Vart tog barnen vägen?

Nyårsafton ska firas med pompa och ståt. Det ska vara vacker dukning, champagne, fyrverkerier, läcker mat och tennstöpning. Och framför allt ska det vara goda vänner närvarande.

Barnen har alltid fått vara med, och under några års tid dominerades nyårsaftnarna av bebisar och små barn och det fanns alltid någon som var höggravid eller ammade sin nyfödda. De små knytena åt sina medhavda Pilttiburkar och somnade sedan snällt i sina resesängar eller i soffhörnen eller under soffbordet och missade både tolvslag och fyrverkerier.

Med åren blev barnen större och mera självgående. De större syskonen tog hand om de mindre, både vid matbordet och i lekarna. Om föräldrarna inte var påpassliga kunde man hitta barnaskaran i skräckblandad förtjusning framför en F-15 film, eller så plundrades godisskåpet på allt godis huset förmådde bjuda på.

Jag minns ännu millennieskiftet. Då firade vi extra stort. Sexton vuxna satt i långbord i matsalen och avnjöt en trerättersmiddag med kaffe och kaka efteråt och ett tiotal barn i ålder 0-15 år trängdes i köket. Alla var uppklädda till tänderna - också barnen kom i slips och lackskor och det ryktades att någon till och med hade köpt sig en ny kostym kvällen till ära. Vi drack riktig champagne och brände av fyrverkerier som nästan kunde mäta sig med Pojo FBK's nyårsjippo.

 

Men nu är barnen nästan spårlöst försvunna. De är stora och firar sina nyår på annat håll. I år bänkar sig åtta vuxna i vår matsal och två ensamma tonåringar har beställt texmex-mat i köket. Man kommer nog inte att se röken av dem efter maten. Om ett par år är det bara vi vuxna kvar. Det är nästan lite lessamt...

Klappar och bollar

Julaftonen begicks i muntra tecken på Gabrielsbacken. Det åts och dracks och smälldes smällkarameller och tändes ljus och delades julklappar och spelades spel och en massa annat skoj. Till långt in på natten.


Hos oss delas julklapparna först ut i (orättvist) stora högar tills alla säckar gapar tomma. Sedan vidtar öppnandet av klapparna, i tur och ordning så att alla har tid att beundra och kommentera varandras gåvor.


Är man som Calle tre år gammal är man tillåten att göra små undantag från turordningen - dels för att man helt enkelt inte KAN vänta på sin tur och dels för att man har den avgjort största julklappshögen och det är lika så bra man öppnar sina paket i en jämn ström så att man är klar ungefär samtidigt som alla andra.
Ändå gav sig Calle tid att snabbt prova endel av sina julklappar anefter som han slet upp snören och papper. Bland annat tog han sig för att hänga upp sin nya fina glasboll i vår gran. Där var moster Camilla inte tillräckligt snabb att assistera, utan vi lyckades förstås tappa bollen i golvet så den gick i tusen bitar.
Nu har jag beställt en ny boll från Unicefs verkkokauppa.

Där finns också mycket annat fint att beställa. Och samtidigt stöder du Unicefs verksamhet.

Livet som medelålders - del 9

I morse, dan före dan, sov jag ända till 07.47! Det händer inte så ofta ska ni veta.

Jag har nog aldrig varit en sjusovare, inte ens som tonåring sov jag in på eftermiddagen, men visst har jag tidigare kunnat sova ut och vakna vid 9-10-tiden, pigg och utvilad. Men ju mer medelålders jag blir, desto tidigare vaknar jag om morgnarna.
Det är numera sällan klockradion hinner slå på på vardagsmorgnarna. Oftast vaknar jag i god tid före utsatt tid och bestämmer mej för att stiga upp direkt. Att ligga och dra sig är ingenting för mig. Om, mot förmodan, klockan går igång, stänger jag genast av den och stiger upp. Försiktigt så att blodtrycket hinner med, men ändå raskt och utan fördröjning.
Också  på veckoslutsmorgnarna vaknar jag i allmänhet tidigt. Före sju. Tassar upp, tyst och försiktigt. Hänger tvätten, äter frukost, långsamt och stillsamt i sällskap av morgontidningarna och radio Vega. Kokar kaffe och löser ett korsord. Väntar på att resten av famljen ska vakna. Egen tid. Medelålderstid.
Det är heller ingen skillnad de få gånger man varit ute och roivat till småtimmarna. Likafullt slår man upp de ljusblå allra senast vid 7-tiden. Trött som en påse men klarvaken. Bara att stiga upp och dra igång dagen.

