tisdag 21 november 2017

Livet som medelålders - del 21


Det här är min skjorta (Jo, den är ostruken). Skjortan har, som du kan se, en bröstficka. I vilken jag sällan eller aldrig brukar förvara saker. (Förutom vänster bröst förstås, eftersom det liksom så där naturligt finns placerat just precis där vid fickan). (Det framgår också av benämningen "bröstficka"). Det vita luddet är resterna av en liten vit papperslapp som har varit i tvättmaskinen tillsammans med skjortan. Jag minns tydligt hur jag skrev ner en viktig grej på lappen, och hur jag - mot min vana - lade lappen i bröstfickan, och hur jag tyckte det var en utmärkt plats just då. Vilket det ju bevisligen inte var eftersom jag nu har ett pappersluddsproblem på halsen. Men mest bekymrad är jag över det viktiga som jag skrev ner på lappen innan jag lade den på det säkra stället i bröstfickan. Vad var det jag skrev? 
Som medelålders gäller det att skriva ner allt viktigt (och oviktigt) man ska komma ihåg. Jag har nu nått stadiet där det också är extremt viktigt att komma ihåg var jag lägger mina minneslappar. Note to self - i alla fall inte i bröstfickan.


fredag 17 november 2017

Valkött och bananer

Låt mig än en gång återkomma till Island. Och den isländska maten. Förstås. Vad vore en resa utan kulinariska upplevelser. Delfinsoppa. Torkat valkött. Rutten haj. Nej, minsann inte. Det moderna isländska köket bjuder inte på dessa fruktade delikatesser längre. Istället är det inte oväntat lamm och fisk som gäller. Jag satsade på fisken. Skaldjurssoppa, fish & chips i olika former, laxsmörrebröd. Omnomnom. Fisk så färsk att den nästan sprattlar på tallriken. Färskt surdegsbröd. Kall isländsk lager. 

Island skulle kunna gå förbi England som fish & chipsens hemland. Om islänningarna kunde lära sig att tillaga chips, (alltså fransk potatis). Men den friterade torsken var gudomligt god. 

Börja dagen med en skål Skyr och müsli. 
Den absoluta kulinariska höjdpunkten på Islandsresan bör ändå vara att äta en hotdog hos Bæjarins beztu. Ja, du läste rätt. Glöm Michelinrestaurangen Dill och andra etablissemang, en hotdog med extra allt är ett måste för alla Reykjavikresenärer.  

Kön till hotdogarna var alltid lång, oberoende när jag råkade gå förbi. 

Visst var det en god hot dog.
(Men tja, sååå speciell var den väl inte. Varm korv med bröd, alltså. Hur speciellt är det?)
Det påstås förresten att Island är Europas största bananproducent. Frankrike och Spanien är i och för sig större på bananer, men deras plantager befinner sig utanför Europa på betydligt sydligare breddgrader (Guadeloupe och Kanarieöarna). Bananproduktionen räcker ändå inte till för att förse den isländska befolkningen på 330000 invånare och de årliga 2 miljoner turisterna med bananer utan man får visst lov att importera en hel del till. Hemligheten är förstås enorma växthus och gratis ljus och värme från de heta källorna. 

onsdag 15 november 2017

Med glasartad blick

Vi har en hjort i frysen! Jag vet, du får genast en bild på näthinnan av ett helt djur som stirrar på mig med glasartad blick, komplett med öron och klövar, varje gång jag tar fram en glass. Lugn. Hjorten är naturligtvis nätt och prydligt förpackad i plastpåsar. Och klövar och ögonglober var tacksamt nog bortplockade innan leveransen. 


Vinterns köttbehov är nu införskaffat. Vad vi nu behöver är era bästa tips och recept på smaskiga rätter på hjort. Låt komma bara!



söndag 12 november 2017

Finlandssvenska deckare

November är som vanligt grå, mörk och dyster. En månad som med fördel kunde slopas ur kalendern. En månad som bara är en transportsträcka fram till jul. Dammråttor. Leverlåda. Gammalt kaffe och regnstrittor på glasögonen. En månad man överlever med hjälp av tända ljus, lite vin och böcker. Speciellt böcker. Till exempel de här som jag roat mig med under de senaste veckorna:

Normalt skräms jag bort av bokrecensioner som använder termer som 'subtil' och 'dystopi', men bestämde ändå att ge Margaret Atwood's The Handmaid's Tale en chans. Well played. En verkligt välskriven historia. Ser med förväntan fram emot den omtalade Tv-serien. 

