerier.

Med åren blev barnen större och mera självgående. De större syskonen tog hand om de mindre, både vid matbordet och i lekarna. Om föräldrarna inte var påpassliga kunde man hitta barnaskaran i skräckblandad förtjusning framför en F-15 film, eller så plundrades godisskåpet på allt godis huset förmådde bjuda på.

Jag minns ännu millennieskiftet. Då firade vi extra stort. Sexton vuxna satt i långbord i matsalen och avnjöt en trerättersmiddag med kaffe och kaka efteråt och ett tiotal barn i ålder 0-15 år trängdes i köket. Alla var uppklädda till tänderna - också barnen kom i slips och lackskor och det ryktades att någon till och med hade köpt sig en ny kostym kvällen till ära. Vi drack riktig champagne och brände av fyrverkerier som nästan kunde mäta sig med Pojo FBK's nyårsjippo.

 

Men nu är barnen nästan spårlöst försvunna. De är stora och firar sina nyår på annat håll. I år bänkar sig åtta vuxna i vår matsal och två ensamma tonåringar har beställt texmex-mat i köket. Man kommer nog inte att se röken av dem efter maten. Om ett par år är det bara vi vuxna kvar. Det är nästan lite lessamt...

Klappar och bollar

Julaftonen begicks i muntra tecken på Gabrielsbacken. Det åts och dracks och smälldes smällkarameller och tändes ljus och delades julklappar och spelades spel och en massa annat skoj. Till långt in på natten.

Hos oss delas julklapparna först ut i (orättvist) stora högar tills alla säckar gapar tomma. Sedan vidtar öppnandet av klapparna, i tur och ordning så att alla har tid att beundra och kommentera varandras gåvor.

Är man som Calle tre år gammal är man tillåten att göra små undantag från turordningen - dels för att man helt enkelt inte KAN vänta på sin tur och dels för att man har den avgjort största julklappshögen och det är lika så bra man öppnar sina paket i en jämn ström så att man är klar ungefär samtidigt som alla andra.
Ändå gav sig Calle tid att snabbt prova endel av sina julklappar anefter som han slet upp snören och papper. Bland annat tog han sig för att hänga upp sin nya fina glasboll i vår gran. Där var moster Camilla inte tillräckligt snabb att assistera, utan vi lyckades förstås tappa bollen i golvet så den gick i tusen bitar.
Nu har jag beställt en ny boll från Unicefs verkkokauppa.

Där finns också mycket annat fint att beställa. Och samtidigt stöder du Unicefs verksamhet.

Livet som medelålders - del 9

I morse, dan före dan, sov jag ända till 07.47! Det händer inte så ofta ska ni veta.

Jag har nog aldrig varit en sjusovare, inte ens som tonåring sov jag in på eftermiddagen, men visst har jag tidigare kunnat sova ut och vakna vid 9-10-tiden, pigg och utvilad. Men ju mer medelålders jag blir, desto tidigare vaknar jag om morgnarna.
Det är numera sällan klockradion hinner slå på på vardagsmorgnarna. Oftast vaknar jag i god tid före utsatt tid och bestämmer mej för att stiga upp direkt. Att ligga och dra sig är ingenting för mig. Om, mot förmodan, klockan går igång, stänger jag genast av den och stiger upp. Försiktigt så att blodtrycket hinner med, men ändå raskt och utan fördröjning.
Också  på veckoslutsmorgnarna vaknar jag i allmänhet tidigt. Före sju. Tassar upp, tyst och försiktigt. Hänger tvätten, äter frukost, långsamt och stillsamt i sällskap av morgontidningarna och radio Vega. Kokar kaffe och löser ett korsord. Väntar på att resten av famljen ska vakna. Egen tid. Medelålderstid.
Det är heller ingen skillnad de få gånger man varit ute och roivat till småtimmarna. Likafullt slår man upp de ljusblå allra senast vid 7-tiden. Trött som en påse men klarvaken. Bara att stiga upp och dra igång dagen.

Däremot är jag ju ingen kvällsmänniska precis. Efter klockan sex uträttas inga stordåd, och efter nio börjar sängen ropa lockande från sovrummet. Vad det är skönt att krypa under täcket med en god bok innan man släcker lampan, stänger ögonlocken och försvinner till Fjäderholmarna.

Men i morse, mitt i julstressen och julstöket, lyckades jag pricka in en riktig sovmorgon! Efter ett par veckor av extratidiga morgnar och extralånga arbetsdagar och extramycket julstök i det extrakompakta vintermörkret tog väl äntligen ut sin rätt. God morgon!

Vintersolstånd

Så är den här. Årets kortaste dag. Tittade i misstag ut genom fönstret mitt på dagen och märkte till min förvåning att en vinterblek sol kastade sina tunna strålar över det skira vita snötäcket på marken. Det kompakta vintermörkret skingrades för en kort stund. En blekt blå himmel skymtade mellan de vackra vita molnen. En sån härlig dag!

Och i morgon tar vi redan ett tuppfjät mot längre dagar. Ännu dröjer det tills man märker skillnaden, men vidpass Tjugondag knut då granar, tomtar och annat julkrafs har stuvats tillbaks i sina lådor, då ser man redan en märkbar förändring. Också i år ska det bli vår!

Årets första

Idag på jobbet fick jag årets första julklapp! Nu ska minsann ingen knycka min kaffemugg flere gånger! Invigning vid kaffebordet på måndagmorgon...