Däremot är jag ju ingen kvällsmänniska precis. Efter klockan sex uträttas inga stordåd, och efter nio börjar sängen ropa lockande från sovrummet. Vad det är skönt att krypa under täcket med en god bok innan man släcker lampan, stänger ögonlocken och försvinner till Fjäderholmarna.

Men i morse, mitt i julstressen och julstöket, lyckades jag pricka in en riktig sovmorgon! Efter ett par veckor av extratidiga morgnar och extralånga arbetsdagar och extramycket julstök i det extrakompakta vintermörkret tog väl äntligen ut sin rätt. God morgon!

Vintersolstånd

Så är den här. Årets kortaste dag. Tittade i misstag ut genom fönstret mitt på dagen och märkte till min förvåning att en vinterblek sol kastade sina tunna strålar över det skira vita snötäcket på marken. Det kompakta vintermörkret skingrades för en kort stund. En blekt blå himmel skymtade mellan de vackra vita molnen. En sån härlig dag!


Och i morgon tar vi redan ett tuppfjät mot längre dagar. Ännu dröjer det tills man märker skillnaden, men vidpass Tjugondag knut då granar, tomtar och annat julkrafs har stuvats tillbaks i sina lådor, då ser man redan en märkbar förändring. Också i år ska det bli vår!

Årets första


Idag på jobbet fick jag årets första julklapp! Nu ska minsann ingen knycka min kaffemugg flere gånger! Invigning vid kaffebordet på måndagmorgon...

Badtunnor och sockerlyktor

Det ska sägas direkt, jag är inte någon vän av badtunnor. Jag vet inte om det är en hygienfråga eller känslan av offentlighet då man badar utomhus eller likheten till en kannibalgryta som gör att jag lite ryggar bakåt då badtunnor kommer på tal. Åndå har jag badat i tunna två gånger i mitt liv och njutit väldigt mycket av det båda gångerna. Är det kanske dags att ändra åsikt?
Alla som känner mig vet också att pyssel och knåp inte är min grej. Tummen som är placerad mitt i handen gör att mitt pyssel är jämförbart med en treårings dagispyssel. Och ändå ger jag mig glad i hågen av för att fira en glad damkväll tillsammans med sex trevliga vänner med just detta på programmet.

Picture this - en mysig sommarstuga med massor av tända ljus och en sprakande brasa. Glögg och pepparkakor med mögelost. Badtunnan med härligt varmt vatten nere i strandkanten, upplyst endast av några facklor i den mörka regniga kvällen. Vinden som viner i de höga träden, kala kvistar som knakar. Pratet och skratten som ekar ut över den mörka havsviken.
Och då vi äntligen steg upp ur badet, rosiga och skrynkliga av vattnet, då var det dags för lite muntert julpyssel. Oj vad jag är stolt över min sockerlykta och oj vad roligt vi hade med sockerbitarna och limmet och penslarna. Det är faktiskt inte alltid slutresultatet som är det viktiga - men visst är lyktorna fina?



Städdille

Jag julstädar. Varje år. Skåp, lådor, knutar och skrymslen. Putsar, fejar. Det hjälper inte att komma med de vanliga klyschorna om att julen nog kommer ändå eller att man ska städa sina skåp till jul bara om man tänker fira jul inne i dem. Hos oss krävs julstädning. En grundlig genomgång av huset. Från golv till tak.
Inte vet jag hur ni andra håller rent i knutarna, vi klarar oss faktiskt inte utan ett rejält röjande och fejande en gång i året.
Det enda hållbara argument jag kunde tänka mej mot julstädandet är väl att det inte nödvändigtvis måste ske just i december. Men vilken annan månad skulle passa bättre då? På våren vill jag böka i trädgården, sommaren vill jag fira utomhus och på vintern hoppas jag på att kunna skida. Nä, hösten är en bra tid att tillbringa inomhus hopkurad i skåp och lådor med trasa och städmedel i högsta hugg.
Och familjen bidrar. En del mer motvilligt än andra, men alla hjälper till på sitt sätt. Förra veckoslutet städades garderober och idag har jag piskat teamet till köksskåpsstädning och fönstertvätt.

