tisdag 20 februari 2018

Recept att akta sig för

Jag är som vanligt snabb på de senaste trenderna och tänkte för någon vecka sedan ta till mig "overnight oats", alltså övernattenhavre, som ny trendig frukostvariant. Ja, du läste rätt. Övernattenhavre. Såååå enkelt och såååå gott och sååå hälsosamt. 
Det där med hälsosamt borde ju rimligen ha gjort mig misstänksam, men jag valde att fokusera på det där med "enkelt och gott" och rörde ihop en frukostskål innan jag gick till sängs.


Vid frukostbordet påmindes jag om gårdagskvällens misstänksamhet. Overnight oats smakar, ser ut som, och känns som blöta havregryn. Blöta havregryn pimpade med några bananskivor. Jag åt min skål med långa tänder. 
Vem i världen kan tycka detta är gott?!? Enkelt, visst. Hälsosamt, säkert. Men gott, nej! 

Tacka vet jag gammaldags havregrynsgröt, gärna med en matsked hallonsylt i. Aldrig mer kallt havreklafs, tack.

söndag 11 februari 2018

Fyra tvångströjor

Efter Sofie Sarenbrants deckarserie om Emma Sköld (fem böcker) tyckte jag att det var dags att ta itu med en helt annorlunda bok i julklappshögen. 

"Till dig som någon gång har undrat om du är galen, eller om du håller på att bli det. Du har förmodligen rätt." Säger Johanna Holmström om sin roman Själarnas ö som är en fiktiv berättelse som baserar sig på en verklig plats, på verkliga händelser och verkliga patientberättelser från Själös tid som mentalhospital. 


Man kan bli lite mörkrädd då man läser om samhället i slutet av 1800-talet, om behandlingar och om undersökningar, om livet förr. Och så blir man lite mer mörkrädd då romanen går vidare i tiden och vi närmar oss samtiden. Hospitalet på Själö stängde 1962.

Boken bjuder inte på vacker läsning, men texten är lättläst och flytande och persongalleriet intressant och ibland överraskande. Bered dig på lite gåshud och obehagskänslor, men läs den! 

4 tvångströjor av 5!

lördag 10 februari 2018

Mysig container

Jaha, så var det undan då för två år framåt igen. Mammografiundersökningen. Eftersom det här var andra gången jag hade "nöjet" att göra en mammografi, var det ju ingen överraskning precis. Behagligt var det inte, minsann, men det kom ju inte som en chock den här gången.

Stort tack till den duktiga sköterskan som inte drog ut på manglingen i onödan. Inte så stort tack för den ganska asketiska omgivningen, inne i en container inredd med mysiga varningsskyltar. Men det passar bra in i sinnesstämningen.


Visst måste man väl ändå vara glad för att den här service erbjuds. I screeningen deltar drygt 80% av de kvinnor som får kallelse. Man kan väl undra hur de som inte deltar tänker?

lördag 3 februari 2018

Rufsighet

Jag är nöjd med vår president (grattis till omvalet!). Han är en utmärkt representant för vårt land, tar ställning då det behövs och låter bli då han inte ska (aktiivimalli!). Jenni är en utmärkt presidentmaka, behaglig, reserverad och representativ då det förväntas. All lycka till den nya babyn och hela familjen! 

Men... får man ruska en presidentfru? Får man rufsa om i hennes hår riktigt rejält? Klä henne i ett par slitna jeans? Blir hon röd i ansiktet av att göra Burpees? Går hon barfota på vasst grus och grinar illa? Skriker hon då hon ser en orm? Jag undrar just hur förlossningen gick till - rubbades hennes svala och behärskade uppenbarelse av värkarna? Svor hon åt Sauli och barnmorskan? Grät hon och ville åka hem då det kändes som värst? 