Kommer ni ihåg Taxichaufför Lindgren? Kåserier i Husis för ett antal år sedan? Han lär ska heta Benjamin Laustiola och kallar sig nuförtiden kriminalförfattare. Lånade Nattens väktare på bibban och blev positivt överraskad. Inte illa alls faktiskt. Stundvis spännande och lättläst. Kul att läsa om skurkstreck i Helsingfors som omväxling. 


Den finlandssvenska deckargenren blir mer och mer intressant. Eva Frantz gav ut Sommarön för ett par år sedan. Hennes följande deckare är bättre och det utlovas fler böcker i serien om polisen Anna Glad. Lättläst, spännande och med ett kul persongalleri. Rekommenderas!

Som ni förstår är det viktigt att hålla sig till lätt litteratur i dessa mörka novemberkvällar. Jag har fullt upp att hållas vaken efter nio och svåra berättelser leder oundvikligen till att boken ramlar över näsan efter bara två sidor. Håll ut, snart vänder vi mot ljusare tider.



onsdag 1 november 2017

Full rulle på Island

Nu är det kanske någon som undrar vad man gör på Island egentligen? Ja, då jag inte satt och vilade trötta fötter på biblioteket, i kyrkan, på caféer eller parkbänkar, då snodde jag runt som en tätting och insöp atmosfär. 

De flesta turister, ävenså jag, åker på en Golden Circle-rundtur. (Golden Circle ska inte förväxlas med Golden Triangle i Sydostasien, här finns inga droger inblandade.) Rutten börjar för det mesta i Þingvellir nationalpark, där man vandrar i klyftan mellan den nordamerikanska och den europeiska kontinentalplattan och ser platsen där det isländska alltinget samlades första gången år 930. Sedan drar man vidare till mäktiga vattenfallet Gullfoss där vattnet faller 32 meter i två våningar. Här känner man naturkrafterna. Om man som jag gör Golden Circle en regnig dag så lämnar man platsen rejält våt efter att det har regnat både uppifrån och sidledes. 

Gullfoss. Ser ni de små människorna som tar sig en dusch på klippavsatsen till vänster? Just där stod jag också. 
Efter Gullfoss står de heta källorna i tur. Geysir är inte längre speciellt aktiv, istället är det Strokkur som står för uppvisningen och sprutar sitt svaveldoftande vatten 30 meter upp i luften med 5-7 minuters mellanrum. I området ligger förutom Geysir och Strokkur ett tiotal andra små bubblande källor och pölar. 

Geysir är vackert blå, men håller sig lugn för det mesta. 

Strokkur bubblar och bubblar och skjuter upp en kaskad vatten ungefär var femte minut. 
Efter ytterligare ett vackert vattenfall och några fina islandshästar avslutas Golden Circle vid den inte längre aktiva vulkankratern Kerið. Man kan vandra runt kratern eller klättra 55 meter ner till vulkansjön i kraterns botten. Någon kanske till och med tycker det är lite läskigt att stå uppe på kanten och titta neråt. Men jag erkänner ingenting. 

Man kan också ge sig ut på valsafari. Såhär med facit på hand kan jag kanske inte rekommendera detta, speciellt för den som är känslig för vågor och är frusen av sig. Men ut på havet åkte vi. Med stora förhoppningar på att få se både knölvalar, kaskeloter, späckhuggare och kanske en och annan blåval. För att inte tala om drösvis med delfiner och lunnefåglar. Med kamerorna i högsta hugg. I meterhöga vågor rakt västerut mot Grönland. 
Likt de tio små n*gerpojkarna i Agatha Christies roman försvann safarideltagarna en efter en till undre däck och toaletterna, i takt med att sjösjukan slog till. Några av oss mera härdade sjöbjörnar hölls kvar på övre däck, lätt illamående, en del våta av vågorna som slog över däcket, krampaktigt kramande relingen där vi hängde i fåfängt hopp om att få syn på åtminstone en lite futtig valstjärt. Nej. Nix. Niente. Njet. En enda tydlig utblåsning råkade jag få syn på. Men inte den tillhörande valen. Åh så skönt att efter tre timmar på havet känna fast mark under fötterna. 
Två tips till hugade valsafarideltagare: 1) om de säger "rough sea" så menar de det och 2) ta emot sjösjukepillren som erbjuds. 

Tre valfartyg deltog i safarin, alla ivrigt spanade efter val. Här vinkar passagerarna på grannbåten ännu glatt. En timme senare har leden glesnat betydligt på övre däck.
Efter havsäventyret vilade jag upp mig med ett dopp i Blue Lagoons mjölkvita vatten. Omklädningsrummen och duscharna må vara fullsatta och stökiga, men då du glider ner i lagunen och omvärlden dämpas av skymningen, duggregnet och den tysta ångan som ligger över vattnet lugnar allt sig. Där guppar alla omkring med endast huvudet ovanför vattenytan, en del med svarta eller vita ansiktsmasker. Övervakarna som står utplacerade runt lagunen är påpälsade till tänderna, men i lagunens vatten är det varmt och skönt. De flesta talar dämpat och rör sig långsamt och försiktigt. Vid bar-bryggan trängs ett gäng glada danskar som hörs lite mer än alla andra. Vilken njutning! Mera blå laguner till folket!  
Lagunen är just så här overklig som det ser ut på bilden.