Det som hägrar är den härliga känslan som infinner sig på julafton då man [utmattad och sliten] sjunker ner i soffhörnet med en mugg glögg, då huset doftar julgran, skinka och Pled. Nystrukna gardiner hänger i fönstren, rena mattor ligger prydligt på golvet, kylskåpet är putsat och fyllt till bräddarna av sillar, lax, rom, ostar och lådor. Julpyntet står på sina traditionella platser och julljusen brinner. Spisen blänker och burkarna står i militäriska rader i skåpen. Klottiga dörrhandtag, fingermärken, spindelnät och stora dammråttor är ett minne blott. Julklapparna är prydligt inslagna och undangömda och väntar på att julgubben ska knacka på.
Då börjar julen.

21 städdagar kvar...




Hamstring

Bruksanvisningar till mackapärer och grunkor som slängts för att de har slutat fungera för länge sen. Årgång 2008, 2009 och 2010 av Vene och Frisk Bris. Alla julkort från våra tjugonånting jular tillsammans. Gamla finska mynt. Nya euromynt från de olika euroländerna. Kontoutdrag och kvitton 10 år bakåt i tiden. Alla nummer av byatidningen Tenalabladet. Recept som jag river ut från tidningar (oftast för att jag just då är hungrig och bilden ser så lockande ut) och aldrig använder. Sånghäften från alla fester vi varit på. Kartor från orter dit vi gjort resor. Kalendrar från 1977 framåt (det var nog det året jag fick min första). Vinterrockar och stövlar som ingen längre går med men som kan vara bra att ha. Födelsedagskort, inbjudningskort, vykort. Alla årsberättelser från Höjdens skola från de år då barnen har gått där (Martin, det är bara att komma och låna om det saknas någon årgång i ditt arkiv). Scarfar jag aldrig använder. Gamla gardiner som inte ens passar i våra fönster. För att inte tala om foton, barnens teckningar, böcker som jag inte kan göra mig av med, skivor, filmer... Eller glas, koppar, fat... Det måste vara samlardriften hos stenålderskvinnan som tar sig sådana här uttryck hos mig (det och ormskräcken som också lär härstamma från urmänniskan).

I den årliga julstädningen stålsätter jag mig och tvingar mig att slänga nånting varje år. Eftersom vårt hus har begränsad förvaringskapacitet måste man slänga ut för att skapa rum för nya grejer. Vill man köpa nya skålar från IKEA måste man flänga ut några av de gamla. Vill man shoppa loss i klädbutikerna måste några klädhängare tömmas på gamla paltor. Alla nya julklappsböcker måste rymmas i bokhyllan. En hel del av "samlingarna" ovan fick stryka på foten i fjol och i år. Men det finns mycket kvar.

Det är så svårt att skiljas från sina samlingar, speciellt de som är kompletta. I ett avsnitt av min favoritsåpa Frasier händer det att en kassett försvinner ur hans samling av inbandade radioprogram. Det kan låta trivialt då en kassett bland hundratals försvinner, men jag förstår fullständigt hans sorg över den "förstörda" samlingen. Det hjälper inte att bara spara riktiga godingar - man måste ha en fullständig serie. Och då samlas det en massa onödigt krafs som man anser sig tvungen att spara till kommande generationer. Men det kan vara bra att ha - för säkerhets skull klämmer jag in det i ett skåp nånstans...

Famlar i mörkret

Hur kommer det sig att gatlyktor för det mesta går sönder under årets mörkaste veckor? "Vår" gatlykta gick sönder i strömavbrottet i natt och nu famlar vi i mörker på gården.

OK, det låter väl lite snålt det där med att vår gård endast är upplyst av stadens gatlykta, men faktum är att gatlyktan är väldigt strategiskt placerad mitt i vår infart och lyser upp både vår postlåda och vår roskis och platsen där jag parkerar min bil. Det blir ju verkligen tårta på tårta om vi också riggar upp en gårdslampa just där, så vi har lagt våra lampor vid garaget och uppe ovanför huset istället.

Men nu, då gatlyktan alltså lyser med sin frånvaro (!), nu är det mörkt minsann. Funderar nu på att önska en gårdslampa till julklapp.