Erkänn! Tycker inte du också att det skulle vara skönt att se den polerade ytan krackelera? Bara lite alltså? En vurpa i skidspåret. En mjölfläck på kinden.  En etikett med tvättråd som sticker ut ur skjortan i nacken. Mer rufs i presidentfrusfrisyrerna!

onsdag 31 januari 2018

Flitig som en myra


Kanske det nu är dags att sluta prata föraktfullt om mañana-mentalitet i speciellt sydliga länder, och sluta skryta om hur flitiga vi är på att jobba. Åtminstone tyder den här notisen ur senaste Talouselämä på det. Jag kollade upp i EK's arbetstidsutredning (som alltid släpar ett par år efter) och där framgår att man i EK's medlemsföretag jobbar 1558 timmar i året (2015). Jämför gärna det med mexikanernas 2255 timmar i året. Kanske de hatade KiKy timmarna egentligen är berättigade? Och så kunde vi sluta undra varför så många industrier har lämnat Finland och istället fundera på de höga personalkostnaderna i vårt land. Just sayin'. 

lördag 27 januari 2018

Sydväst tre, mulet, sju kilometer

En gång om dagen sänds den långa väder- och sjörapporten på radio Vega. En mig närstående person, jag nämner inga namn men vi kan kalla honom Maken, blir ofta lätt upprörd över inslaget och tycker att "sjövädret inte hör hemma i dagens digitala värld" och att "det är en gammalmodig kvarleva".  
Visst kanske han har rätt på sätt och vis, och det finns förvisso enklare sätt att kolla upp väderutsikterna än att sitta vid radioapparaten och invänta inslaget. Men det är ju så vilsamt och avslappnande att lyssna! Inga överraskningar, ingen dramaturgi, inga krav, utan bara en lagom enformig och lugn stämma som läser bekanta namn och ger okomplicerad information om isläget, sikten och vattenståndet på kuststationerna. Och så vackra namn det är! Gråhara, Strömmingsbådan, Sälgrund och Kallan. Bågaskär plus tre, sydsydväst åtta, dis, sikt två kilometer. 
Tänk zen! Tänk mindfulness! Koppla av i femton minuter och bara njut! Mera väder- och sjörapporter till folket!

onsdag 24 januari 2018

Modelejon

Trogna läsare kanske minns mitt jättearbete som går ut på att scanna in gamla negativ. Projektet närmar sig faktiskt sitt slut, tro det eller ej. Det finns en del negativ kvar att scanna, men de intressantaste och mest spännande negativkuverten torde nu vara avklarade. För att fira detta tänkte jag bjuda på en modekavalkad som visar hur min klädstil har utvecklats under åren. Det är ju så inne nu att lägga upp bilder på sina outfits på sin blogg, vetja. 
Håll er för skratt! 

Redan 1968 aspirerade jag på att bli en av de där lättklädda damerna som poserar på sportbilar på bilmässorna. Det här är nog så nära jag kom. Det är kanske också här jag är på höjden av min modekarriär. Se bara på den nätta prickiga bomullsklänningen i lagom längd, de rena, vita knästrumporna och det prydligt kammade håret. Och den tjusiga Amazonen! 
Härifrån går det bara utför... 

Något år därefter hade jag troligen missförstått det där med blommig klänning och tar på mig en tussilago-utstyrsel. Håret är rufsigt och virveln i pannluggen spretar. Hållningen är inte den bästa och gult är nog inte min färg, inte ens mot sommarens fräscha solbränna. Och inga strumpor har jag heller. Vilket stilbrott!
År 1988 lät jag några modemedvetna kompisar hjälpa mig med outfiten. Jag borde väl inte vara vän med någon av dem längre, känns det som. De rosa dinglande örhängena är verkligen inte min stil och inte hårfärgen heller. Det här är faktiskt den enda kvällen i mitt liv som rödhårig. 
Jag har inget minne av i hurdant skick strumpisarna var då möhippan avslutades tidigt följande morgon eller huruvida sidenhandskarna hängde med till det bittra slutet. Minnena från evenemanget är i övrigt också lite suddiga.  
År 1989 hade jag nått botten. Kolla på den chica pudelfrisyren och de enorma glasögonen. Eller den vackert lunsiga tröjan som så fint plockar upp det gula inslaget i det psykedeliska mönstret på den svepande långkjolen. Jag sa ju förresten att gult inte är min färg. Ingen ändring där. Pricken på i är de lurviga rosa tofflorna à la Pink Panther. Se där en julaftonsoutfit utan like! Men varma fötter hade jag.
Jag har inga bra bilder på dagens stil. Men sådan här uppfattning har mina kolleger om hur jag ser ut. I alla fall som marsipanfigur på min femtioårsfödelsedagstårta.