In a crevice
among some
large rocks
by the
Atlantic Ocean
in Reykjavik

Tydligen råkade jag hitta Islands första Geocache-gömma. Den var faktiskt inte så bra gömd.  





måndag 30 oktober 2017

Solfararen

Ibland lämnar man en plats med en sorgsen känsla av att man aldrig kommer att återvända dit. Den ligger kanske för långt borta, är för dyr eller på annat sätt utom räckhåll, eller så bara gissar man att man aldrig kommer tillbaka. Livet är så kort och jordklotet så fullt av nya resmål, så det blir sällan man åker tillbaka till platser man redan besökt. (Förutom i jobbet då, det blir ju för det mesta att åka dit där huvudkontoret eller fabrikerna ligger. Om och om igen.) 

Så kändes det igår att lämna Reykjavik efter en kort semestertripp till polcirkeln. Lite sorgset. För det går ju inte att förneka, Island ligger avsides. Det är dyrt att åka dit och dyrt att leva där. Knappast kommer jag någonsin att åka dit igen. 

Men vilket land! Så olikt de övriga nordiska länderna, och samtidigt ändå likt. Så sagolikt och annorlunda, men ändå så modernt och pulserande. Vikingar och troll sida vid sida med Hard Rock Café och Lindex. Kontraster. 

Det var alltingsval på lördagen. 
Också i Reykjavik firar man Halloween.

Isländska är svårt. Men ändå lätt ibland.
Hösten var lika långt kommer som hemma.

Hallgrimskirkja höjer sig mäktigt över stan. Pampig och vacker, men på ett enkelt sätt.
Råkade hamna mitt i kyrkokörens och -orkesterns övning och passade på njuta av vacker musik medan jag vilade mina trötta sightseeingben i de mjuka bänkarna. Stoppning, det är grejer det!

En sväng via loppisen. Gav ingen utdelning. 

Vy från Hallgrimskirkjans torn. Havet, bergen, de färgglada husen och en och annan skyskrapa. Man blir glad av den här utsikten.
Ute på den lilla gröna ön Videy i viken ligger Imagine Peace Tower, Yoko Onos minnesmärke över John Lennon, som sänder upp en stark ljusstråle som syns åtminstone 4 km upp. Den syntes dock inte i min kamera. 

Ofta då jag reser ensam brukar jag söka upp stadsbiblioteket. Det ligger oftast centralt, bjuder på gratis wifi, städade snyrtingar (= toaletter på isländska) och förstås - som bibliotek brukar - på intressanta böcker och färska dagstidningar. Det är skönt att sitta en stund i en bekväm soffa i läsesalen och vila benen innan man drar vidare ut på stan. Ta detta som ett tips!

Vikingaskeppet Sólfar (Sun Voyager) ligger en bit från konserthuset Harpa längs strandpromenaden.
Kändes lite tråkigt att ta flyget hem. 


onsdag 18 oktober 2017

Simskola

Har börjat i simskola. Är deprimerad. Kan inte längre simma.

Jo, du läste helt rätt. Jag går i simskola, närmare bestämt på en kurs i simteknik och hoppas lära mig simma på rätt sätt. Men efter första lektionen, då vi endast övade på att flyta och glida i vattnet, att blåsa ut luft under vattnet, och att sparka, befarar jag att hoppet är förlorat för mig. Jag hålls knappt flytande i bassängen längre.

Hittills har jag tagit mig fram i någorlunda bra fart, med bröstsim à la Diego i Ice Age-filmen (tass, spark, tass, spark). Jag simmar med högburet huvud, som en förnäm dam som är rädd om frisyren, vilket förstås ger mig ont i nacken, (frisyren struntar jag faktiskt i) och gör en underlig spark i huvudsak med höger ben, vilket gör mig väldigt trött i det benet också. (Lugn familjen - ni behöver inte oroa er för att jag ser ut som nån slags freakshow i bassängen - det ser rätt normalt ut när jag simmar, men jag bara vet att jag gör fel.) 
Men nu ska jag lära mig doppa ansiktet och sparka symmetriskt och hålla händerna på rätt sätt och går därför på kurs i simteknik. Och det första jag lärde mig var alltså att allt jag tidigare kunde är fel.  
Bävar för att gå på nästa veckas lektion...