Snart vänder det

Jag tycker i allmänhet att de flesta väder är bra på sitt sätt och jag älskar årstidsväxlingarna. Tänk att känna den första varma vindpusten mot din kind en solig vårdag med takdropp. Eller andas in den höga luften en krispigt kylig höstdag med klarblå himmel och härliga höstfärger. (Hurdan är förresten hög luft och varför kallas den så?) Eller se framför dej en ljuvlig vinterdag då termometern visar – 5 grader och isen är täckt av 20 cm snö och lååånga skidspår.

Det behöver faktiskt inte vara soligt för att vädret ska vara bra heller. Slut ögonen och känn doften av ett stilla och ljummet sommarregn efter en lång period av torka. Eller bli genomblåst av en riktigt ruskig höststorm då vinden river i takpannorna och trädkronorna vajar. Lyssna på kölden som knäpper i väggarna medan elden sprakar i brasan och konjaken värmer i glaset.

De flesta väder går alltså bra. Allt utom det här förödande gråa, tråkiga, mörka, dystra novembervädret som suger all energi ur kroppen och gör dig trött, dödstrött ut i fingerspetsarna. Mörkret äter upp allt ljus från billyktor, gatlyktor och ficklampor och det blir inte ljust ens mitt på dagen. Inte ens den stundande adventstiden eller mängderna av ljus förmår pigga upp stämningen eller skingra den förlamande mjölkvita dimman som ligger tät över byn. Vägarna är leriga och smutsar ner bilen och skorna och sanden samlas i högar i hallen. Skolväskorna väger extra mycket, maten smakar sämre, TV-programmen är uslare, tidningarnas nyheter är tråkigare, alla färger är blekare och Mimmi är mer psykedelisk än vanligt. Till och med dammtussarna är större i november.

Om några veckor svänger det. Vintersolstånd. Hoppet återvänder. Och ljuset. Också det här året ska vi vinna över mörkret.

De stora frågorna i livet

Det finns frågor som är större än livet. Frågor utan rätt svar, frågor som splittrar familjer, släkter och länder. Frågor som driver människor till missbruk, misshandel och till och med mord. Nu tänker du kanske på kärnkraft, Palestinafrågan, pälsfarmning eller Sannfinländarnas vara eller icke vara.
Jag tänker ännu större än så faktiskt. För frågorna som orsakar flest diskussioner, livligaste polemiken och de största grälen står oftast att finna nära dig.


På vilken sida smörar du knäckebrödet?

Ska toalettpappersrullen rullas utåt eller inåt?


Får man klämma tandkrämstuben på mitten?

Ska osten läggas ovanpå skinkan om man (gud förbjude!) har två sorters pålägg på smörgåsen? 









Äter man fil med socker och kanel eller bara socker?

Läser man Västis eller Husis först?

Ska mockarutor ha pripplor på glasyren eller inte?
Chelsea eller ManU? En eller två dynor i sängen? Vega eller X3M? JuhlaMocca eller Presidentti? Cokis eller Pepsi? Senap eller ketchup? Sommar eller vinter? Svart eller vitt?

Dethär är bara några av de stora frågorna. Och några rätta svar också. Fast först måste jag ju övertyga min egen familj...

Investeringsobjekt

Maken läser inte så ofta den här bloggen. Inte heller Sönerna. Därför kan jag lugnt avslöja att jag har investerat en rätt så betydande summa pengar. Nu tänker du kanske att jag har börjat spekulera i aktier, fonder eller obligationer. Eller kanske rentav guld och diamanter.
Men nej, överraskningsvis har jag investerat i kläder. En klassisk svart tunika designad av Ilona Pelli. Ni vet hon som också gör balklänningar till självständighetsdagsbalen.
Jo, det sved i plånboken, för jag är inte så van vid eller glad i att lägga ut stora summor på kläder. Men den här tunikan kommer jag att kunna använda i minst tio år, sa försäljaren i boutiquen. Och jag föll som en fura.

Nu skulle det ju vara roligt att bli bjuden på fest också, så att vi får komma ut och svira lite. Min investering och jag.

och maten... Mamma Mia!