Badtunnor och sockerlyktor

Det ska sägas direkt, jag är inte någon vän av badtunnor. Jag vet inte om det är en hygienfråga eller känslan av offentlighet då man badar utomhus eller likheten till en kannibalgryta som gör att jag lite ryggar bakåt då badtunnor kommer på tal. Åndå har jag badat i tunna två gånger i mitt liv och njutit väldigt mycket av det båda gångerna. Är det kanske dags att ändra åsikt?
Alla som känner mig vet också att pyssel och knåp inte är min grej. Tummen som är placerad mitt i handen gör att mitt pyssel är jämförbart med en treårings dagispyssel. Och ändå ger jag mig glad i hågen av för att fira en glad damkväll tillsammans med sex trevliga vänner med just detta på programmet.

Picture this - en mysig sommarstuga med massor av tända ljus och en sprakande brasa. Glögg och pepparkakor med mögelost. Badtunnan med härligt varmt vatten nere i strandkanten, upplyst endast av några facklor i den mörka regniga kvällen. Vinden som viner i de höga träden, kala kvistar som knakar. Pratet och skratten som ekar ut över den mörka havsviken.
Och då vi äntligen steg upp ur badet, rosiga och skrynkliga av vattnet, då var det dags för lite muntert julpyssel. Oj vad jag är stolt över min sockerlykta och oj vad roligt vi hade med sockerbitarna och limmet och penslarna. Det är faktiskt inte alltid slutresultatet som är det viktiga - men visst är lyktorna fina?

Städdille

Jag julstädar. Varje år. Skåp, lådor, knutar och skrymslen. Putsar, fejar. Det hjälper inte att komma med de vanliga klyschorna om att julen nog kommer ändå eller att man ska städa sina skåp till jul bara om man tänker fira jul inne i dem. Hos oss krävs julstädning. En grundlig genomgång av huset. Från golv till tak.
Inte vet jag hur ni andra håller rent i knutarna, vi klarar oss faktiskt inte utan ett rejält röjande och fejande en gång i året.
Det enda hållbara argument jag kunde tänka mej mot julstädandet är väl att det inte nödvändigtvis måste ske just i december. Men vilken annan månad skulle passa bättre då? På våren vill jag böka i trädgården, sommaren vill jag fira utomhus och på vintern hoppas jag på att kunna skida. Nä, hösten är en bra tid att tillbringa inomhus hopkurad i skåp och lådor med trasa och städmedel i högsta hugg.
Och familjen bidrar. En del mer motvilligt än andra, men alla hjälper till på sitt sätt. Förra veckoslutet städades garderober och idag har jag piskat teamet till köksskåpsstädning och fönstertvätt.

Det som hägrar är den härliga känslan som infinner sig på julafton då man [utmattad och sliten] sjunker ner i soffhörnet med en mugg glögg, då huset doftar julgran, skinka och Pled. Nystrukna gardiner hänger i fönstren, rena mattor ligger prydligt på golvet, kylskåpet är putsat och fyllt till bräddarna av sillar, lax, rom, ostar och lådor. Julpyntet står på sina traditionella platser och julljusen brinner. Spisen blänker och burkarna står i militäriska rader i skåpen. Klottiga dörrhandtag, fingermärken, spindelnät och stora dammråttor är ett minne blott. Julklapparna är prydligt inslagna och undangömda och väntar på att julgubben ska knacka på.
Då börjar julen.

21 städdagar kvar...

Hamstring

Bruksanvisningar till mackapärer och grunkor som slängts för att de har slutat fungera för länge sen. Årgång 2008, 2009 och 2010 av Vene och Frisk Bris. Alla julkort från våra tjugonånting jular tillsammans. Gamla finska mynt. Nya euromynt från de olika euroländerna. Kontoutdrag och kvitton 10 år bakåt i tiden. Alla nummer av byatidningen Tenalabladet. Recept som jag river ut från tidningar (oftast för att jag just då är hungrig och bilden ser så lockande ut) och aldrig använder. Sånghäften från alla fester vi varit på. Kartor från orter dit vi gjort resor. Kalendrar från 1977 framåt (det var nog det året jag fick min första). Vinterrockar och stövlar som ingen längre går med men som kan vara bra att ha. Födelsedagskort, inbjudningskort, vykort. Alla årsberättelser från Höjdens skola från de år då barnen har gått där (Martin, det är bara att komma och låna om det saknas någon årgång i ditt arkiv). Scarfar jag aldrig använder. Gamla gardiner som inte ens passar i våra fönster. För att inte tala om foton, barnens teckningar, böcker som jag inte kan göra mig av med, skivor, filmer... Eller glas, koppar, fat... Det måste vara samlardriften hos stenålderskvinnan som tar sig sådana här uttryck hos mig (det och ormskräcken som också lär härstamma från urmänniskan).

I den årliga julstädningen stålsätter jag mig och tvingar mig att slänga nånting varje år. Eftersom vårt hus har begränsad förvaringskapacitet måste man slänga ut för att skapa rum för nya grejer. Vill man köpa nya skålar från IKEA måste man flänga ut några av de gamla. Vill man shoppa loss i klädbutikerna måste några klädhängare tömmas på gamla paltor. Alla nya julklappsböcker måste rymmas i bokhyllan. En hel del av "samlingarna" ovan fick stryka på foten i fjol och i år. Men det finns mycket kvar.

Det är så svårt att skiljas från sina samlingar, speciellt de som är kompletta. I ett avsnitt av min favoritsåpa Frasier händer det att en kassett försvinner ur hans samling av inbandade radioprogram. Det kan låta trivialt då en kassett bland hundratals försvinner, men jag förstår fullständigt hans sorg över den "förstörda" samlingen. Det hjälper inte att bara spara riktiga godingar - man måste ha en fullständig serie. Och då samlas det en massa onödigt krafs som man anser sig tvungen att spara till kommande generationer. Men det kan vara bra att ha - för säkerhets skull klämmer jag in det i ett skåp nånstans...