Efter Rom-resan har det i alla fall klarnat för mig att förutom vällagad finländsk husmanskost är det italienska köket min absoluta favorit.
Härliga paninin med saltig skinka och mustig ost, pasta i alla former och färger, bolognese, carbonara, arrabiata... Och så pizzorna, förstås. Bakade i vedugn, med mumsiga fyllningar. Croissanterna, plain eller med chokladkräm, ackompanjerade av en cappucino. Synd att man inte hinner äta så värst många gånger under ett förlängt veckoslut.

Ravioli med ricotta och spenat. Husets vita vin smakar lika bra i duralex-glas.

Salami, mozzarella, parma, champinjoner...


Lätt att köpa sig ett litet mellanmål från en av dessa små snabbmatskiosker som stod strategiskt placerade runt staden.
Klassisk bolognese.

Gelato. Förstås.

Och några glas rödvin.
Tack för att du har orkat titta på bilder och läsa om hur vi hade det på vår resa!

Urbs Aeterna IV

Tre intensiva dagar med välplanerat program - och ändå fanns det mycket som vi inte hann med. Men det vi hann med var ju desto roligare.

Vi klättrade upp i Peterskyrkans kupol. Först hiss och sedan 332 trappsteg. Men den fantastiska utsikten över Rom var värd klättrandet.

Sonen vilar fötterna i Spanska Trappan. Lägg märke till shoppingbagarna...

Och så slängde vi slantar i Fontana di Trevi i hopp om att någon gång få återse Rom.
 

Här kontempleras tydligt ett bad i Fontana di Trevi à la Anita Ekberg. Tur att det var en rätt så kylig novemberdag...


En förmiddag räckte inte till för att fördjupa sig i Vatikanmuséerna. Enorma samlingar av vackra och mindre vackra målningar, statyer och fresker. Och det otroliga Sixtinska kapellet. Hurra för Michelangelo.

Titta bara på freskerna i den här korridoren. Och det fanns mängder. Man fick ju nästan lite ont i nacken av allt beundrande...
 
Vilken trafik! Vespa eller Smartbil är verkligen beaktansvärda alternativ till Ferrarin och Alfa Romeon.

Piazza del Popolo i skymningen. I bakgrunden börjar Via del Corso, shopparnas paradis.

Vi följde professor Robert Langdon i spåren på Piazza Navona.

Petersplatsen sedd uppifrån Peterskyrkans kupol.

Peterskyrkan är enorm. Mäktig. Breathtaking.

Urbs Aeterna III

Vi styrkte oss med ett glas rödvin och en Cola efter showen på Petersplatsen och hoppade sedan på buss 280 mot stadens norra stadsdelar och Stadio Olimpico. Dags för show numero due!

"Ni vet nog var ni ska stiga av" sa Giorgio då han gav goda råd om hur vi bäst tar oss till Roms fotbollsstadion. Men den som hjälpte oss på traven var nog ändå ett anonymt Lazio-fan iklädd ljusblå rock och Laziomössa. Där han steg av bussen, där hoppade vi också av. För vi skulle se Rom-klubben Lazio spela ligamatch mot gästande Parma. Fotbollsfest!
Stadion var inte fullsatt, men på italienskt sätt var publiken placerad tätt ihop på tre läktare istället för att sitta glest utspridda över hela stadion. Det blir mera trångt och intimt och mysigt på det viset. Stämning! Vi satt nästan i famnen på ett gäng glada tanter och farbröder i ålder 60+ som engagerade sig starkt i matchen. Vi var stundvis lite rädda att i misstag få en smäll av en argsint handgest i bakhuvudet, men lärde oss också en massa nyttiga uttryck som "Mamma Mia" och "Stronzo", vilka vi hade stor nytta av under resten av resan.

Stillheten och värdigheten på Petersplatsen var försvunnen. Det här var fartfylld show från början till slut. Tama örnar, busvisslingar, allsång, applåder och bu-rop ackompanjerade hela tillställningen från början till slut. De ljusblå halsdukarna och flaggorna viftade och publiken steg ofta upp för att ge eftertryck åt sina åsikter. Vi fick vänta länge på matchens enda mål, men då var glädjen desto större hos hemmapubliken. Serietvåan hade visat vem som är bättre och alla kunde lyckligt ta sig hem i trafikkaoset och ösregnet.

HJÄLP, snart börjar det. Inte mammas favoritshow, precis...


Publiken i spänd förväntan.

Parmas hejaklack var inte så stor. Men omgiven av en mängd säkerhetsvakter.

Äntligen!

Glädjen visste inga gränser!

Urbs Aeterna II

Show numero uno
Under Rom-besöket hann vi se två stora shower, av mycket olika karaktär. Såhär gick det till på den första showen.

På söndag förmiddag steg vi av vid St Pietro Stazione och följde strömmen av besökare som drog sig mot Vatikanen och Petersplatsen. Solen lyste från en blå himmel och värmde våra nordiskt frusna ansikten där vi stod bland tusentals andra och väntade på påven. Fryntliga amerikanska turister i shorts stod sida vid sida med svartklädda, meterhöga italienska gummor, munkar minglade med nunnor, unga par med barnfamiljer, kostymnissar med ungdomar i slitna jeans och japanska turister med kameran i högsta hugg och två bleka finlandssvenskar. Där stod vi alla med blicken spänt riktad mot det andra fönstret från höger i påvepalatset (påvens arbetsrum). Fönstret öppnades, mikrofonen riggades upp, röda mattan rullades ut och då klockan slog tolv visade sig en liten figur klädd i vitt som möttes av spontana applåder och busvisslingar. Sedan sänkte sig en slags stillhet över de tiotusentals människorna på Petersplatsen, en högtidlig stämning som smittade av sig också till oss icke-katoliker. Påven talade till oss på italienska och latin och fortsatte sedan med spontana hälsningar på tyska, franska, spanska, engelska, polska, portugisiska och slovakiska. Han välsignade oss och önskade oss en trevlig söndag och en givande vistelse i Rom.
Vi glömde våra trötta fötter, glömde att vi var törstiga och tappade uppfattningen om tid och rum. Vi bara lyssnade. Tysta. Tillsammans. Förenade av stundens allvar.

Efter den korta ceremonin blev folkmassan igen en vanlig folkmassa. Vi blev turister, romare, italienare, unga och gamla, kvinnor och män. Trafiken brusade och gatukommersen drog igång. Vi talade högt, ropade och skrattade, barnen grät, vi hostade, grälade och ringde i våra telefoner. Stunden av stillhet var över. Men minnet består.

Såhär gick det till: Angelus på Petersplatsen 6 november 2011

Obelisken mitt på Petersplatsen.

Leden tätnar.

Trötta fötter och en kort vilopaus.

Påvens arbetsrum - andra från höger. Det första fönstret från höger är hans sovrum.

Urbs Aeterna I

Endel tycker att det är vansinnigt tråkigt att titta på foton från andras resor och höra reseskildringar. Om du hör till dom, är det läge att sluta läsa nu. För nu tänker jag utnyttja detta forum till att ge er några ögonblicksvyer från min och yngste sonens resa till den eviga staden Rom.

De slitna kullerstenarna i en stad som grundades år 753 f.Kr. andas onekligen historiens vingslag. Visst sveper vesporna fram i vild fart på gatorna och visst klapprar de chica italienskornas fram på vansinnigt höga klackar i moderna shoppingpalats. Men om man tar sig tid att slå sig ner på en stenbänk nära den porlande fontänen på Piazza Navona eller på en omkullfallen pelare inne på Colosseum och sluter ögonen för en sekund, så är det inte svårt att frammana bilder av togaklädda romare med skarpa profiler och vinfyllda amforor i armarna som strosar fram i sina sandaler på gatorna i staden.
Palatinen som omges av mäktiga cypresser, det tjocka vattnet som stilla flyter fram i Tibern, de slitna kullerstenarna, det härliga rödvinet, handviftningar och busvisslingar i folksamlingarna, mustigt bröd som bakats i vedugn, klassiska romerska siffror som samsas med modernare ristningar i gedigna stenväggar... vilka härliga intryck man hinner samla på sig under ett förlängt veckoslut och en sådan dos historia man får på köpet.
Fler intryck och bilder på kommande...

En av världens mest kända husfasader.

Till och med duvorna kuttrade romerskt stolt.

Palatinen, en av de berömda sju kullarna.

Sonen välte i misstag en pelare och försökte rädda situationen...

Tibern flyter stilla fram förbi Castel Sant'Angelo.

Håller på att lära mig ett nytt språk

Lyssnade på det eminenta radioprogrammet Nästsista ordet i går. (Jag vägrar kalla radioprogram för poddar, call me oldfashioned). Det disku...